Kultur

Bortom Händelsehorisonten

Balsam Karam reflekterar kring sin bok Händelsehorisonten, undrar om det går att omformulera sitt centrum, och frågar sig hur en traumadrabbad kropp kan skriva.

Foto: Adel Karam

_.
En sjuttonåring sitter i en bil nedför Mokattamberget i Kairo. Hon har kräkts många gånger och vet nu inte var i staden hon befinner sig, härifrån syns diset tungt och rödglödande och på vägarna in till Agouza dit hon ska börjar bilarna glesna. Det är middagstid, Ahmed kör långsamt och ändå kränger det när han plötsligt sträcker ut armen och pekar mot vad som ser ut att vara ingenting. Nedanför bereder en plats ut sig – omöjligt att säga hur stor – och bildar ett kompakt mörker bland det annars upplysta. Ser du det där, säger Ahmed med armen utsträckt – där vid Mokattambergets fot bor zabbaleen, vet du vilka de är? De lever och dör bland soporna, har du någonsin hört talas om dem? Jag minns inte om jag nickade men jag vet att jag i den stunden kände att jag överhuvudtaget inte levt. Långt senare föddes Utkanterna ur mina föreställningar om det kompakta mörkret nedanför och placerade sig själv långt ifrån sydöstra Kairos lågberg.

1.
Hur avlär man sig det man inte vill kännas vid att man kan? Jag vill säga att jag plötsligt en morgon förstod att allt jag kunde om kamp, motstånd, skrivande och kärlek var djupt präglat och omformat av det som präglat och omformat det mesta omkring mig (den vita blicken och historieskrivningen) men det fanns inget tvärt i hur den vetskapen lade sig tillrätta; den långsamhet med vilken jag förstod att jag behövde avlära mig det jag byggt min politiska tro och aktivism kring var snarare signifikativ för hur traumadrabbade kroppar fungerar – vi går sakta framåt, ofta utan att veta att det är framåt vi rör oss och ofta utan att överhuvudtaget beträda en på förhand synlig väg.

2.
Det var Mildes mamma Essa jag började skriva om, det var hon som skulle utföra upproret som senare kom att bli en central del utav Händelsehorisonten. I tidiga versioner av texten lever hon i staden liksom jag, är vänsteraktivist och känner tillit till sina vita kamrater. Inte förrän jag förstod att även Essa behövde avlära sig det hon inte ville kännas vid stod det klart att varken hon eller jag skulle leda några uppror, att det var för sent, att vi levt inpå förtryckaren för länge och att kompromissen nu bodde i våra kroppar. Jag var 28 år gammal och Essa kunde inte längre vara min hjälte.

3.
I grunden behövde jag som socialist, medmänniska och författare avlära mig min syn på hur motstånd bör bedrivas – i skrivandet, i arbetet och i den politiska kampen.
Jag behövde börja om med att omformulera mitt centrum och min periferi.
Jag försökte börja om, men berättelsen avbröt mig ständigt med frågor om mitt centrum och min periferi.
Jag började om med frågorna och skrev därefter Händelsehorisonten inte i ett svep, utan som en traumadrabbad kropp, långsamt och halvblint.




1.
A. Utifrån vilken horisont förmedlas de flesta berättelser som omger oss och för vem är de avsedda?
B. Vilka bilder av kollektivism, kärlek, moderskap och systerskap bebor dem och varför?
C. Vilka andra berättelser är möjliga och hur blir de till?


D. Hur ser ett rum ut som älskar sig självt och inte hyser några önskningar om att kapitalisera?
E. Hur ser en människa ut som älskar sig själv och inte hyser några önskningar om att kapitalisera?
F. Hur ser ett liv ut bortom kapitalismen?


G. Vid vilken ålder rycktes mitt hem ifrån mig och varför är det så viktigt att Milde vid samma ålder får Utkanterna? (Sju.)

H. Med vilket språk kan Utkanterna som hem skyddas och hur kan ett sådant skydd se ut? (Upprepningar som kärlekshandlingar och solidaritet som berättarperspektiv.)


I. Hur mycket av egna förhoppningar, önskningar och längtan kan Utkanterna rymma utan att falla sönder? Hur många mödrar och döttrar? Hur många söner som uppfostras till systrar och därför också kan kallas döttrar kan bo där? Hur många fäder som avsäger sig sin maskulinitet och därför också kan kallas mödrar?


J. Vilka idéer, handlingar och människor politiseras idag och vilka anses avpolitiserade?

K. Är det mer politiskt att ”frivilligt” leva i ett kollektiv i en närförort till Stockholm än att efter en deportation leva kollektivt på en plats där alla mödrar matar, tvättar och klär varandras barn som vore de sina?

L. Är det mer politiskt att laga mat åt varandra när man kan låta bli än när det är opraktiskt att låta bli?

M. Är det vackrare att dra en trasa över varandras ärr när man kan se bort än att vårda varandra med en stadig hand som varken förskönar eller förminskar?



N .Hur ser den skola ut som förmår utbilda motståndshjältar?

O. Hur ser den kärlek ut som förmår hålla motståndshjältar nära?

P. Hur ser det hem ut som förmår väcka en längtan och har du någonsin haft ett?


Q. Vid vilken ålder är upproret möjligt? (17, den ålder då många kommer till biblioteket och med rätta ifrågasätter allt vi gör och varför.)

R. Vid vilken ålder slår konventionerna, lagen och arbetet till och gör upproret omöjligt? (Den ålder då jag som bibliotekarie ber ungdomarna att låta bli hellre än att ställa mig bredvid och själv låta bli.)



S. Vilka vinner på att utmåla upproren som enstaka omvälvande händelser och inte ett ständigt pågående nu?

T. För vilka är fixeringen vid och upphöjandet av enstaka motståndshjältar viktigt och vilka vet att sådana fixeringar ämnar utesluta ett kollektiv?

U. För vilka är en kollektiv berättelse motsatsen till en komplex berättelse och för vilka är en komplex berättelse framförallt en om relationer mellan enstaka vita personer?


V. Hur länge kan Utkanternas barn städa på stranden utan att barnen som just nu fördrivits till Europas stränder uppmärksammas?

W. Hur många ny- och omläsningar av Utkanternas mödrar behövs för att läsaren ska lägga märke till mamman som sitter utanför ICA-butiken?

X. Hur många gånger behövs det konstateras att verkligheten alltid överträffar dikten?



Y. Hur mäts rikedom, hur mäts fattigdom, hur mäts skönhet och hur mäts språklig precision, variation, direkthet och invandrarsvenska?

Z. Hur ska jag förklara att Händelsehorisonten varken är en dystopi eller en sci-fi och att också det värsta i boken är hämtat från min familjehistoria?

Å. Vem bryr sig om att min far var ungefär i min ålder när han under tortyr förlorade sitt öga och att han senare plockade bort fimpen och därefter hela ögat med en nagelsax någon hade lyckats smuggla in?

Ä. Hur mäts levd eller ärvd exil och vilken bild förmår förmedla känslan som infinner sig när Milde förstår att hon aldrig mer kan komma hem? Hon är då 28 år gammal och allt utom ett sista uppror är för sent.

Ö.


Fortsätt läsa

Jag kan se oss

Læs mere

Rättvisa i den artificiella intelligensens tidevarv

“The big nine” är utöver titeln till Amy Webbs nyutkomna bok, även namnet på de nio företag som dominerar produktionen av AI, som i detta nu aktivt håller på att förändra framtiden.…

Læs mere

Utopier i klimatångestens tid

Vilka drömmar om ett bättre samhälle går att finna i litteraturen? Skribenten Johan Persson blickar mot Sci-fi i hopp om en bättre samhällsskildring än den rådande.

Læs mere