Våldet börjar inte på Rosengård

Dagarna efter revolten på Rosengård, skriver media om våldsamma demonstranter och om att människor trakasserade poliser.

Vet ni vilka som var där?

Aktivister, civilbefolkning, ickevita personer, personer med invandrarbakgrund, vi som segregeras varje dag.

Vi som inte har någonstans att bo, för hyran är för hög och det finns ingen chans i världen att våra föräldrar skulle kunna hjälpa oss betala den eller köpa en lägenhet på Möllan till oss.

Vi som var där var de som dag efter dag blir misshandlade och förtryckta av ett system som inte ger oss möjligheter, som vägrar ge oss trygga anställningar, eller anställningar överhuvudtaget, vi som får mindre betalt för samma arbete som en vit svensk gör. Vi som tar hand om dina vita barn när du är ute och känner att du behöver en paus, vi som har jobbat sedan vi var tretton år för att försöka hjälpa till hemma när våra invandrarföräldrar inte fick någon hjälp av staten, vi som jobbar tolv timmar per dag, vi som blir trakasserade på gatorna endast på grund av vår dialekt, vårt utseende, vår volym på rösten, enbart på grund av att vi finns. Vi som aldrig haft betald semester, eller semester överhuvudtaget, vi som lever i en etta med våra fem familjemedlemmar under en pandemi, vi som har förlorat människor till knarket.

”Rosengård visade att vi migranter, vi blattar, inte behöver någon hjälp för att organisera oss.”

I vårt blod finns motståndet. Vi är motståndet. Vi var där, muslimer, icke-muslimer, vi var där, för vi skyddar varandra, eftersom det inte finns någon annan som skyddar oss. 

Rosengård visade att vi migranter, vi blattar, inte behöver någon hjälp för att organisera oss. Vi organiserar oss inte som vita föreningar gör, vi har levt med förtrycket mot våra kroppar sedan vi föddes. Vi behöver inte vita europeer som kommer och räddar oss, vi kan skydda oss själva.

”Var börjar egentligen våldet? Började det på Rosengård i fredags? Eller börjar det när våra hem bombarderades av imperialistländer som gjorde att vi behövde fly och lämna allt vi älskar?”

Protesterna på Rosengård handlade aldrig bara om koranbränningen. Det handlade om en reaktion mot systematiskt rasistiskt förtryck, mot institutionell rasism, mot avsaknad av möjligheter. Det handlade om arbetarnas överarbetade kroppar, om hur fruktansvärt det är att vara migrant i Sverige, hur våra barn har det.

Var börjar egentligen våldet? Började det på Rosengård i fredags?

Eller börjar det när våra hem bombarderades av imperialistländer som gjorde att vi behövde fly och lämna allt vi älskar, börjar det när vi inte kan få hjälp på vårdcentralen för att den har privatiserats, börjar det med marknadshyror, börjar det med rasistiska institutioner, med inhumana migrationslagar, med islamofobin och kvinnohatet, med rasismen mot svarta barn och bruna kroppar? 

Våldet börjar när vi inte har någon chans att ta en paus från vårt arbete och tillbringa lite tid med vår familj, när vi inte har någonstans att bo, när vi är rädda att våra bruna barn kommer att misshandlas av polisen, eller rasister, eller nazister. 

Det är intressant av att media väljer att flytta fokus på det som var egentligen viktigt, det som faktiskt var roten till det hela, att nazisterna hotade muslimer i Malmö. Det som hände efteråt var en reaktion, mot det och allt annat muslimer behöver utstå i Sverige. Det där kallas självförsvar mot ett system som aldrig har skyddat bruna och svarta kroppar, det kallas självförsvar mot samhällets marginalisering och systematiska förtryck mot minoriteter. 

Om människor förväntar sig att vi ska sluta demonstrera, då måste staten sluta diskriminera oss. 

Camila Alexandra är aktivist, konstnär och utbildar sig till sociolog.