Livet

Sommarlovsbrev från den svensk-etiopiska arbetarklassen

I en serie sommarlovsbrev undersöker vi platser, somrar och barndomar bortom den nationalromantiska Bullerby-idyllen. Tidigare brev från Jenny Nguyen och Nioosha Shams följs den här veckan upp av Kontexts medarbetare Samuel Girma, som skriver till sin syster om en sommarlovsutflykt – och längtan bortom klassamhället.

Foto: Privat.

Älskade syster! Hoppas du har hunnit njuta av junivärmen ordentligt. Varje sommar för med sig ett minne från vår barndom och jag tänkte på vår resa till zoo:et en sommar när jag hittade detta foto på oss. Det fick mig också att tänka på en hel del om sommar, klass och längtan.

Jag vet inte om du minns, men efter att mamma hade paus från sitt förhållande, på grund av att she deserved better, var hennes ekonomi som ensamstående svart kvinna som jobbade som städerska inte direkt tillräckligt för hushållets alla utgifter. Men hon höll en god min hela tiden framför oss och ville inte att vi skulle oroa oss. Vi märkte ju det såklart, att det var ont om pengar. Skammen att erkänna det. Skammen att följa med till socialtjänsten för att söka bidrag. Träffa handläggare som hälsade på oss med sånt där ”oh vad jag tycker synd om er look”. Att vänta på vår tur. Kölapparna. Nr 317. Disk 4.

"Jag minns när jag tänkte: kan inte marken bara öppna upp sig och svälja mig nu. Jag vill inte vara här. Jag är inte fattig. Eller snarare, jag vill inte tro att vi är fattiga."

Samuel Girma

Vid disk 4 lämnade vi in bevis på att vara behöriga att få stöd. Vi utlämnade oss själva. Jag minns när jag tänkte: kan inte marken bara öppna upp sig och svälja mig nu. Jag vill inte vara här. Jag är inte fattig. Eller snarare, jag vill inte tro att vi är fattiga. Jag tänkte på Etiopien, där var vi ju någorlunda medelklass. Eller vi var i alla fall inte fattiga. Jag tänkte, var inte meningen med flytten hit att vi skulle ha ett bättre liv?

Sommaren kom. De flesta i vårt område stannade hemma. Minns du när vi trodde att alla andra barn också stannade hemma? Tills vi träffade andra barn som åkte iväg varje sommar. Åka iväg? Till ett lantställe? Eller Grekland? Hur? Det närmaste semester vi kände till var ju när barn i området åkte till hemlandet. Och det var ju inte direkt något man gjorde som “semester”, det var för att hälsa på familj och släkt. Att åka till hemlandet är en viktig ritual för våra föräldrar. Det är en emotionell resa. En återförening. Tanken med semester är väl att vila, upptäcka kanske sol och bad? Det är inte mycket vila när en är på en emotionell resa.

"Jag är stolt över min mamma. Hon försökte, hon ville att vi skulle ha en rolig sommar. Det var bara att skammen att vara fattig på sommaren var så stor."

Samuel Girma

Sommaren väntar inte på arbetarklassen. Den pågår. Dagarna var varma. Vi hade så lite och så mycket att göra. En melankolisk tristess, men den var gratis. Vi sprang ut så fort någon av barnen ropade på oss genom den öppna balkongdörren. Minns du Martin? Han och jag brukade spela tennis och låtsas vara Serena och Venus. Tennis på asfalt med ett rep som nät. Han pratade jämt om sin Serbien, jag om Etiopien. Grimstafältet var vår bakgård. Kaananbadet vår simhall. Sommaren med alla balkankids, chilenare och habesh, gambianer och kurder på gården var ändå vackert. Vi lekte tills vi blev hungriga. Alla kunde äta hos alla. Men många åt hos oss. Mamma var glad när vi tog med oss kompisarna hem.

Ett sommarlov hade mamma anmält oss till en utflykt med andra familjer. En buss väntade på oss vid Hässelby torg för att ta oss till zoo:et i Eskilstuna. Jag minns att du var exalterad, medan jag var försiktigt optimistisk. Mest för jag kände mig för stor för ett zoo. På plats förstod jag att det var socialen som hade fixat utflykten. Där träffades barn till föräldrar som var socialbidragstagare, vi alla visste det. Men vi sa inget. Och även om vi brukade leka ihop kändes det som om vi träffades för första gången på den resan. Det var pinsamt. Välgörenhetsbuss. Välgörenhet för oss? Fy fuck. Jag hade hellre varit hemma och kollat på något som gick på repris på TV4 än att åka den jävla resan.

Nu efteråt är jag tacksam för den möjlighet som en gång existerade. Jag är stolt över min mamma. Hon försökte, hon ville att vi skulle ha en rolig sommar. Det var bara att skammen att vara fattig på sommaren var så stor. Och jag längtade bort, bort från att vara arbetarklass.

/Samuel


Samuel Girma är kulturarbetare, aktivist och en del av Kontexts redaktion.


Fortsätt läsa

Missommar med Judith Kiros

Hur blev Judith Kiros "den enda svarta tjejen som kollade på engelsk folkdans med en cider i handen och ett saligt leende på läpparna"? I dagens missommar-prat berättar Kontexts litteraturredaktör…

Læs mere

Sommarlovsbrev från barndomens adoptionsträffar

På sommarträffarna med "Kina-gruppen" fördes Linnea samman med andra adopterade barn. Vad innebar träffarna – då och nu? Brevet med hennes minnen ingår i Kontexts serie om platser,…

Læs mere

Missommar med My Palm

"Trista dejter, hemska one-night-stands och ohälsosamma kk-relationer." Om det skriver serietecknaren My Palm i självbiografiska Festens charmigaste tjej från 2018. Nu pratar hon…

Læs mere