Kultur

När vår frihetskamp förbjöds

I Sverige lever människor med erfarenhet av kamp mot auktoritära regimer, folk som har sett fascismen komma och organiserat sig mot den. Vad kan vi lära av dem? Vad säger deras berättelser om en svensk samtid i vilken fascismen vinner mark?


Vi sörjer att vårt kollektiva minne är kort. Vi tröstar oss med att det i alla fall förklarar varför fascismen än en gång växer i stora delar av världen. Auktoritära regimer tar över maktpositioner och nazister vågar sig allt oftare ut på gatorna. Vi försöker att dra paralleller till situationen före och under andra världskriget, men förgäves. Genomslagskraften uteblir.

Kanske handlar det om att det kollektiva minnet också är selektivt. Ett läckande såll där viktiga minnen ständigt försvinner. Hur vi hela tiden glömmer att det idag finns personer i Sverige som lever med erfarenheter av fascistiska repressalier, auktoritära regimer och statligt våld. Deras berättelser bär med sig viktiga lärdomar om hur vi kan förstå och förhålla oss till vår egen samtid. Därför har jag pratat med tre av dem: den amerikanska desertören, den som ärvde motståndet och den f.d. revolutionären.

Den patriotiska desertören

Vietnamkriget är en av de mest utmärkande konflikter från kalla kriget. Från Nordvietnam leddes den kommunistiska befrielserörelsen i striden mot det USA-backade Sydvietnam. Den amerikanska inblandningen motiverades av USA:s främsta ideologiska mål: stoppa spridningen av kommunism. Som allra mest befann sig över en halv miljon amerikanska soldater i Vietnam.

I mångas ögon var Vietnamkriget en David och Goliat-situation: en orättvis kamp mellan supermakten tillika självutnämnd världspolis mot en liten nation som outtröttligt stred för sin självständighet. I takt med att amerikanerna skalade upp sin närvaro och sitt våld växte därför även kraven på att USA skulle dra sig ur Vietnam. 1973 lämnade till slut de sista amerikanska marktrupperna.

Vietnamkriget är också den första konflikt där det ocensurerade våldet visades i vardagsrummens TV-rutor. För första gången fick krigets grymheter en internationell publik. Den stora mediauppmärksamheten blev viktigt bränsle för fredsrörelsen och över hela världen anordnades stora protester. Även inuti själva kriget fanns försök till motstånd. Bland de senare finns de amerikanska soldater som vägrade att strida för sitt land: desertörerna.

Oktober 1967 var 19-årige Michael Sutherland i tjänst ombord på det amerikanska hangarfartyget USS Intrepid. Fartyget hade temporärt lagt till i Japan innan det skulle återvända till stridigheterna i Vietnam. Men vid det laget hade Michael, tillsammans med tre andra, lämnat fartyget. De hade bestämt sig för att vända ryggen till den amerikanska armén för gott. De kom att kallas för The Intrepid Four (“De orädda fyra”) och var bland de första som öppet lämnade den amerikanska krigsinsatsen i Vietnam.

Sett till vem Michal var innan Vietnamkriget är det kanske inte självklart att just han skulle bli en av The Intrepid Four. Michael säger att han som ungdom inte var särskilt politiskt insatt. Han hade ingen tydlig åsikt om kriget och ifrågasatte inte heller den amerikanska statens val att blanda sig in i Vietnamkriget. Han beskriver det som att han inte ville behöva använda vapen mot en annan människa, men kände att det var hans plikt att göra en patriotisk insats. Hur såg egentligen processen ut som ledde till att han, bara 19 år, blev internationellt uppmärksammad som desertör?

Michael säger att han förstod att något var fruktansvärt fel när han väl hade kommit till Vietnam. För honom var det en självklar insikt i ljuset av den fruktansvärda brutaliteten. Över 7 miljoner ton bomber släpptes över Vietnam under krigstiden – mer än dubbla den mängd som fälldes under andra världskriget. Stora områden benämndes “fria eldzoner”, vilket innebar att alla oidentifierade, inklusive civila, betraktades som fienden och kunde därmed utplånas. I ljuset av detta framstod den amerikanska krigsinsatsen som orimligt och oförsvarligt.

– Jag insåg att vi inte hade något där att göra. Vi behövde inte ödelägga hela landet. Det fanns inga förmildrande omständigheter.

Insikten om att politik skär rakt in i människors livsvillkor är en viktig byggsten i viljan att förändra - så även för Michael. Hans uttalande ifrågasätter samtidigt den välbekanta berättelsen om nationalstaten som behållare för en idé om gemenskap. I krigssituationer tar logiken sig uttryck genom värnplikt och inkallelse, men också genom hård bestraffning av desertering. Än idag är det möjligt att enligt amerikansk lagstiftning bli dömd till dödsstraff för desertering. Dessutom kopplas desertering ofta till stor skam – desertören sviker inte bara sitt land, men också idealet om våldsam råstyrka. Michael var medveten om riskerna:

– Vi var rädda för repressalier. Vi förstod att man måste offra en hel del och, i värsta fall, till och med sitt liv.

Därför krävdes det stor tillit innan någon vågade prata med någon om desertering. På USS Intrepid smiddes dock aldrig faktisk handlingsplan. Men väl på plats i Japan var det flera som slogs av den gemensamma insikten om att det var nu eller aldrig. Antingen skulle de vara kvar på fartyget när det återvände till Vietnam, eller så skulle de gå i land som desertörer. De fyra valde det senare. Men faran var långt från över. Vid den tidpunkten kunde desertörer nämligen inte få asyl i Japan och riskerade tvärtom att bli frihetsberövade samt överlämnade.


Mitt i detta politiska minfält fann The Intrepid Four andrum i form av solidaritet från japanska aktivister, främst organiserade i nätverket Beheiren. Handlingskraften pulserade och det tog mindre än två veckor innan nätverket lyckades smuggla de fyra desertörerna till Sverige, via Sovjetunionen. Under resten av krigstiden fortsatte Beheiren att hjälpa andra amerikanska desertörer ta sig vidare från Japan.

Kombinationen av öppen desertering och luttrade fredsaktivisters organisering gjorde att internationell media uppmärksammade händelsen. Tidigare hade desertering inte framställts som en metod för att göra motstånd mot kriget. Men rapporteringen kring the Intrepid Four såg annorlunda ut. En viktig förklaring till varför var att de fyra desertörerna själva deltog i en dokumentär och gjorde uttalanden samt gav intervjuer.

– Vi deserterade öppet för att vi ville hjälpa till att få slut på kriget. Vi uppmuntrade folk till att desertera, kanske inte alltid genom att säga det rakt ut, men genom att visa för andra att det gick. Om det så bara fick kriget att sluta en enda minut tidigare så var det värt det.

Långtifrån alla hyllade The Intrepid Four. Men siffrorna talar för sig själva. Under Vietnamkriget deserterade över 500,000 amerikaner från krigsinsatsen - det högsta antalet i modern amerikansk krigshistoria. De är ett tydligt bevis på att motstånd kan uppstå mitt i en tillvaro präglad av brutalt våld och höga krav på lydnad.

Att ärva kampen

När Carmen Blanco Valer var barn befann sig hennes pappa på flykt undan polisen. I Peru under sextiotalet hade konflikterna mellan godsägarna och bönderna trappats upp. Pappan, som var aktiv i den lokala fackföreningen, arbetade med att organisera bönderna och arbetarna på landsbygden, och hade utnämnts till ansvarig för det egna försvaret. Tanken var att man skulle skydda sig själva från godsägarna, som hade polisen på sin sida, och rörelsen utlystes även en strejk och en jordreform. Man valde att börja dela ut jorden till de som behövde den.

– Godsägarna sade att det rörelsen gjorde med jordreformen inte var lagligt. Men när tillfrågades arbetarna om hur jorden skulle delas upp? frågar sig Carmen.

I den vevan omkom två eller tre polismän och order gavs om att Carmens pappa skulle tas – död eller levande.

– Det var bara tur att gruppen som hade ordern att ta honom levande fick honom först.

Carmens barndom präglades av pappans fängelsestraff, men också av hans och familjens politiska engagemang. Cusco, staden hon föddes i, har alltid varit ett centrum för antikoloniala och antiimperialistiska rörelser. Det var bland annat där det största urfolksupproret i Latinamerika startade. Att växa upp i en familj och en plats präglad av motstånd gjorde också politiken till en självklar del av Carmens liv.

– Jag minns en kille i våra kretsar, barn till en annan politisk fånge, som frågade mig om jag hade läst Marx. Jag var nio år!

Till slut benådades Carmens pappa och utvisades, först till Mexiko, och sedan till Chile. Carmen följde med honom till Chile och började som trettonåring skapa sig ett eget politiskt sammanhang. Carmen, som gick med i Socialistpartiets ungdomsförbund, beskriver upplevelsen som fantastisk; det var en förälskelse i kollektivet som idé.

– Men min pappa var en glädjedödare. Han sade att fascismen aldrig skulle låta oss utveckla det vi hade. Jag tyckte att det var typiskt vuxet att inte tro att drömmar var möjliga.

Men tyvärr hade Carmens pappa rätt. Den elfte september 1973 genomfördes en militärkupp, stöttad av USA, och Chiles folkvalda socialistiska president Salvador Allende störtades. Carmens pappa gömde sig innan han till slut räddades av den svenska ambassadören, Harald Edelstam, som senare bannlystes av diktatorn Augusto Pinochet. Carmen själv såg planen flyga över staden, såg röken från vad hon antog var presidentpalatset. Familjen brände sin vänsterlitteratur eller begravde böckerna i jorden.

– En gång när jag stoppades vid floden tittade jag ner mot stränderna och såg blod. Efteråt fick jag höra att de slängde lik i Mapochofloden.

Carmen menar att de som har genomlevt kuppen delar en gemensam sorg och präglas av minnen av tortyr, död och försvinnanden. Vissa hanterar det genom att försöka förtränga det, medan andra känner att de måste prata om det, om den kollektiva drömmen som krossades med våld.

Men för Carmen var det ändå självklart att fortsätta engagera sig politiskt. När hon som femtonåring kom till Sverige gick hon tidigt med i Chilekommittén och hennes syn på samtiden är nykter.

– Samtiden är dyster, men så länge det finns motstånd finns det hopp. Om man som jag har klarat sig känner jag dessutom att man har ett ansvar för de som inte gjorde det. För de som led under mycket svårare omständigheter. Det är det minsta man kan göra.

Hon pausar, tänker efter.

– Kapitalismen vill ha oss fragmenterade. Det är lätt att känna sig passiv och desperat. Men man måste väcka hopp om att någonting annat är möjligt. Det var någon som sade:

De är rädda för oss för att vi inte är rädda.

Foto: privat

Den f.d revolutionären

En annan person vars minnen bär på spår efter motstånd är Reza*. Det har gått mer än 30 år sen han flydde från Iran med sin familj. Sedan dess har han försökt bygga upp en ny tillvaro i Sverige, men minnena från hans liv i Iran förblir tydliga.

Under slutet av 1970-talet sattes Iran i gungning av massiva demonstrationer och protester. Folket krävde demokrati, ekonomiska och politiska förändringar, stopp för imperialismen och shahens avgång. Fram till dess hade den iranska monarkin varit så gott som orubblig i 2500 år. All opposition kvävdes, bland annat med hjälp av säkerhetspolisen Savak med deras användning av systematisk tortyr.

Missnöjets gnistor blev till vilda lågor när även arbetarna började gå ut i strejk år 1978. Det kulminerade i en generalstrejk, samtidigt som miljontals människor på gatorna fortsatte att kräva shahens avgång. Tillsammans blev det den kollektiva röst som ingen makthavare kan ignorera. På så sätt hade den iranska revolutionen inte bara folkets stöd - den var folket.

Den 11 februari 1979 ledde den folkliga resningen slutligen till att shahen avsattes. Den gamla regimen hade upphört och segerropen tycktes aldrig tystna.

Reza befann sig i USA som student när protesterna i Iran växte sig starkare. I USA sökte han sig till vänsterstudenter som arbetade för att stötta revolutionen i Iran. Via denna ingång blev politiskt engagemang en del av Rezas vardag. När Reza strax efter shahens avgång återvände till Iran var det till ett land där luften doftade framtidstro. Det fanns en stark vilja att tillsammans bygga upp det nya. För Reza var det därför självklart att fortsätta vara politiskt organiserad inom vänstergrupper i Iran.

I efterhand har feministen och aktivisten Haideh Daragahi beskrivit revolutionens slutskede som en förälskelse. Där man inte tänker efter eller ser konsekvenserna, utan bara ger sig hän. Reza själv minns dock att det, trots masseuforin, även fanns många oroväckande tecken.

– Vi märkte att de kom med kameror och tog bilder och följde efter aktivister för att anteckna adresser. De samlade allting till den dag de ville attackera – vilket de också gjorde.

Reza syftar på det maktövertagande som Khomeini och hans trogna mullor genomförde. Konsekvensen blev att Iran, under Khomeinis auktoritära styre, utropades till en islamisk republik. Khomeini blev Irans högste andliga ledare och under hans grepp formades ett alltmer repressivt samt brutalt styre. Yttrandefriheten kvävdes, slöjtvång infördes för kvinnor och censur institutionaliserades.

För många revolutionärer gick drömmen om ett nytt och demokratiskt Iran därmed sönder.


Men oppositionen fanns initialt fortfarande kvar, bland annat i form av just de vänstergrupper som Reza var organiserad i. Khomeini behövde därför stabilisera sitt styre. Möjligheten kom i form av kriget mot Irak. Inför Iraks aggression år 1980 kunde den islamiska republiken legitimera sin existens och samtidigt utplåna inhemskt motstånd. Aktivister greps, torterades och avrättades. I skuggan av slutstriderna 1988 eskalerade våldet och den iranska regimen genomförde massavrättningar av tusentals personer.

Det var under samma period som Reza själv slutade vara politiskt organiserad. De kraftigt eskalerade repressalierna gjorde att Reza istället vidtog drastiska åtgärder för att kunna känna sig trygg. Säga upp kontakter, bara vistas ute när det var nödvändigt och på alla sätt minska risken för att bli igenkänd av fel personer. Men det handlade inte bara om rädsla. Reza beskriver att det sedan tidigare hade blivit allt svårare för honom att motivera för sig själv varför han fortsatte. Han menar att många av de politiska sammanhangen också hade visat auktoritära tendenser och maktmissbruk. Det är internkritik som kan vara svår att adressera, men också ständigt relevant i all nuvarande och framtida organisering.

Reza har inte återvänt till Iran sedan han flydde. Han, tillsammans med andra – särskilt den äldre generationens exiliranier – tillhör de som uttrycker stor besvikelse och ånger inför vad som skedde i revolutionens kölvatten.

Jag famlar efter något i samtalet med Reza, kanske en bekräftelse på att det vi gör inte är förgäves. Det är kanske inte så journalistiskt, eller så professionellt. Tvärtom kanske det framstår som själviskt efter att han har delat med sig av hur hans erfarenheter har präglat honom.

Men jag kan inte låta bli att fråga honom om man är dömd att vara ensam i sitt motstånd.

– Kanske här och nu, ja. Men om man ser det ur ett större perspektiv så är det... liksom något annat. Att samma sak som jag gör, gör andra i andra länder, kanske i grannländer, kanske i grannhuset. Därför är man inte ensam.

Och även om Reza själv inte kan återvända till Iran och har lagt sitt politiska engagemang på hyllan så ligger det något i hans svar. Bara i Iran har protesterna fortsatt, om än i varierande styrka, trots ständiga repressalier. När iranska revolutionen nyligen firade sin fyrtioårsdag skedde det mot ytterligare en våg av protester. Av och till har det iranska folkets missnöje bubblat upp till ytan. Ibland påkallad av ekonomisk kris med hög arbetslöshet, ibland som protest mot privatisering av universitetsväsendet, ibland i form av arbetarnas försök att organisera sig, ibland i direkt opposition mot makthavare, ibland som ett direkt resultat av klimatförändringarnas hårda slag mot utsatta grupper på den iranska landsbygden.

Så vad kan vi lära oss från berättelser som Michaels, Carmens och Rezas? Kanske det följande: just för att det kollektiva minnet är kort och selektivt behöver vi tillsammans ständigt påminna varandra om hur man gör motstånd.

Vi breddar lederna så att fler får plats.
Vi banar vägen så att andra kan följa.
Vi tar vid där andra slutar.


Fortsätt läsa

Jag kan se oss

Læs mere

Rättvisa i den artificiella intelligensens tidevarv

“The big nine” är utöver titeln till Amy Webbs nyutkomna bok, även namnet på de nio företag som dominerar produktionen av AI, som i detta nu aktivt håller på att förändra framtiden.…

Læs mere

Utopier i klimatångestens tid

Vilka drömmar om ett bättre samhälle går att finna i litteraturen? Skribenten Johan Persson blickar mot Sci-fi i hopp om en bättre samhällsskildring än den rådande.

Læs mere