Livet

Där sorgen inte ryms

Vart tar en vägen när det inte finns utrymme att sörja? Skribenten Jenny Nguyen har samtalat med Juliana och Mazlum, om att dölja sin sorg bakom politisk ilska och att hitta ett gemensamt rum för sörjande i samhället.  

När man beklagar någons sorg på vietnamesiska säger man till den sörjande att man chia buồn. Det kan översättas som att man delar på sorgen med den sörjande; ett försök att lätta förlustens tyngd. Liknande uttryck för att uttrycka sitt deltagande i någons sorg finns av en anledning i de allra flesta språken vi vet. Det säger något om hur viktigt möjligheten att få stöd av andra kan vara för sorgeprocessen. Men många som sörjer upplever ofta att omgivningen tenderar att drar sig undan. Vad finns det egentligen för utrymme för sorg bland de som inte sörjer?

Att skyla delar av sin sorg

Rätten att vara en komplex människa är förbehållen få personer. Konsekvenserna av detta blir kanske tydligast för de som är kvar för att minnas den som dött. Juliana, vars vän Maike dog i suicid för två år sen, är en av dessa två personer.

När de först lärde känna varandra hade Maike precis flyttat till staden Juliana bodde i. En stor anledning till flytten var att Maikes familj valde att vända henne ryggen efter att hon kom ut som transkvinna för dem. Med ett långt förflutet av psykisk ohälsa var hennes flytt omskakande på många sätt, men samtidigt också ett försiktigt hopp om ett friare liv.

Den nya staden bar dock på fortsatta utmaningar. Maike började plugga, men möttes av fortsatt tryck från samhället och oförståelse från sina nya studiekamrater. Efter en längre period av dåligt mående begick Maike självmord. Juliana var den första som polisen kontaktade.

"Att vara nära till någon som har begått självmord är att behöva hantera oerhörda skuldkänslor. Jag frågar ofta mig själv: kunde jag ha gjort något annorlunda?"

Juliana

Hur minns du den omedelbara tiden efter Maikes död?

– Fruktansvärd. Mitt i chocken och den emotionella stressen blev jag tvungen att försöka hantera polisens bemötande. De hade många förutfattade meningar om Maike bara för att hon var en transkvinna, så jag fick omedelbart försöka försvara och förklara henne på ett absurt sätt.

– När beskedet nådde Maikes skola var det många som inte hade stått Maike nära, ibland tvärtom, som gjorde anspråk på sorgen. Jag tror att de på sitt sätt var genuina. Det var stundtals fint att det fanns en känsla av gemenskap, men jag minns att jag kunde ha svårt att hantera det. Att vara nära till någon som har begått självmord är att behöva hantera oerhörda skuldkänslor. Jag frågar ofta mig själv: kunde jag ha gjort något annorlunda? Det kan jag känna mig ensam i.

"Jag var så desperat efter att få deras stöd och att de skulle förstå min sorg. Men det slutade med att jag fortfarande inte berättade allt om Maike. Jag sa inte att hon var transkvinna."

Juliana

Juliana pratar om att söka tröst hos ens omgivning och berättar att det var tänkt att hon dagen efter att Maike dött i suicid skulle ha åkt för att hälsa på sin familj. Hon ringde hem för att meddela att hon inte skulle klara av att genomföra resan och att anledningen var att hon hade förlorat en nära vän. Men konversationen lämnade en bitter eftersmak.

– Jag var så desperat efter att få deras stöd och att de skulle förstå min sorg. Men det slutade med att jag fortfarande inte berättade allt om Maike. Jag sa inte att hon var transkvinna. Det var som om jag saknade ett språk för att kunna prata om Maike på ett sätt som också hade skyddat henne från vad mina föräldrar skulle säga. Mina föräldrar är extremt konservativa och jag var rädd att de skulle vara transfobiska. Jag orkade inte ha den typen av samtal då. I efterhand undrar jag om det verkligen handlade om att försöka skydda Maikes minne, eller om det mest var ett sätt för mig att skydda mig själv.

Vad tycker du att omgivningen har haft svårast för när det gäller ditt sörjande?

– Kanske att min sorg till stora delar är sammanvävd med en politisk ilska. Jag tror att ingen riktigt förstår hur de ska trösta en sörjande som är arg, och arg på något som sker på grund av strukturella orsaker här och nu. Jag blandade in för mycket politik i mitt sörjande, jag gjorde det intima till en samhällsfråga. Folk ryggade undan från det. De sa till mig: gör inte politik av Maikes död. Men Maikes liv gjordes ju alltid till politik, vare sig hon ville det eller inte. Och siffrorna är tydliga: hälften av alla unga transpersoner har övervägt att ta sitt liv.

Tre fakta

Gruppen transpersoner sticker ut i statistiken i en undersökning som Folkhälsomyndigheten tagit fram gällande psykisk hälsa. Till exempel så kan man i undersökningen utläsa att:

36% av dom tillfrågade har under det senaste året allvarligt övervägt att ta sitt liv (6% övriga befolkningen)
Bland unga transpersoner mellan 15-19 år är siffran 57%
En tredjedel av alla svarande har någon gång försökt ta sitt liv. 5% har genomfört suicidförsök dom senaste 12 månaderna. (1% övriga befolkningen)

Hit kan du vända dig för hjälp

SPES - För dig som förlorat en närstående genom suicid. Dom erbjuder stöd till efterlevande genom samtalsgrupper, telefonjour, kontaktpersoner och sociala medier.
 MINDs självmordslinje - Självmordslinjen är till för dig som har tankar om suicid eller har en närstående med sådana tankar.
RFSL & RFSL Ungdom - Genom transformering.se erbjuder dom råd och stöd via mejl för transpersoner i alla åldrar.
Till din vårdcentral kan du vända dig för att få hjälp med suicidtankar.


Att sörja kamrater

Under det senaste decenniet har det inom politisk teori funnits ett växande intresse för temat förlust, sorg och sörjande. Det är kanske inte så konstigt. Vi lever trots allt i kölvattnet av händelser som har präglat en stor del av det globala medvetandet, inte minst det stora antalet människor som under många decennier har tvingats på flykt för att undkomma våldsamma krig och fattigdom.

Hur kan vi förstå de förluster som är ett direkt resultat av geopolitiska konflikters brutala framfart? Mazlum har här pratat om sådana erfarenheter. Han är en av de många frivilliga som anslöt sig till Rojava för några år sen. I denna autonoma region belägen i norra Syrien finner vi människor som strider mot IS samtidigt som de arbetar med att bygga ett demokratiskt och progressivt samhälle.

"Man kanske blev överväldigad till slut. Döden blev en del av ens vardag"

Mazlum

Mazlum berättar om vad sorgen hade för plats under tiden han stred i Rojava. 

– Saken med krig är att det inte alltid är så händelserikt som man skulle kunna tro. Det fanns mycket tid att umgås. Vi var i princip alltid tillsammans med varandra och då lär man känna varandra. Vissa blev riktigt nära vänner till mig, medan andra personer inte blev det. Men det spelade egentligen ingen roll: vi hade ändå gjort allt för varandra, vi riskerade livet för varandra och vi litade på varandra. Det är det som är att vara kamrater.

– Den första från min grupp som dog var en av mina närmsta vänner där. Jag minns att det tog väldigt hårt på gruppen i helhet. Folk var förstörda. Men där och då kände jag själv nästan ingenting. Min rationella sida tog över. Jag tänkte att vi inte hade tid för att sörja. Det var en reaktion som oroade mig. Jag tryckte bort saker, och att göra sådant rubbar ens känslomässiga kompass.

– Men överlag reagerade folk väldigt olika. Vissa sörjde tydligt under stridigheterna, andra gjorde det kanske mer när de kom hem och sen var det såna som jag, som fortfarande har svårt att att känna den typ av sorg som mer handlar om ledsamhet över att man har förlorat någon nära.

Inom psykologin beskrivs sorgeprocessen ofta som ett sätt att framtvinga nya erfarenheter, för att genom dessa kunna hitta sätt att leva bortom förlusten. Men hur påverkas det av att vistas i en kontext där förluster sker dagligen?

– Man kanske blev överväldigad till slut. Döden blev en del av ens vardag. Men just på grund av detta är döden också väldigt närvarande i den politiska ideologin som Rojava har. Man försöker att arbeta med frågan och ryggar inte undan. Hur gör man för att döden ska bli mindre skrämmande? Vad är ett rimligt förhållningssätt?

– Konceptet martyrskap används mycket, där man hedrar människors minnen och de uppoffringar som har gjorts. För oss i Sverige känns det nog väldigt främmande, men om man tittar på andra kontexter med liknande historier av politisk kamp och stora uppoffringar så finns det oftast liknande traditioner av att hedra och minnas de som har gått bort.

"Det finns liksom inte något utrymme för sorg och att hantera sörjande tillsammans i vårt samhälle"

Mazlum

Har sorgen skiftat i sin gestaltning sen du kom tillbaka till Sverige?

– Sen jag kom hem har jag träffat några av de som jag delade tiden i Rojava med. Det har varit väldigt bra för mig. Vi pratar om vad vi har varit med om, men inte bara om sorgen utan även allt det andra. Det fanns så mycket annat som pågick där. Livet pågick, vi lärde känna varandra och vi gjorde saker tillsammans. Jag upplever att andra här hemma förväntar sig att mina minnen och mina samtal bara kommer att handla om allt det hemska, svåra och allvarliga.

– Jag vet inte om jag sörjer på det sätt som kanske förväntas. Men det som har blivit viktigt för mig är att vi måste komma ihåg de här människorna, vad de gjorde, och att de var våra kamrater. Jag vill berätta om dem, om vilka de var.

Mazlum fortsätter att reflektera kring hur det var att återvända till Sverige, där hans sammanhang och hans vardag ser väldigt annorlunda. Hur har omgivningen reagerat?

– Egentligen pratar vi inte om det som har hänt där. Jag har lyft det några gånger och jag tror att de flesta tar ett steg tillbaka. Folk har svårt att förhålla sig till död och dödlighet. Så man väljer att låtsas som om det inte finns.

– Det finns liksom inte något utrymme för sorg och att hantera sörjande tillsammans i vårt samhälle. Jag har ingen universell lösning på hur vi hade kunnat bli bättre på att sörja tillsammans, eller ta hand om sörjande. Men vi behöver kunna förhålla oss till döden och ha ett språk för att prata om vad som sker när man förlorar någon.

Fakta

Rojava är en kurdisk region i nordöstra Syrien med kurdiskt självstyre. Där har man kämpat för att genomföra en social revolution bland annat baserat på kvinnors rättigheter och radikal demokrati. Rojava ses idag som en symbol i kampen mot IS. 

* Juliana, Maike och Mazlum heter egentligen något annat


Jenny Nguyen är jurist och skribent. För Kontext har hon tidigare skrivit om gentrifiering i Malmö och om frihetskamp.


Fortsätt läsa

Så får du en lyckad död

Diamanter, pistolkulor och fyrverkerier! Din död och ditt lik kan bli en like-raket på sociala medier. Kontexts tecknare Hanna Stenman funderar på vad som händer med sorgen när…

Læs mere

Den bittra eftersmaken av ärtburgare

Kontexts kulturredaktör Sarra Anaya och livetredaktör Nora Adin besökte Way out West och känner sig besvikna, måste man vara woke för att gå på festival och är verkligen ärtburgare…

Læs mere

Vilken Way Out West-besökare är du?

Way Out West har dragit igång i Göteborg och Kontextredaktionen är på plats för att observera och kartlägga de olika besökartyperna. Är du veganen som censurerar ordet kött? Den…

Læs mere