Livet

Sommarlovsbrev från den vietnamesiska diasporan

Berättelsen om den svenska sommaren med blomsterängar, röda stugor och vita knutar i en Bullerby återspeglas i dagens influencers flöden som poserar i Madicken-klänningar vid grusvägar och vallmofält. Men varför denna strikt återvunna bild av vad som är Sverige om sommaren? Kontext bjuder därför istället på sommarlovsbrev från platser och barndomar bortom nationalromantiken. Först ut skriver Kontexts medarbetare Jenny Nguyen ett brev från den vietnamesiska diasporan.

Foto: Privat

Älskade Nioosha,

Igår åt jag på Max. Dressingen rann nerför mina händer, huden smörjd av persikefärgat fett. Det värsta var verkligen att pumpa dressing. Värkande armar som fyllde patron efter patron, fingrarna som spände sig för mycket, för ryckigt, för länge, tryckte ner locken med våld. Doften stannade kvar länge. Fettig, kväljande, kvävande.

När jag jobbade på Max handlade allt om att använda så lite tid som möjligt. Vi slet upp pommes ur fritösen innan timern hann gå av, sprang för att vara snabbare i driven, vilade i frysrummet under korta andetag så att ingen skulle märka att man fattades.

Vi var 17, 18, 19. När Max öppnade på vår ort blev vi anställda för att alla av oss behövde jobb och ingen av oss kunde hävstånga sig in någon annanstans. Sedan blev vi andras hävstång in. Många av oss växte upp i samma område och vi delade cykelsträckan till jobbet. Stadskärnan passerades på en blinkning, förbi tomma villagator, genom ett döende industriområde. Vår restaurang var en av E4:ans många avfarter, en hållplats för förbipasserande.

Vi sa hej till varandra på Ha Nois flygplats efter åtta år. Jag var elva år sist, en två-åring gången innan det, nu nästan nitton.

Jenny Nguyen

Jag vet inte hur länge jag sparade pengar till Vietnamresan, men jag minns det som en självklarhet. Det var så man gjorde, det var så jag gjorde.

Vi sa hej till varandra på Ha Nois flygplats efter åtta år. Jag var elva år sist, en två-åring gången innan det, nu nästan nitton. Välkomstkommittén blev mindre till antalet för varje besök. Några hann dö, andra flyttade långt bort och vissa orkade nog inte hålla kontakten sinsemellan.

Jag var lite ätstörd och värmen tryckte mot min kropp. Kläderna som jag hade packat med mig var obarmhärtiga, vägrade att gömma mig. Under middagarna satt jag oftast tyst, benen tunga mot marmorgolvet. Varje måltid upprepade sig själv. De äldre som hela tiden la ner mer mat i min skål medan de förundrades över hur bred benstomme man fick av att leva i väst.

Som barn var det genom lekarna som jag sjönk in i mormors by. Vi var många som sprang i vågor över risfälten och jag var alltid klumpigast men fick vara med ändå. En gång smet vi över till andra sidan bron där en myllrande stad väntade på oss. Vi tryckte i oss bánh rán med flottiga fingrar och trängde ihop oss på en moped för att komma hem. En bybo skjutsade tre barn genom mörkret, jag satt mellan hennes fötter och världen öppnade upp sig till doften av bensin. När jag fick ont i magen smörjde varsamma händer bort smärtan med tigerbalsam och efter måltiderna vilade jag med huvudet i någons knä.

Vi satt fortfarande inklämda bredvid varandra på bilresorna, men ingen rörde vid mig, hur skulle jag kunna våga sträcka mig efter någon.

Jenny Nguyen
Foto: Privat

Det gick åtta år och jag hann bli tyst och feg. Min kropp gjorde motstånd, den såg till att göra sig påmind hela tiden. Jag fick utslag på mina kinder och mina leder värkte konstant. Vi satt fortfarande inklämda bredvid varandra på bilresorna, men ingen rörde vid mig, hur skulle jag kunna våga sträcka mig efter någon.

Vi firade min nittonde födelsedag på stranden. En strand man inte badade på, men som hade hängmattor under bananbladstak. Det fanns många nya barn, många små barn, jag var inte längre ett barn. Sist jag firade min födelsedag i Vietnam var jag tio. Både mormor och morfar levde då och vi samlade hela släkten, jag fick ett ansikte på många för första gången, även om jag snabbt glömde deras konturer. Men nu fyllde jag nitton och skar upp tårtan med en strupe ihopskrynklad av någon form av saknad. Min favoritkusin tittade på mig med sina snälla ögon, hennes ögon var densamma som förut, och vi satt bredvid varandra. Hon retades med mig och la ibland handen på min axel. Vi kunde inte låta bli, vi bröt ut i ett stegrande skratt och hon sa äntligen nu känner jag äntligen igen dig.

Jenny


Fortsätt läsa

Sommarlovsbrev från barndomens adoptionsträffar

På sommarträffarna med "Kina-gruppen" fördes Linnea samman med andra adopterade barn. Vad innebar träffarna – då och nu? Brevet med hennes minnen ingår i Kontexts serie om platser,…

Læs mere

Missommar med My Palm

"Trista dejter, hemska one-night-stands och ohälsosamma kk-relationer." Om det skriver serietecknaren My Palm i självbiografiska Festens charmigaste tjej från 2018. Nu pratar hon…

Læs mere

Sommarlovsbrev från den svensk-etiopiska arbetarklassen

I en serie sommarlovsbrev undersöker vi platser, somrar och barndomar bortom den nationalromantiska Bullerby-idyllen. Tidigare brev från Jenny Nguyen och Nioosha Shams följs den…

Læs mere