Sveriges hbtqi-personer behöver inse allvaret med fascismen

I veckan skrev tidningen QX om hur den årliga karnevalen i den kroatiska staden Imotski alltid avslutas med att något som symboliserar det dåliga bränns inför karnevalsdeltagarna. I år brändes en docka föreställande en familj med två pappor och ett barn, till folkmassans jubel. Barndockan bar den socialdemokratiske parlamentsledamoten Nenad Stazics ansikte, och en röd stjärna, för att symbolisera vänsterpolitik. På filmen från händelsen syns hur åskådare till glad marschmusik kastar konfetti och skrattar när lågorna slår upp runt dockan. 

Samma tidning rapporterade också att en tredjedel av Polen nu deklarerat sig som “hbtq-fritt”. En av landets konservativa tidningar har också delat ut klistermärken med texten “hbtq-fri zon” till alla som köper deras pappersupplaga. I QX-artikeln intervjuas ett bögpar som berättar att de inte trodde att det polska folket skulle tillåta det här, men att nedmonteringen av rättigheter bara har fortsatt och att ingen bred folklig mobilisering har slutit upp vid hbtq-polackernas sida.

 Nazister har alltid haft problem med hbtqi-rörelsen. De har ofta dykt upp på pridefestivaler, i stort sett flera gånger varje år det senaste decenniet. Under förra årets Pride i Tranemo hängdes en docka i mänsklig storlek, med en Prideflagga i handen, i en snara i ett träd. 

Silas Aliki

Samma tankar har jag själv haft de senaste åren. Jag har tänkt att som vit hbtqi-person kommer det inte uppstå omedelbara svårigheter för mig personligen under en eventuell kommande fascistisk regering som bygger på organiserad islamofobi och rasism. Möjligen eftersom jag är transperson, och finns med i det så kallade Könsdysforiregistret, och väl därmed är lätt att hitta och peka ut. Men den senaste tiden har jag börjat tänka annorlunda kring vad en fascistisk regering skulle innebära för Sveriges alla hbtqi-personer.

Nazister har alltid haft problem med hbtq-rörelsen. De har ofta dykt upp på pridefestivaler, i stort sett flera gånger varje år det senaste decenniet. Under förra årets Pride i Tranemo hängdes en docka i mänsklig storlek, med en Prideflagga i handen, i en snara i ett träd. Så sent som i december lämnades en blodig docka, insvept i en regnbågsflagga och med en kniv instucken i dockkroppen, på RFSL Kristianstads trappa.

Jag har börjat inse att det är sannolikt att även vi, i bred bemärkelse, kommer att mötas av samma bristande solidaritet från majoritetssamhället som de polska queersen upplevt, under en hårdnande politisk utveckling.

Silas Aliki

Även om liknande saker har förekommit sedan hbtqi-personer började bli synliga i samhället är det inte främst den här typen av attentat som oroar mig. Sverige genomgår samma politiska utveckling som både Kroatien och Polen. Jag har börjat inse att det är sannolikt att även vi, i bred bemärkelse, kommer att mötas av samma bristande solidaritet från majoritetssamhället som de polska queersen upplevt, under en hårdnande politisk utveckling. Ett tydligt exempel var förra höstens kontroverser kring den så kallade sexköpslagen, som RFSL varit motståndare till sedan den infördes. Framförallt har RFSL kritiserat sexköpslagen för att den leder till polisprofilering av hbtq-personer, och att papperslösa som har sex mot ersättning riskerar att hittas och utvisas på grund av polisnärvaron. Diskussionen som uppstod ledde till att ett stort antal mer straighta feministiska organisationer omedelbart ifrågasatte RFSL:s statliga bidragsstöd, och därmed valde att ta avstånd från hela det organiserade arbetet för hbtq-personers rättigheter på grund av olika åsikter i en sakfråga.

Rasismen och hatet mot hbtqi-personer har alltid gått hand i hand. Sverige är inget undantag.

Silas Aliki

För mig var det en fingervisning om hur lätt majoritetssamhället kan ta avstånd även från de mest etablerade delarna av vår rörelse, och att det våld som redan drabbar queers som rasifieras, som är i asylprocess eller som saknar papper, eller som är eller läses som muslimer, bara kommer att öka och multipliceras. Rasismen och hatet mot hbtqi-personer har alltid gått hand i hand. Sverige är inget undantag. 

Det innebär att vi hbtqi-personer, inför risken att om två år sitta med en fascistisk regering av samma snitt som på kontinenten, måste söka fler allianser. Banden till asylrättsrörelsen, den antirasistiska rörelsen, funkiskampen och kampen för religionsfrihet måste knytas än starkare. Det är hög tid att börja. Nu.