Vad politiker säger när de sörjer den ihjälskjutna mamman

När en kvinna, mamma, nybliven läkare och Ribersborgsbo blev skjuten på öppen gata i Malmö den 26 augusti chockerades inte bara grannarna som blev vittnen utan även landets politiker och journalister. 

Att hon var kvinna, mamma, läkare och Ribersborgsbo nämns här för att det var dessa egenskaper som sedan formade nyhetsrapporteringen som följde händelsen. 

Hon var inte den första personen som blev skjuten i år. 

Sedan tre år tillbaka har folkrörelsen Förorten mot våld försökt få politiker att erkänna det dödliga våldet i förorterna som en nationell kris. De som lever allra närmast våldet har formulerat förslag på lösningar: avhopparprogram, anhörigstöd och en haverikommission, där det ska finnas representation från de förorter som drabbas av dödsskjutningarna. Och de har identifierat roten till problemet: bristen på jämlikhet. 

För det är i arbetarklassområden skjutningarna främst sker. Det är också sällan vita personer blir ihjälskjutna. 

De anhöriga har sagt gång på gång: det räcker nu. Vi vill inte att våra vänner dör. Vi vill inte oroa oss för våra familjer. Vi vill inte att våra döda ska bli ytterligare siffror i statistiken. 

Minns ni namnen på de som skjutits? Robin Sinisalo. Hermon Daniel. Shayan Gaff. Alan Amin. När organisationerna Fuck Våldet och Förorten mot våld tillsammans med en rad andra aktörer arrangerade manifestationen Säg deras namn i stockholmsförorten Skärholmen januari i år fick de in över hundra namn på personer som skjutits. 

Kvinnan som sköts till döds i Malmö heter Karolin Hakim. Hennes familj har velat gå ut med hennes namn för att hon inte ska förbli anonym. Hon sköts inte ihjäl där människor brukar skjutas ihjäl. Hon dog i det vackra området Ribersborg vid Malmös strand, där vapenvåldet tidigare varit frånvarande.

Malmös dödsskjutningar påminner om Stockholms – det är i fattiga områden de flesta skjutningarna sker. Men här finns också olikheter. Staden är annorlunda, lilla Malmö, här har skjutningarna vid ett flertal tillfällen letat sig in i innerstan. Det är också dessa skjutningar som lyfts upp och skrivs om i krönikor. Han som sköts på Möllan, de som sköts på Värnhem.

De diskuteras i medier av människor som bor i innerstan, de som inte brukar bli vittnen till mord men nu ofrånkomligen blivit det. Ändå förblir offren anonyma, avfärdade som kriminella, stämplade som några som har sig själva att skylla för sin egen död.

När mamman sköts på Ribersborg har reaktionerna sett annorlunda ut. Hon har fått bli en människa, precis som alla som skjutits innan varit, men sällan erkänts som. 

Det är en könad rapportering, där endast en kvinna och en mor kan identifieras som oskyldig och våldsfri medan männen som mördats direkt antas ha orsakat sin egen död. 

Så avslöjas också avsaknaden av reaktioner på alla som tidigare dött. Efter skjutningen på Ribersborg ser jag plötsligt en gammal journalistlärare hävda på Facebook att verkligheten är värre än tv-serien The Wire.

”Tweeten blev en föraning om de politiska reformer som förberetts veckan efter dödsskjutningen. Plötsligt var det inte längre intressant att prata om offret, istället skiftades fokus till förövarna.”

För politikerna blev Karolin Hakim människa på premissen att de som skjutit henne samtidigt kunde avhumaniseras till odjur. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson twittrade i samband med mordet: “Vilka fega och avskyvärda odjur som ger sig på en nybliven mamma. Nu sätts alla tillgängliga resurser in för att gripa gärningsmännen så att de kan låsas in. De ska jagas till världens ände om det behövs. Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa.”

Tweeten blev en föraning om de politiska reformer som förberetts veckan efter dödsskjutningen. Plötsligt var det inte längre intressant att prata om offret, istället skiftades fokus till förövarna. Morgan Johansson avslöjade nämligen inte bara vilka konsekvenser som väntar, i form av hårdare straff. Han blottlägger också vilka han, utan bevisning, antar vara ansvariga för mordet; människor som kan jagas till världens ände, eftersom de inte tycks kunna vara härifrån. I samma tråd skriver justitie- och migrationsministern att “Från politiskt håll så kommer vi att fortsätta med straffskärpningar – bl a så skärps straffet för mord vid årsskiftet – och med fortsatta resurstillskott till rättsväsendet. Men mer är på gång.” 

”Det är strategiskt utvalda ord – krigsterminologi om en förlorad stat, där endast militära lösningar kan rädda förorten.”

Under veckan som följt har Socialdemokraterna kallat in alla partier utom Sverigedemokraterna till ett samtal om gängkriminalitet, som hölls under torsdagen. Moderaterna och Kristdemokraterna kritiserade valet att utesluta Sverigedemokraterna. Det är lätt att förstå varför. Förutom ett bredare skifte i högerpolitiken, där Moderaterna och Kristdemokraterna börjat öppna dörren för det rasistiska partiet, vill de sannolikt få stöd för de reformförslag de presenterat efter dödsskjutningen.

Strax efter mordet slog Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fast att “Staten ska ta tillbaka kontrollen”. Det är strategiskt utvalda ord – krigsterminologi om en förlorad stat, där endast militära lösningar kan rädda förorten. Vad Ulf Kristersson menar tydliggjordes senare i SVT:s agenda, där han presenterade punkter om visitationszoner, där polisen ska få ökad befogenhet att visitera personer.

Här misstänkliggörs hela områden, en utveckling som vi redan sett i Danmark. Där har politiker, bland annat genom det så kallade “ghetto-paketet”, infört flera reformer som resulterat i att lagstiftningen ser olika ut beroende på i vilket område du bor, där en av punkterna handlar om att straffskalan är avhängig platsen brottet har begåtts. Utvecklingen har redan påbörjats i Sverige. Förra veckan gavs klartecken för så kallade mobila ordningsvakter, som efter två dagars utbildning hos polisen ska få tillstånd att patrullera på nya platser i Järva-området.

Knappt två veckor efter dödsskjutningen ser vi nu konsekvenserna. Hur hon, den som fick beskrivas som mamma, läkare, Ribergsborgsbo och därmed också människa, används som spelpjäs för att lägga repressiva reformer. 

Så erkänns någon tillslut, men den rörelse som i år erbjudit lösningar och berättat om sina erfarenheter tystas, och kommer istället få se sitt bostadsområde fyllas med poliser och ordningsvakter. Människorna som gång på gång vädjat till politiker att vakna blir istället misstänkliggjorda. De som kräver jämlikhet tvingas lyssna till reformförslag på hur rättsstaten kan göras än mer ojämlik. Och samtidigt är det deras vänner som fortsätter att bli ihjälskjutna.