Politik

Tänk på döden

Förvandla din smärta till ett vapen. I en tid som strävar efter evig tillväxt kan samtalet om döden fungera som en inbromsning – en öppning mot en annan ekonomisk politik.

Illustration: Channa Bianca
Illustration: Channa Bianca

Det finns ingen tröst.

Orden yttras ofta av en av mina närmaste vänner. Hon har på många sätt anledning. Inte bara arbetar hon inom vården, i dödens omedelbara närhet. Hon har också en isande klar klassanalys, och har aldrig tvekat att benämna det enkla faktumet att klassamhället dödar.

I början av vår vänskap brottades jag ofta med de orden. Vi lärde känna varandra efter att jag varit med om flera tunga förluster som kommit för tidigt och på våldsamma sätt. Jag kände mig isolerad från de flesta av mina sammanhang. Det jag gick igenom kunde inte rymmas i medelklassens möblerade rum. Samtidigt var jag inte riktigt redo att släppa taget om den tanke som jag indoktrinerats med hela livet – att det finns en lösning på allt, och att livet är en lång resa mot en tillvaro som bara blir bättre och bättre.

"I lite mer putslustiga sammanhang kanske de biter i gräset, trillar av pinn eller tar ner skylten. Soldater stupar eller faller på sin post, fiendesoldater nedkämpas. Ingen dör."

Döden är på många sätt inte längre synlig. De flesta jag känner har fortfarande, trots att vi är i trettioårsåldern, aldrig sett en död människa. Det beror naturligtvis också på att de flesta jag känner, inklusive jag själv, lever ett relativt skyddat liv - många människor vadar i död. Men även för de svenskar som lever liv där förtida förluster är en påtaglig realitet, tas ofta själva döden och dess orsaker ifrån en, göms undan. Ordet ”dö” är så skrämmande att det, i ett språk som vanligtvis inte använder sig så mycket av synonymer, har tiotals begrepp med samma betydelse. Personer som dör går bort, somnar in eller omkommer. I lite mer putslustiga sammanhang kanske de biter i gräset, trillar av pinn eller tar ner skylten. Soldater stupar eller faller på sin post, fiendesoldater nedkämpas. Ingen dör.

Illustration: Channa Bianca

I vårt nuvarande samhälle, där en aktiv religiös tro ofta misstänkliggörs, har den tröst som finns i form en meningsfull vila efter de jordiska strävandena, tagits ifrån de flesta av oss. Därmed uppstår en existentiell knut, som kapitalismen, som format livet efter räta linjens ekvation och den liberala framstegstanken om ett evigt uppåtstigande, inte kan lösa.

Vi vet att vi inte får ta hunden med oss in i himlen, men i ett samhälle som enbart bygger på tillväxt och som raderat religionen, finns ingen tröst att hämta. Kapitalackumulationen, den centrala övertygelsen om att ansamlingen av materiella ting är livets högsta mening, hjälper helt enkelt inte mot dödsångesten, eftersom vi innerst inne vet att vi måste lämna bort vår gamla potta när vi dör.

Därför måste döden gömmas undan. Om vi inte tillåts varken se eller prata om döden, är det mycket lättare att piska oss till att arbeta som om vi faktiskt fick ta den där hunden med oss.

För om vi skulle tillåtas umgås med tanken på att allt vi samlar på oss en dag ska tas ifrån oss, hur mycket svårare skulle det då inte vara att få oss att arbeta i den här omfattningen, och lägga även fritiden på att samla på oss materiellt välstånd utöver det vi behöver för att leva ett gott liv?

Kanske finns det ett progressivt hopp att hämta i inbromsningen, en möjlig radikalitet i att lyfta upp döden, det avbrott och upphörande som ingen av oss undgår, som politiskt verktyg. Om vi levde mer efter kunskapen om att den räta linjens ekvation faktiskt inte gäller oss, vilka visioner om samhället skulle vi då kunna göra oss?

"Den nya klimatångesten uppstår som en reaktion på att vi som kollektiv nu, kanske för första gången, insett att det är vår egen grav vi håller på att gräva."

Sedan förra sommarens torka har ordet ”klimatångest” trendat på såväl sociala som i traditionella medier. Trots det är det få som har adresserat den för vad den faktiskt är: dödsångest.

Om det bara gällde utrotning av växter och djur, är sannolikheten stor att vi skulle fortsatt på den inslagna vägen tills allt som var kvar av planeten var en rasslande sandöken. Tusentals arter är redan utrotade, och vi har vetat om att detta skulle ske sedan åtminstone åttiotalet. De miljontals människor som dör varje år, som en konsekvens av politiska beslut, räknas inte heller.

Alla de människor som dör i torka, svält, översvämningar, på grund av västvärldens “fredsbevarande interventioner” eller vid Fort Europas militariserade gränser, har, med Judith Butlers ord, gjorts osörjbara.

Den nya klimatångesten uppstår som en reaktion på att vi som kollektiv nu, kanske för första gången, insett att det är vår egen grav vi håller på att gräva. Det är vår egen och, kanske framförallt, våra barns död som grinar mot oss genom skogsbränderna, översvämningarna och de smältande polarisarna.

Men även utan den ultimata dödsångesten, allas vår plågsamma utplåning, kan sorg och förlust vara en stark motståndskraft. Den amerikanska författaren och anarkisten Cindy Milstein inleder boken Rebellious Mourning. The Collective Work of Grief, som hon är redaktör för, med orden:

“Vi simmar, för närvarande, i ett hav av sorg. Det havet inkluderar döden, men det är också mycket större, härbärgerande alla sorters sorger. I en bättre värld skulle många av dessa försvinnanden gå att undvika, till och med vara omöjliga att föreställa sig.”

"Varje lyckad prestation blir ett sätt att fjärma sig från det faktum att våra liv inte är oändliga, eftersom döden är det ultimata misslyckandet, den totala kontrollförlusten."

Men insikten om att så många av våra förluster faktiskt inte borde ha ägt rum öppnar för samtal om varför vi förlorar så mycket som vi kunnat få behålla ett tag till.

I vår samtid har vi köpt lögnen om att det ständiga framåtskridandet på något sätt även ska kunna tämja och kontrollera döden. Varje lyckad prestation blir ett sätt att fjärma sig från det faktum att våra liv inte är oändliga, eftersom döden är det ultimata misslyckandet, den totala kontrollförlusten.

För dem som varken lever med en känsla för döden (eller någonting annat) som naturlig, är döden det obscena mysteriet, den yttersta skymfen, det som inte kan kontrolleras, skriver författaren Susan Sontag i sin bok Sjukdom som metafor.

De som varit med om en förlust vittnar ofta om att människor i deras omgivning tystnar. Vi är, som forskaren bell hooks skriver i sin bok All about love, lärda att känna skam för sorg som blir kvar för länge, som är ful.

Som fläckar på kläderna, skriver hooks, framställer sådan sorg oss som imperfekta, ur synk med det moderna livets krav.

För mig har dock det enda sättet att kunna, på något sätt, försonas med att människor jag älskar tagits ifrån mig för tidigt varit att få sätta deras död i ett politiskt sammanhang. Det borde faktiskt inte ha hänt. I en annan ordning skulle de, kanske, fortfarande funnits kvar hos mig. Cindy Milstein skriver, apropå det sociala tvånget att inte benämna vad vi är med om:

”En av de grövsta kränkningarna var dock förväntningen att smärta skulle gömmas, begravas, privatiseras - en lögn skapad för att dölja och upprätthålla den sociala ordning som producerar våra många, onödiga förluster.”

Den är alltså, sedan länge, dags att uppdatera den svensk-amerikanske agitatorn Joe Hills devis ”Sörj inte, organisera!”. I en samtid där det rådande politiska och ekonomiska systemet tvingar på oss sådana enorma mängder onödiga sorger, samtidigt som den gjort många människoliv just osörjbara, måste slagordet snarare bli: Förvandla din smärta till ett vapen, och tänk på döden. Döden är motsatsen till evig tillväxt, och att lyfta fram såväl vår egen oundvikligliga utplåning, samt kräva att de många som tas ifrån oss i förtid borde fått stanna lite längre, kan därför vara en oerhört kraftfull motståndsstrategi. Vi kommer att förlora allt, men det behöver inte ske på det här sättet. Det är den tröst som erbjuds.


Fortsätt läsa

Jag är där ändå

Just nu följer tusentals människor i exil massdemonstrationerna mot korruption och för värdiga liv i sina ursprungsländer. Skribenten och läraren Waqar Hashem kom som asylsökande till…

Læs mere

Att försämra asylrätten är att försämra det svenska samhället

Vad händer när människor på flykt avhumaniserars i medier och av politiker? Kontexts politiska redaktör Silas Aliki undersöker en hotad asylrätt, dess historia och varför medmänsklighet…

Læs mere