Kultur

Förlustens början

Författaren Balsam Karam skriver om att förlora ett hem, ett barn och ett tillhörande. När och hur börjar förlusten och vad kan uppstå ur den?

Där stentrappan kröker sig i mitt barndomshem finns ett trasigt fönster ut mot gatan. Ibland när jag tänker på dig slår jag mig själv. Omkring fönstret vittrar betongen sönder och spräcker väggen upp mot taket. Om någon skulle fråga mig om förlusten av dig skulle jag säga att det var här det började – med förlusten av det här fönstret i mitt liv. Vi lämnade det en morgon och sedan dess har jag inget annat velat än att ta med dig hit.

*

I en artikel från 2011 står det att forskare vid universiteten York och Stirling i Skottland funnit att föräldrar som förlorat barn löper fyra gånger högre risk att dö inom ett decennium efter barnets död. Fenomenet kallas kort och gott ”dying of a ’broken heart’” och drabbar framförallt den bärande föräldern.

Var det istället här den började, min förlust utav dig?

Exil är, för att parafrasera den postkoloniala tänkaren Edward Saïd, ett sönderslitet tillstånd; om det någonstans finns ett större narrativ i vilket människor kunde ingå – en sorts tillhörighetens berättelse om att födas där man hör hemma och att tillåtas leva och dö där, eller att söka hemmahörighet på en ny plats och ges tillträde till platsen som medmänniska och inte som lägre stående – är vi med erfarenheter av levd eller ärvd migration dubbelt avvisade därifrån.

1. Fråntagna den fysiska tillgången till vårt födelsehem, har många av oss redan mist första ingången till berättelsen.

2. Också för oss födda här och som enligt nationalstatens regler därför borde tillhöra, är tillhörandets berättelse många gånger utom räckhåll. Det är svårt att inte lägga märke till hur värderingar, samhällsstrukturer och även lagar står inför uppluckring och omformulering, enbart i syfte att hålla oss som rasifieras som icke-vita utanför.

Var det istället här den började, min förlust utav dig?

Berättelsen om en friktionsfri tillhörighet är förljugen, jag vet det, men den styr mig, jag står vid mitt köksfönster, längtar till en plats jag inte känner till. Med dig ville jag tillhöra som en mor tillhör sin dotter, det var allt jag begärde, det räckte för mig. Jag blev istället avvisad en tredje gång.

3. Också i samtal med föräldrar som förlorat barn känner jag mig främmande; när de talar om ödets nyck och chocken över att ha drabbats av vad som här anses som ett sällsynt trauma, vill jag tala om hur väl förlusten av dig passar in i berättelsen om mitt liv. När läkarna berättade att du var död tror jag att min första tanke var: Jag visste det.

Från min sorg över att förlora dig går en rak linje bakåt till morfars mardrömmar i vilka han tvingades bort från det fönsterlösa källarrummet han gjort till hem

Var det alltså där det började, för mycket längesedan någon annanstans? Vi som härstammar från långa eller korta släkten av mödrar, fäder och barn som aldrig eller alltid har tillhört; som kanske länge tillhörde tills förtrycket intensifierades eller som aldrig tillhörde och levde under ett ständigt förtryck; som beredde ett intensivt eller låg-intensivt motstånd och som till slut tvingades fly och hamna där vi är idag – är vår minsta gemensamma nämnare förlusten? Från min sorg över att förlora dig går en rak linje bakåt till morfars mardrömmar i vilka han tvingades bort från det fönsterlösa källarrummet han gjort till hem och mormors rädsla för att förlora sin flicka bland alla massgravar som fortfarande ligger öppna i våra medvetanden som irrationell skräck, oro och överbeskydd av våra barn på väg till förskolan en ljummen höstmorgon.

*

Ibland kan jag känna att mormor sörjer dig genom tid och rum också om hon dog ett halvsekel innan du föddes.  Jag vill att mormor gråter med mig ikväll – jag vill att hennes ansikte som jag inte känner till ska sluta sig i saknad efter dig. Hon förlorade nio av sina tolv barn, i hennes kropp multiplicerades sorgen efter varje litet klädesplagg hon inte längre hade användning för och gjordes till stumhet. Genom rumtiden skickar de slag hon slog sig själv vid minnet av sina döda vågor rakt in i 12:ans buss där jag som sjuttonåring sitter och vill tillbaka någonstans jag aldrig har varit för att omfamna något jag inte känner till. Var du också där? Var du med mig redan på 12:ans buss från Bjurhovda till Bäckby?

*

Konstnären och tänkaren Jalal Toufic skriver i en presentation av sig själv om en död före döden. När han i sina verk talar om människan talar han ofta om vampyren och när han talar om minnet talar han mycket om nuet. I hans tänkande är sorgen ingenting att arbeta bort utan något att aktivt väcka till liv och huvudstupa då och då falla ner i. Han skriver att hans död innan döden inträffade i Evanston, Illinois, 1989. Jag var trettiotre när jag födde dig och sju när jag kom till den första flyktingförläggningen.

*

Morfar förlorade källarrummet till slut, några år efter att mormor plötsligt dött i sömnen. I vårt fotoalbum finns ett porträtt av honom bevarat, mamma fann det hos en släkting då hon för första gången på två decennier återvände till sin barndomstrakt. Under resan insjuknade hon värre än någonsin, en bakterie i magen sa läkarna och skrattade då hon berättade att hon druckit av kranvattnet så som hon alltid gjort förut.


Balsam Karam är författare och bibliotekarie verksam i Stockholm. 2018 debuterade Karam med romanen Händelsehorisonten och för Kontext har hon skrivit en essä om hur en traumadrabbad kropp kan skriva.


Fortsätt läsa

Chiles kamp är större än mediernas rapportering

När lidandet och våldet som drabbar demonstranterna i Chile möts med tystnad i medierna avslöjas journalistikens tvivelaktiga neutralitet. Författaren Lizette Romero Niknami har…

Læs mere

Svarthet i skräckfilm blottar rasismen

Tiden för skräckfilm är här, Kontexts medarbetare Jesper Forsberg Landin diskuterar skräckfilmens funktion i ett rasistiskt samhälle efter att ha sett dokumentären Horror Noire:…

Læs mere

Med skräcken som vapen mot patriarkatet

Allhelgonahelgen är här och journalisten Lisa Ehlin har kolla på skräckfilm. Vad kan kultklassikern Jennifer`s Body, 10 år senare, säga oss om me-too rörelsen och om kvinnor som…

Læs mere