Livet

Sommarlovsbrev från barndomens adoptionsträffar

På sommarträffarna med "Kina-gruppen" fördes Linnea samman med andra adopterade barn. Vad innebar träffarna – då och nu? Brevet med hennes minnen ingår i Kontexts serie om platser, somrar och barndomar bortom den nationalromantiska Bullerby-idyllen.

Foto: Privat.

Kära du.

I juni månad, när björkarna äntligen står gröna längs gatorna i min stad, brukar jag ibland tänka på de bilsemestrar min familj brukade göra varje år. Det var när jag och min syster var små. Jag vill berätta om dem för dig.

De långa resorna gick nästan alltid söderut. Vi följde timmerbilarna längs Norrlandskusten. Det var oftast min pappa som körde bilen, med min mamma bredvid sig på passagerarsidan. Min lillasyster och jag ömsom lekte ömsom bråkade i baksätet. Mamma brukade sträcka bak sin hand till oss för att erbjuda oss snacks i utbyte mot en stund av lugn och ro.

"Vi gjorde resorna för att träffa de familjer som, likt mina föräldrar, hade adopterat barn från Kina i slutet av 1990-talet. Mina föräldrar kallade den brokiga skaran av familjer, som alla var utspridda över den södra halvan av Sverige, för Kina-gruppen."

Linnea

Vi gjorde resorna för att träffa de familjer som, likt mina föräldrar, hade adopterat barn från Kina i slutet av 1990-talet. Mina föräldrar kallade den brokiga skaran av familjer, som alla var utspridda över den södra halvan av Sverige, för Kina-gruppen. Ursprungligen var de åtta eller nio svenska par som reste tillsammans till Kina för att adoptera, men på de årliga träffarna med Kina-gruppen var det inte alla som kunde eller ville komma.

Jag såg upp till de andra flickorna i gruppen, inte bara för att de flesta av dem var äldre än mig, utan för att de imponerade mig med sina dialekter och kläder och hår. I deras sällskap var mitt hår inte längre det tjocka, glansiga, mörka hår som jag var så van vid att få komplimanger för. När jag var tillsammans med dem fanns det alltid någon som hade tjockare, glansigare och mörkare hår än mig.

Varje sommar sammanförde våra adoptivföräldrar oss i någon av Sveriges alla städer och de flesta av åren kunde min familj åka. Det var väldigt dyrt att åka på de där träffarna, förklarade pappa en gång. Men jag ville åka, så vi åkte. Det slog mig aldrig att vi var den enda familjen som bodde norr om Stockholm, eller att resorna alltid tvingade oss långväga söderut. Det var först när det var vår tur att bjuda in de andra till att träffas som det slog mig. Vi bjöd in alla familjer att komma upp till Umeå och jag såg fram emot att få visa de andra familjerna vår stad, men bara två av familjerna kom. Det kändes nästan som ett hån.

Träffarna ägde alltid rum under en helg, ofta mitt under högsommaren. Vi brukade samlas på campingar, hotell eller på vandrarhem. Sedan spenderade vi barn hela helgen åt att leka tillsammans med varandra och våra syskon, medan papporna grillade eller drack öl och mammorna samtalade om vad som hade hänt sedan sist.

Det växte fram en hel del sprickor och konflikter i vår grupp med åren, till slut var de så djupa och infekterade att träffarna upphörde. Jag sörjde inte förlusten av träffarna då. Det gick inte att förneka att tonåren hade drivit oss flickor isär.

"Tanken på att vi, deras döttrar, skulle komma att växa upp i vitt skilda delar av landet och forma individuella relationer till våra adoptioner och identiteter som adopterade slog dem nog aldrig. Jag klandrar dem inte för det, för hur skulle någon av dem ha kunnat förutspå den splittring som blev?"

Linnea

Ändå kan jag glädjas över våra föräldrars välvilja och den goda avsikt som låg bakom att de fortsatte att sammanföra oss under så många år. Tanken på att vi, deras döttrar, skulle komma att växa upp i vitt skilda delar av landet och forma individuella relationer till våra adoptioner och identiteter som adopterade slog dem nog aldrig. Jag klandrar dem inte för det, för hur skulle någon av dem ha kunnat förutspå den splittring som blev?

När jag frågar mina föräldrar om träffarna svarar de att de ville att jag och min syster, genom våra respektive Kina-grupper, skulle få möjligheten att umgås med andra adopterade. Det var förmodligen samma välvilja som drev min mamma att läsa böcker om Kina, köpa hem ätpinnar till mitt barndomshem och att ge mig en Barbie-docka inspirerad av Mulan. Jag brukade hata dessa gester som liten men nu minns jag dem med värme.

Och ofta kan jag sakna möjligheten de där träffarna gav mig. Att under en helg varje sommar kunna spegla mig i andra adopterade. För det är jag evigt tacksam.

Linnea


Linnea är en 23 år gammal skribent, uppvuxen och bosatt i Umeå. Hon tycker om ljusa sommarnätter och att gå på tur i västerbottensfjällen.


Läs även de tidigare sommarlovsbreven i serien, från Jenny Nguyen, Nioosha Shams och Samuel Girma.


Fortsätt läsa

Missommar med Judith Kiros

Hur blev Judith Kiros "den enda svarta tjejen som kollade på engelsk folkdans med en cider i handen och ett saligt leende på läpparna"? I dagens missommar-prat berättar Kontexts litteraturredaktör…

Læs mere

Missommar med My Palm

"Trista dejter, hemska one-night-stands och ohälsosamma kk-relationer." Om det skriver serietecknaren My Palm i självbiografiska Festens charmigaste tjej från 2018. Nu pratar hon…

Læs mere

Sommarlovsbrev från den svensk-etiopiska arbetarklassen

I en serie sommarlovsbrev undersöker vi platser, somrar och barndomar bortom den nationalromantiska Bullerby-idyllen. Tidigare brev från Jenny Nguyen och Nioosha Shams följs den…

Læs mere