Politik

Spökhistorier: Sten, påse, aska

Att skriva om en förlust, om dess orsaker och konsekvenser, kan avslöja den ordning som har gett upphov till förlusten. Skribenten och aktivisten Cindy Milstein skriver därför om vräkningarna i San Francisco och föräldrarnas sjukhussängar, om ett Europa som hemsöks av Förintelsen och ett USA som präglas av död. Hur ska vi leva - och hur vill vi dö?

Foto: Cindy Milstein

Fågelvägen är det ett kort avstånd mellan platsen på Bernal Hill där polisen mördade Alex Nieto till trottoaren på Folsom Street där polisen mördade Amilcar Perez-Lopez. Elva månader skiljer morden åt, men klasskrigets geografi i San Franciscos Mission District förenar dem för evigt.

När försvinnandena sker varje dag, till och med varje timme, rubbas också ens linjära tidsuppfattning. Det är svårt att inte bli snurrig i ett område i vilket så många spöken dansar.

Därför det blir också svårt att bedöma om deras död skedde innan eller efter mordbrand och lockouter, hyresvärdar som betedde sig som gangstrar och en påträngande polisnärvaro. Går inte att veta var på tidslinjen de faller – mellan den vita hegemonins utraderande av andra kulturer och vräkningarna som genomfördes med alla nödvändiga medel. Om de slaktades innan eller efter lyxbostäderna uppenbarade sig efter en natt, som svampar efter en regnstorm, eller som pionjärvagnar som ringar in landskapet. Som grå gravstenar, kalla som stål.

Men de som ville stanna i området var medvetna om en enkel sanning. När statligt sanktionerade pistoler fällde Alex och sedan Amilcar pekade grannarna genast ut den skyldige: gentrifieringen.

Här vet alla att poliser och bostadsrätter går hand i knytnäve i handske.

*

Pistolskottsvägen är det, för folk inom hörhåll, en halv sekund mellan liv och avrättning, mellan att befinna sig i sitt eget hem och strömma ut på gatan för att sammanstråla med andra drabbade.

På natten den 26 februari 2015 gick polisen från dörr till dörr och varnade de boende på båda sidor av Folsom, mellan 24th och 25th Streets, att hålla sig inomhus. Det var deras försök att städa upp sin egenorsakade oreda. En brun person hade blivit skjuten i ryggen, låg nu död på asfalten mellan två parkerade bilar utanför sin hyreslägenhet. En person med ett namn, med vänner och en flickvän här, som efterlämnar sig föräldrar och syskon i en liten by i Guatemala.

Men bakom gardinerna hade folk ändå hört och sett vad som skedde. Och de inte bara såg, utan dokumenterade det. De svävade mellan tro och misstro, klamrade sig i sina hem fast vid detaljerna kring förlusten. Efter att polisen hade åkt skyndade de sig ut och klamrade sig fast vid varandra.

Ryktet spred sig. Fotona med. Snart hörde och såg folk över hela Mission vad som hade hänt.

Ljus, blommor, kors, kondoleanskort och andra av sorgens många kistbärare samlades. Bilder på Amilcar, tillsammans med ord som Justicia och Yo Soy Amilcar, fotokopierades och trycktes upp.  Med hjälp av sådana offergåvor, och tillsammans med tårar och en chockad tystnad, blev trottoaren – brottsplatsen – ett gemensamt altare.

Foto: Cindy Milstein

Jag har inget minne om det var den natten eller natten efter, men trottoaren höll oss kvar, höll om oss. Vi som levde i områden under attack kurade ihop oss i vad som dels var en likvaka, dels ett bevittnande. Dels ilska och rädsla, helt och hållet sorg.

Jag minns att jag var där med en vän som kommit hit från Oaxaca för ett årtionde sedan. Hennes ögon var våta av ”inte igen?” Vi omfamnade varandra länge. Hon lutade sitt huvud mot mig, så nära att jag kunde känna hennes andedräkt, och såg mot sonen som stod i närheten. Han, som var tio år, var exakt lika lång som Amilcar, Amilcar som nu för evigt kommer att vara frusen i de tidiga tjugo. Han, hennes son, ännu en brun människa, kunde av polisen ha ”tagits för” en annan moders son. Amilcar.

Jag minns alla de andra ögonen, deras chockade glöd i ljusskenet. Jag minns när Alex Nietos föräldrar sällade sig till vakan, tillsammans med föräldrar, systrar och farbröder till de vars liv hade blivit stulna – folk som nu hade blivit en evig familj, inte för att de hade valt det, utan för att de delade liknande sår orsakade av polisvåld. Jag minns även att Amilcars vänner och sambos kämpade med att prata på spanska, medan andra kämpade med att översätta deras ord till engelska – för inga ord på något språk kunde få oss att förstå det inträffade.

Någon listade ut hur man ringde den enda gemensamma telefonen i Amilcars hemby. Någon berättade för hans familj. Det som översattes till oss andra var att hans mamma hade kollapsat när hon hörde vad som hade hänt. Det var inte länge sedan Amilcar hade skickat hem leksaker till sina yngre syskon, pengar så att hans föräldrar, som var självförsörjande bönder, kunde köpa en traktor.

Ett kvarter eller så längre bort, och inte långt efter det att Amilcar mött sitt öde, fann sig andra migranter i vapnets sikte. Deras kiosk och lägenheten ovanför den förstördes i en brand. Två döda: en far och hans barn. Modern och de två överlevande barnen blev hemlösa. Deras ägodelar, som var förkolnade och stank av döden, låg i högar på trottoaren i flera dagar, en uppenbar varning – från hyresvärden, staden eller polisen? – som ämnade att sprida skräck hos de marginaliserade och prekära.

Men en sådan varning var inte nödvändig. Liknande bränder höll på att bli vanliga i grannskapet. Intressant, noterade människor i Mission, hur en trevåningsbyggnad på Mission och 22nd Streets slukades helt av elden, med ett dödsfall och permanent vräkta låginkomsttagare – framförallt latinamerikaner – som konsekvens. Men det extremt dyra nya lägenhetskomplexet Vida – spanska för ”liv” – var helt orört. Här på 24th Street, där en samling tilltygade blommor desperat klängde sig fast vid den låsta säkerhetsdörren framför den nedbrända kiosken, hälsade grannar med trötta ögon varandra med: ”Ännu en mordbrand.” Orden i krita på marken framför kiosken, gjord av en vän med ren respekt och rå smärta, sammanfattade andan: ”Mina grannar fortsätter att dö och omplaceras av bränder, gentrifiering, och polis.”

Fler än ett antal gånger avled boende en vecka eller en månad efter att de hade kastats ut ur sina hem.

Branden och Amilcars död var bara två av så många förluster att det är svårt att minnas dem alla. Våra sinnen kan bara ta in en begränsad mängd smärta. Mitt är inget undantag. Jag sörjde mina biologiska föräldrar, som hade avlidit bara några månader efter varandra, och som jag hade vårdat i över ett år. Mitt älskade kollektiv på 16th och Mission, en av de få kvarvarande autonoma politiska utrymmena i San Francisco, var mitt i en sorts presumtiv sorg. Medan vi trotsigt utropade: ”MOTSTÅND MOT VRÄKNING” på de målade lakanen som hängde på byggnadens fasad, och var på offensiven mot våra hyresvärdar, så slet ångesten och oron sönder vårt hem. Det kändes som att jag i princip varje dag medverkade i aktioner organiserade av Eviction Free San Francisco i ett fåfängt hopp om att rädda andra från omplacering. Fler än ett antal gånger avled boende en vecka eller en månad efter att de hade kastats ut ur sina hem. Tusentals andra låg på sängar av kartong som i sin tur låg på asfalten – en stad inuti en stad.

Vi fick snart veta att Amilcars hela byggnad, i vilken två dussin migranter/papperslösa män på jakt efter ett bättre liv bodde, hade varit mål för den pågående och omfattande vräkningen. Hyresvärden använde sig förmodligen av piskan, polisen, för att få de boende att lämna huset. Moroten var hyresvärdens: löftet om en tredubblad eller fyrdubblad hyra på en i princip oreglerad bostadsmarknad. Det förklarade nog varför civilklädda poliser lurade utanför Amilcars hem den februarinatten, och varför hans livrädda sambos ”vräkte sig själva” kort därefter.

Flaggan ”VRÄKNING = DÖD” verkade vecklas ut allt oftare. Inte en slogan, utan grym verklighet.

*

Myggvägen är det bara timmar mellan återuppvaknandet av min mammas slumrande cancer och min pappas koma, orsakad av West Nile-viruset. Ena sekunden ligger de tillsammans i sängen, min mamma illamående efter att ha genomgått cytostatikabehandling tidigare samma dag. Andra sekunden faller min pappa till golvet, in i en ambulans, in i intensivvården, till slut in i den ”livsuppehållande” maskin som fängslade honom vid någonting annat än livet. Det tvingar i sin tur min mamma till en rullator och in i en fristående lägenhet i ett vårdhem bland andra kvinnor som har förlorat sina makar.

Dammtussar blir plötsligt det enda som frodas i mina föräldrars en gång livliga hus i Midwest. Ett år senare är inte det heller en del av min familj.

Döden skilde dem inte åt. Deras enhet slets sönder av krafter som var mycket större än dem. Min mammas cancer var ovanlig; den åt sig igenom hennes ben. Ett virus hade attackerat min pappa. Men pappas långa arbete för staten Michigan hade gett honom en fantastisk hälsoförsäkring; de hade den finaste ”vård” pengar kunde köpa. De hade tilltro till att pengar ändå kunde bota dem.

Och jag såg en marknad för de hälsoförsäkringar som ser sjuka kroppar som en växande industri.

Genom mina ”anarkistglasögon”, för att låna en term från antropologen James C. Scott, såg det annorlunda ut. Jag såg inte bara deras symptom, utan patologier med kapitalismen som grund. Jag såg i cancern den överallt förekommande konsekvensen av kommodifiering, någonting som pumpade ut gifter medan varor producerades, eller som pumpade ut varor som i sig var giftiga. Jag såg i West Nile-viruset en liten insekt, gjord till ett vapen och tvingad till förflyttning av en militärindustriell klimatkatastrof. Och jag såg en marknad för de hälsoförsäkringar som ser sjuka kroppar som en växande industri.

Ena sekunden är jag i en färgglad storstad, omgiven av sociala rörelser och anarkister, kollektivet och möjligheterna. I nästa är jag sömnlös på en flygplats. Jag är ensam, väntar på ett flyg till en utmattad stat i rostbältet. CNN spelar på teven vid min gate. ”West Nile-epidemi i Michigan” dyker upp på den stora skärmen. Fyra eller fem dödsfall över hela staten. Jag minns att jag tänkte att det inte alls var en epidemi, hur det relativt till populationen hade dött väldigt få personer. Att jag tänkte att media blåser upp allt. Sedan ägnade jag det inte en till tanke. Jag bordade ett plan och hamnade på ett sjukhus.

En vecka senare kom diagnosen. Den överraskade oss alla, trots att flera vårdarbetare hade rekommenderat oss att testa honom för viruset. ”De tittar för mycket på teve,” mumlade jag till mig själv. Nu såg jag för mitt inre öga hur CNN lade till ytterligare en liten siffra till sin pågående story om epidemin i Michigan.

Ingen på sjukhuset visste vad man skulle göra. Sjukdomen var ovanlig och de hade lite kunskap om den och ännu mindre erfarenhet. Jag kastade mig in i efterforskningar, blev så mycket av en expert som det var möjligt att bli genom dimman av att ha två döende föräldrar och insikten om att livet för alltid skulle bli annorlunda. Jag gav råd till flera läkare som inte var goda lyssnare. En sade att jag behövde ge dem tillåtelse att utföra en trakeostomi på min pappa, som låg i koma och inte kunde andas själv. Tuben säkrade syretillförseln, men det fanns inte mycket luft eller tid kvar. Samtidigt kröp slangar med mat och urin runt hans paralyserade kropp. Som ett svar på en rak fråga sade den här doktorn, som alltså inte var en god lyssnare, att: ”Det finns inga konsekvenser. Det är en enkel procedur.” Jag skrev under.

Under nattskiftet tog en pratsam sjuksköterska mig åt sidan. Ett enormt kors hängde runt hennes hals. Hon sade att hon skulle be för mig. Jag kom att upptäcka att det fanns många kors bland arbetarna. Det fanns många erbjudanden om bön och många: ”Gud välsigne dig.” Att jag var en gudlös jude verkade oförståeligt, och nämndes därför inte. ”Det här är vad läkarna inte sade till dig,” berättade hon. En timme senare fick jag alltså höra om konsekvenserna: att sväva mellan liv och död. Det vill säga: pappa skulle få en ful död i en ful institution som tjänar pengar på att samla på sig zombielika varelser. Jag visste då att jag borde ha sagt nej. ”Palliativ vård,” sade hon, utan att verka det minsta obekväm. ”Samla alla. Omge er med meningsfulla saker och säg farväl medan han fortfarande är här. Ge honom en bra död.”

Foto: Cindy Milstein

Jag tänker ofta på den sjuksköterskan. Hon gjorde det lättare för mig att andas, sköterskan som gjorde rätt trots att hon inte behövde. Som brydde sig mer om folk än om sjukhusets byråkrati, pappersarbetet, hierarkin med läkarna på toppen. Som, som så många andra vårdarbetare jag skulle träffa i det sociala Michigan, var en jordnära kristen, en som praktiserade sin tro istället för att predika om den.

Jag visste att mina föräldrar för länge sedan hade skrivit sina testamenten, tydligt hade sagt ”ingen återupplivning,” inget liv utan livskvalitet. Jag visste också att det var mitt beslut, som den som hade fullmakten. Som det äldsta barnet som, nästan sedan födseln, hade varit deras enda förälder. Plötsligt en ensam anarkist, som drev mellan ett antal dåliga val utan den kompass som var kollektivet, min ”tro”. Som en person som strävade efter fred i familjerelationerna, men som till slut, efter alltför länge, fick vända mig mot konsensus för att uppfylla mina föräldrars önskningar.

Jag skulle komma att signera många papper under de tretton månaderna, som kändes som tretton år, som kändes som olyckan som kommer fredagen den trettonde. Jag tänkte till innan, bad om råd från sjuksköterskorna efter misslyckandet med trakeostomin. Men de enda pappren som kändes betryggande – som inte var kalla, hårda – bar ordet hospice.

*

Flygplansvägen är det bara timmar mellan en kontinent där afrofobi har varit nyckeln till vem som ses som mänsklig och inte, till en kontinent där antisemitism i århundraden har varit måttet för samma fråga. Specifika historiska skeenden och disparata filosofiska underströmmar skiljer dem åt, men de delar en hatets metrik, en utraderandets effektivitet. På bägge landmassorna har det för bland annat svarta och judar, för ursprungsbefolkning och romer, varit upp till rasbiologernas skallmätningar att bedöma vem som får leva.

Sådana rasifieringsmekanismer har, trots sin delade och generella folkmordslogik, distinkta ingångar som i sin tur formar samhället och subjektet. Så på platsen som kallas för Nordamerika läses jag oftast som vit. På platsen som kallas Europa läses jag vanligtvis som judinna. Det är som om metalldetektorn på flygplatsen, när jag reser ut eller in, också transporterar mig till en annan värld. Förändrar min kropp.

Jag står inte utanför detta. Jag ser också genom olika glasögon i de olika världarna. Varje gång jag har rest till världen som några i min familj flydde ifrån – de som tog sig ur Östeuropa utan papper, över havet, in till ghetton i Chicago, de som talade jiddisch istället för engelska – ser jag bara en utbredd begravningsplats. Det känns som om jag har bott här förut. Som om jag borde vara där, inte borde vara där, borde ha blivit aska, rök, ingenting.

Jag ser spöken på den platsen. Jag ser spöken här med, men de är inte lika intima kompanjoner. I Europa besöker mina förfäder mig i varje ögonblick. När jag simmar i en pool i mitten av Berlin känner jag en kyla från mer än vattnet; senare får jag reda på att det var den första platsen judar förbjöds från att simma på åren 1935–36. När jag tar ett tåg för att besöka ett avlägset koncentrationsläger, numera museum, i Polen känner jag mig panikslagen; senare får jag reda på att just de här spåren användes för att bogsera människor till gaskamrarna. Jag smuttar på kaffe i ett charmigt fik i Wien och mår fysiskt illa, upptäcker några timmar senare att det var där Adolf Hitler brukade hänga som ung konstnär. Hus och gator, skogar, fält och dammar – andar utan ro som sträcker sig mot mig.

Vid min sida: brända häxspöken och förkolnade bondspöken, familjespöken min pappa har berättat om, de som brändes levande i synagogan.

Jag blir själv en del av denna armé av spöken. Jag identifieras som judinna, frågas ut om mitt namn och mina matvanor av folk som tror att de har sett en vålnad. Vissa berättar ivrigt om deportation och utrotning, om familjerna eller hemstäderna, om medlöperi eller förment motstånd. Men nästan alla berättelser innehåller en felsägning, som om de glömmer att de pratar med en riktig, levande judinna. I andras ögon, vanligtvis äldre européers, blir jag en spegling av ett spöke, blir den som kom undan.

Jag blir förvirrad, blandar ihop årtionden, århundraden. Vid min sida: brända häxspöken och förkolnade bondspöken, familjespöken min pappa har berättat om, de som brändes levande i synagogan. Förbrända judespöken, anarkistspöken och genderqueera spöken binds samman av flamman. Flyktingspöken som drunknar i de krigets eldar som sprider sig idag. Jag blir besatt, ser en kontinuitet framför mig. Känner, som en blodhund, doften av död. Känner köttet slitas sönder varje gång en schäfer skäller.

Det här blir till ett tvång att hedra alla de mördade. Så vid varje besök till den här kontinentkyrkogården har jag rest till fler massgravar än jag kan räkna – många av dessa är nu stilla fält eller täta, djupa skogar. Vid varenda en placerar jag tyst en liten sten. Någonting solitt som kan väga upp mot allt det som har förflyktigats. Någonting stenhårt, ett motstånd mot försvinnandet.

På en resa till ännu ett koncentrationsläger-numera-museum såg jag ner på pusselbitarna av sten under mina fötter. Ogräs letade sig fram ur sprickorna på den tomma landsvägen som ledde till en annan sektion av lägret. Var det min fantasi? Här och där såg jag någonting i stenarna; delar av dem såg ut att vara formade av människohänder, stack ut från det överväxta gräset. Jag satte mig på knä för att komma närmare och såg fragment av jiddisch. Trasiga och omflyttade gravstenar som hade transporterats från främmande europeiska städer till den här avlägsna mordfabriken. Omgjorda till en stig.

För några år sedan, i utkanten av ett ökänt ghetto i Warszawa, vandrade jag genom vad som från ett håll såg ut som en väldig skog och från ett annat som en väldig begravningsplats. De var egentligen en och samma. Träd växte ur det som fanns kvar av gravstenar som hade misshandlats med vapen starka nog för att krossa dem. Eller var det att gravstenarna försökte återfödas genom träden, som en pågående motståndshandling mot den fascism som under 2017 återigen väcktes till liv?

Tiotusentals stenar i Warszawa gick knappt att känna igen eller läsa av; uppgifterna på de som hade begravts där hade dessutom förstörts under nazismen. Tiotusentals rastlösa spöken som vägrade att förpassas till att bli försvunna liv, försvunna människor, samlades där. Som krävde att nationalsocialismens försök att lösa ”den judiska frågan” genom att helt radera alla spår av judars liv, inklusive deras död, inte skulle lyckas. Stenar vars syfte inte bara var att sörja, utan också att utkämpa en strid.

Längst fram i den här skogskyrkogården satt en man som frivilligt hade tagit på sig sin nu döde fars uppgift: att omskapa den lista över varje namn – varje person – som hade begravts på den här platsen. Fårorna i hans ansikte avslöjade att det var tveksamt att han, precis som sin far, skulle hinna med arbetet innan döden kom för att hämta honom. Ändå utförde han noggrant sitt offentliga sorgearbete, den här dödens obetalde bokförare, och delade med sig av de levda liven och motståndskämparnas uthållighet.

När mordiska sociala förhållanden bakbinder oss, när förlusten nästan är ofrånkomlig, är bevittnandet av den förlusten också en revolt

På många platser där folk har dött i gravplatsen som är Europa kan man se spöken som också försöker uttrycka sorg. Spöken som jag själv, som arbetar med det. När jag besökte Buchenwald var tusentals små bevis på att folk hade levt och älskat utställda i en glasmonter som sträckte sig flera meter in i museet. Den slog ömt vakt om vad som såg ut som tiotusentals knappar, hårnålar, pärlor och småsaker, alla dolda i dödslägrets baracker och hittade efter ”befrielsen”. De som var på väg in i krematoriet bevarade minnena från de som hade gått innan dem – små påminnelser om att folks mänsklighet aldrig utrotades.

I Auschwitz hade några av de som kollektivt saboterade ugnarna begravt fotografier och brev som bar deras namn i marken. Därigenom bevittnade de framtidens förluster, sörjde sig själva innan de till slut dog på sina egna villkor.

Och i Prags synagoga Pinkas, som tömdes på judar under Shoah, är väggarna nu täckta av namn på de sjuttioåttatusen tjeckiska och mähriska judar som dog under nazisternas styre – denna handskrivna värdighet, samlad under en tioårsperiod i det som en gång var en synagoga och numera också är ett museum.

När jag flyger tillbaka över havet vet inte flygplatsens säkerhetskontroller om att min ryggsäck är fullproppad med mina förfäders spöken, dessa fripassagerare. Eller kanske är det jag som är en fripassagerare, jag som aldrig riktigt är hemma i den här världen – en värld i vilken barbari återigen segrar över humanism. Kanske är jag en diasporans förfäder-spöke med ett hjärta fullt av forna tiders lidande.

När mordiska sociala förhållanden bakbinder oss, när förlusten nästan är ofrånkomlig, är bevittnandet av den förlusten också en revolt. Plötsligt får det som framställs som meningslöst en mening.

*

Hospice. Från latinets hospitium, ”gästvänlighet”. Från hospes, ”värd”, ”främling”, ”gäst”. Under medeltiden refererade det till en plats där de trötta kunde vila, ett stormskydd, en gåva från en främling till en annan.

Flera århundraden senare, i mitten på artonhundratalet, plockade kvinnor upp konceptet igen för att skapa rum för de döende. Men det var under det sena 1940-talet, efter det att nazisterna och bolsjevikerna hade fått blod och aska att sippra in i Europas jord, som begreppet hospice verkligen fann sina fötter. Det kultiverades då av en engelsk sjuksköterska, Cicely Saunders. Efter att döden hade blivit omfattande och anonym, mekaniserad och avhumaniserad, blev hospice ett sätt att ge den värde igen.

”Livsuppehållande system var tänkta som broar om någon livskvalitet väntade på den andra sidan,” sade vårdassistenten som styrde över det hospice med åtta sängar jag hade råkat på bara några meter ifrån mina föräldrars förra hem och mitt barndomshem. ”Det var inte meningen att det skulle användas som det gör nu, när det inte finns något hopp. Visst, läkare kan hålla människor vid liv längre nu. Men frågan inför varje fall borde vara: Bör de göra det?”

Jag lät blicken glida mot fönstret medan hon pratade. Utanför fönstret, där våren vecklade ut sig på dessa tunnland, i ett dolt stenbrott. Till det som grodde och bleknade, blandades på den här mjuka platsen. Chocken av att se det nya som är forsythia, tulpaner, körsbärs-och-äppelträd, löjtnantshjärta, de som öppnar upp sig under solen tills blommorna vissnar och faller. Början på nästa cykel.

Efter nästan nio månader av att oräkneliga läkare kallt hade sagt att ”vi kan” när jag visste att ”vi inte borde” var hennes ord som balsam. Bekräftelse. I motsats till alla de som hade fått mig att känna mig galen eller grym. Och helt ensam. Så ensam i det nödvändiga i att behöva välja döden åt min pappa istället för ”liv”. Särskilt med tanke på sorgen i hans ögon, fast som han var på den fängelseliknande avdelningen, ett varuhus för livlösa kroppar fängslade vid maskiner – bara en av många liknande anordningar i Michigan som tog hand om dem som för evigt var fastkedjade vid sina apparater.

I mina tidigaste minnen har min fars ögon alltid burit på sorg – hans pupiller var gisslan åt ett historiskt, ackumulerat trauma. Nu när de var hans enda kommunikationsmedel – min pratsamma pappa – var smärtan i dem outhärdlig. Den enda gången blicken ljusnade, visade någon tillstymmelse till lycka, var när fåglar kom till fågelmataren utanför det minimala fönstret i hans cell. Så under hans halvår av icke-liv i rummet, i en anonym betongbyggnad en timme från där min mamma nu bodde, blev jag besatt av att köpa fågelmat. Jag blev besatt av att fylla fågelmataren. Jag blev besatt av att söka efter fåglar med blicken och se flykten i hans ögon. Jag gjorde detta istället för att skriva under pappret som skulle befria honom, göra honom lika fri som de fåglar som då och då dök upp. Men inte ens de ville vara nära den här platsen – varken en plats för vård eller ett hem.

Vårdassistenten visade mig till en bekväm soffa några minuter efter att jag hade kommit till hennes hospice, trots att det var tydligt att jag störde hennes arbete. Hon frågade mig om hon kunde få krama mig. Hon omfamnade mig med värme och talade varken konstlat eller förskönande, men med empati. Det kändes som om hon kunde läsa mina tankar, ge röst åt det man i det ”vanliga” samhället inte skulle tänka eller säga. ”Du vill att din pappa ska dö, eller hur? Inte om saker vore annorlunda. Men det är de inte. Han är redan borta. I en bättre värld skulle han ha fått dö en naturlig död, i sitt hem och i sitt samhälle, så har det varit rent historiskt.”

Hon pratade ledigt om sitt hospice. Att på ett jämlikt sätt sträva efter att förhöja livskvaliteten för alla på den här resan, samtidigt som målet var att minska lidandet för alla inblandade. Att behandla alla kroppar som om de hade värde och värdighet, inte som om de vore varor. Hon pratade inte om logistik eller pappersarbete, utan om idéer. Inte bara som ord, utan som dagliga, kollektiva praktiker. En gemenskap där livet och dödens säsonger får tillåtelse att – med samtycke, transparens och ärlighet – spela ut sig, spegla den flyktiga skönheten i våren omkring oss, i detta ömsesidiga ekosystem.

Världen är inte vår att fixa, betonade hon, den här kvinnan som nu var familj. Det är en process i vilken vi spelar en enda, ödmjuk roll.

Med några steg genom den där dörren gick jag från en brist på stöd, från en kall djupdykning i sjukhusen och vårdhemmens kafkaeska värld, till en betryggande plats full av vårdarbetare som hela tiden sade att detta inte var ett jobb. Palliativ vård, förklarade de sakligt, var ”en kallelse”, ”en ära”, ”någonting vi gör med och för varandra”.

Under den tiden var jag långt ifrån mitt storstadshem och vad jag trodde var min politiska och valda familj. Jag kände mig övergiven av mina anarkistvänner, av min anarkistvärld. Alldeles för ofta fick jag höra: ”Kom tillbaka när du är klar.” Som om döden var ett ensamt uppdrag med ett tydligt slut. Som om sådana erfarenheter skedde utanför vår cirkel, var separat från vår kultur. Det kändes som att mitt arbete genom åren, och genom andras förluster, varken återgäldades eller synliggjordes. Det kändes som om jag var i exil.

Här, bland dödens barnmorskor – främst opolitiska, ibland fördomsfulla eller heteronormativa – behövdes inte en politisk etikett eller en subkulturs rekvisita för att locka fram omvårdnad.

Men trots att jag var övertygad om att jag hade förlorat all tilltro till anarkister fann jag att jag levde i en typ av anarkistisk etik. För det är sant vad anarkister hävdar, men alltför sällan lever ut: när människor skapar en ny kultur ihop blir de också bättre människor, i en uppåtgående spiral som pånyttföder både samhället och oss själva.

Här, bland dödens barnmorskor – främst opolitiska, ibland fördomsfulla eller heteronormativa – behövdes inte en politisk etikett eller en subkulturs rekvisita för att locka fram omvårdnad. De här människorna kunde, med alla sina fel, komma i kontakt med sina bästa sidor för att de genomsyrades av och utgjorde hospicets kultur. Det kanske också var för att de flesta var kvinnor, att de bebodde kroppar som inte värderas när de utför vårdarbete för andra, eller som när de själva är åldrande, sjuka eller döende inte längre ses som sexuellt tillgängliga, reproduktivt aktiva eller produktiva.

Inom den här trivsamma cirkeln av gemenskap var det aldrig tydligt vem som tog hand om vem. Alla tog i stället hand om varandra och gjorde det som behövde göras tillsammans. Folk gjorde helt enkelt vad de kunde av det livet gav dem, hittade kvalitet i dagar eller till och med i sekunder, också på grund av att vi människor vet allt om förlust och krossade hjärtan. Det var inte så att folk var perfekta, eller ens trevliga. Det var att de tillät sig själva att vara sårbara inför varandra. De tog inte avstånd från livet och döden och känslornas oreda. De närmade sig varandra med en autenticitet som inte bara borde uppstå när vi tvingas konfrontera vår egen dödlighet.

Så när jag sade till vårdassistenten att min pappas sista önskan efter nio månader av rent helvete var att sova bredvid min mamma en sista gång gjorde hon någonting hon inte hade gjort än: lät andningsmaskinen följa honom in till hospicet i tjugofyra timmar innan hon långsamt stängde av den och lät hans kropp ta över. För alla involverade i den här intima upplevelsen blev livskvaliteten beroende av att man bröt mot regler som inte var rimliga.

Det kanske låter konstigt för de som inte har suttit med och lärt känna döden, som inte har haft äran att hjälpa någon mot en god död, men jag tror att de där tjugofyra timmarna var några av de bästa i min fars liv.

Vårdpersonalen hjälpte till med att omvandla hans stora rum till dels smekmånadssvit, dels familjerum, dels öppet utrymme. Två smala sängar gjordes till en dubbel och täcktes med handgjorda filtar. Allt i rummet pekade utåt, mot höga fönster, ett öppet landskap – träd, dammar, kullar och himmel – och mjuka brisar. Personalen lät mig låna fågelmatare från gården och flytta dem så att pappa kunde se dem. Inom några minuter var de en trafikstockning av fåglar, akrobatiska ekorrar, vilda kalkoner och ankor. Vid skymningen stod ett rådjur tyst utanför fönstret och såg in på oss.

Foto: Cindy Milstein

Min pappas tånaglar klipptes – någonting han hela tiden ville ha gjort på vårdhemmet, men utan att det skedde om inte vi gjorde det. Han kläddes i vanliga kläder, hans hår klipptes och tvättades, trots det faktum att han inte kunde flytta på sig och aldrig skulle gå någonstans igen. Vänner kom på besök. Släktingar från hela landet ringde för att berätta för honom hur viktig han var för dem medan min syster höll upp mobilen mot hans öra. Foton, kort och barnteckningar folk hade gjort till honom täckte väggarna. Vi läste upp ett brev från en person, en fysioterapeut som hade varit fin mot honom på vårdhemmet – ett farväl som också var ett tack för allt han hade gjort för henne som vän.

Han översköljdes med värdighet och kärlek den där sista dagen – på ett sätt han under större delen av sitt liv inte hade blivit, inklusive av mig och mina systrar, vänner, släktingar, medarbetare och grannar. Den livslånga sorgen i min pappas ögon var ett uttryck för hans oförmåga att visa och få kärlek på ett sätt som också gav honom respekt och värme - trots att han försökte. Bara min mamma förstod honom, och han förstod henne, en evig kärlek vid första ögonkastet. Men de där tjugofyra timmarna ändrade på hans blick. Den blev ljus, reflekterade det som äntligen var ömsesidigt, just när man kunde tro att det skulle spela minst roll. Hospicet lärde oss att minuter är vad vi gör dem till, tillsammans.

Vi var med honom under de där tjugofyra timmarna, med några undantag. Min mamma bytte om till ett vackert nattlinne, min pappa till en pyjamas. Hans ena hand, den som funkade bäst, klappade sängen bredvid och min mamma kröp in. De log lekfullt upp mot oss. Jag kände att jag fick tillgång till en glädje de delade för flera årtionden sedan, som nygifta. Vi lämnade dem där, hand i hand under en sista natt som kändes som den första.

När vårdassistenten stängde av respiratorn mot slutet av de där tjugofyra timmarna hörde vi fåglar kvittra i det blommande, röda trädet utanför min pappas öppna glasdörr; de dränktes inte längre av maskinens dova ljud. I det ögonblicket var det vi som höll andan – inte han. Min pappa fortsatte leva. På grund av den där dagen av ymnigt, spirande liv var han inte längre redo att dö. I nästan åtta dagar sov han fridfullt medan hans andning blev långsammare. Jag var säker på att han kunde höra oss. Höra och känna, medan vi förvandlade hans rum till en övernattningsfest, ett grannskap. Medan vi delade saker med honom, gråt och skratt, till doften av hans favoritmat eller ljudet av hans favoritradioprogram, The Thistle and Shamrock.

Under den veckan blev gränserna mellan den biologiska familjen och den valda familjen otydliga. En dag lyssnade jag till en arbetare på hospicet vars förälder just hade dött; hon blev mitt stöd kort därefter. Genom sina tårar bad hon först om ursäkt för att hon var en börda när min egen förälder var döende i rummet bredvid. Sedan kom vi båda fram till att våra liv och våra föräldrars död var en del av samma cykel, någonting som inte slutade ske när man kom till jobbet eller blev inlagd in på ett hospice.

Så när min pappas andning till slut upphörde blev gränserna än en gång otydliga vad gäller vem som sörjde honom, vem som tvättade hans kropp, bytte hans kläder, svepte in honom i ännu en filt som ett farväl. Min familj, både den biologiska och hospicets, såg med tårfyllda ögon på medan min pappa respektfullt placerades i ambulansen och kördes till det anatomiprogram han hade donerat sin kropp till, där min mammas kropp skulle sälla sig till hans mindre än fyra månader senare – sida vid sida i två år i samma klassrum, sedan sida vid sida som aska. Och två gånger, med bara fyra månaders mellanrum, och efter att ha bevittnat mina föräldrars sista andetag, skulle jag placera stenar vid dammen i närheten av det hospice i vilket de hade dött.

En bättre död kan man inte hoppas på. Inte ett bättre liv heller, på platsen som kallas hospice.

Vid min fars övergång från livet till döden strök jag och mamma hans arm och panna, repeterade som ett mantra: ”Vi älskar dig.” När han slutade andas, och hans bröstkorg slutade röra sig, såg min mamma på mig. ”Det här,” sade hon och pekade på sig själv, honom och mig. ”Det här är allt vi har. Människor. Varandra.”

*

Det finns ett tyst, rofyllt skogsområde i Litauen, utanför en liten by som ser ut att vara orörd sedan bondesamhället. För många år sedan vandrade jag i den skogen efter att ha stigit av ett tåg som liknade tågen i fotografier från Förintelsen, gick förbi bybor som stirrade misstänksamt på mig. Jag stod i skogen, lyssnade till fågelsången medan en mild vind strök min kind. Jag såg på de mjuka kullar som enligt en skylt tidigare hade varit djupa hål i marken. Nazister och deras kollaboratörer hade samlat ihop byns judar och marscherat dem längs vägen jag precis hade gått, hade ställt dem med ansiktena mot gravarna, och sedan skjutit dem i ryggen. Hundratals kroppar föll, en på en annan, tills det att graven var full. Sedan slängde man på jorden igen. Idag växer träd och ogräs ur komposterade kvarlevor.

Spöken verkar fly mellan lövverken och gevären, mellan livet och dödens sikte.

De där skogarna liknande dem som hade vuxit utanför min pappas hospice; kulorna som träffade Amilcar i ryggen, utsända av samtidens entusiastiska skarprättare, är så lika de som utrotade byars judiska befolkning. Spöken verkar fly mellan lövverken och gevären, i livet och dödens sikte. Förfäderna i vårt DNA gör oss alla till släktingar, över hudfärger och språk, över gränser. Vi blir varandras villiga medbrottslingar.

Så på den gatan i februari 2015, när Amilcars liv släcktes, tömde vi ut vår gemensamma sorg. Allt vi hade förlorat, eller förlorar just nu, det vi kommer att förlora i den krigszon som är Mission, namnet en påminnelse om koloniala massakrer i det förflutna. Sorgen samlade sig i det offentliga utrymmet. Ohejdade, delade känslor, lika blandade som de olikfärgade smälta ljusen, som kronblad, som kondoleansbreven.

Foto: Cindy Milstein

En talare på den första minnesstunden sträckte ut en hand mot Bernal Hill och pekade sedan långsamt på den nu nästan heliga trottoaren. Våra ögon följde handens resa. Vi kände rörelsen från Alex till Amilcar, som om de kom för att möta varandra. Men till skillnad från de första nätterna efter mordet på Alex, då hans familj och vänner fortfarande litade på rättssystemet, sökte grannarna inte längre hjälp från strukturer som nonchalant mördar de som lider under dem. Nu hade man lärt sig hårda läxor och skickat dem vidare; rättvisa sökte man proaktivt inom samhället och för samhället. För att göra våra sociala relationer solida och öppna upp för att ge smärtan en mening. Eller för att citera Ann FInkbeiner i en essä om hennes mans död: ”Smärtan försvinner inte. Men på något sätt ger empatin smärtan betydelse, och smärta-med-betydelse går att stå ut med. Jag vet inte hur man beskriver empatins effekt, utan kan bara säga vad det är som. Som magi.”

Som magin som omvandlade vår utomhusvaka till en plats för gräsrotsorganisering och sedan omvandlades till en vaka igen. Som magin som gjorde det omöjligt att skilja det gemensamma sorgearbetet från den sociala kampen och ömsesidigt omhändertagande. Vi vände oss mot varandra och hade allt vi behövde när vi gick samman – från resurser till kunskap, från jurister, artister, kockar och lärare, till handelsmänniskor, författare, odlare och sköterskor. Vi började organisera oss kring do-it-ourselves, som en grannskapets självförsvar. Folk låg ett eller flera steg före polisen och deras påhittade historier. Folk var på offensiven.

Under de första dagarna och veckorna började folk på gatan nämligen dokumentera vad som hade hänt. Med en noggrannhet polisen skulle avundas samlade folk in ögonvittnesskildringar och andra bevis. Folk organiserade en egen presskonferens innan polisen hann ha sin, vilket gjorde att polisens lögner blev uppenbara. Pengar samlades in till en egen obduktion som visade sex skott i ryggen – vilket gick helt emot San Francisco-polisens officiella version. Pengarna samlades också in så att Amilcars kropp kunde skickas tillbaka till hans familj i Guatemala efter obduktionen.

Stad och stat, polis och domstol, har inte slutat.

När polisen höll ett torgmöte kort efter att ha mördat Amilcar fylldes rummet av folk. De officiellt utsända fick knappt ett ord sagt. All smärta och ilska och sorg kastades mot poliserna som självbelåtet satt vid ett bord längst fram i rummet. En av de första att tala var den blyga, tioåriga sonen till vännen jag hade stått med under den första minnesstunden – pojken som var lika lång som Amilcar. Hans familj bodde bara några kvarter från polisens brottsplats. Han hade hört skotten. Med en för honom ovanlig hetta hoppade han upp på bordet, berättade om sin ilska och skräck, gestikulerade med armarna för att understryka sina poänger. Det kunde ha varit han själv; det kunde ha varit en av hans vänner. Det var Alex, Amilcar och andra. ”Sluta, sluta,” bad han dem. ”Sluta.”

Stad och stat, polis och domstol, har inte slutat. De drar ut på tiden och förvägrar oss rättvisa. Är fortfarande, per definition, orättssystemet. Ännu fler dör på dessa kullar och gator och andra stulna platser. Gul tejp separerar hårda liv från hemska dödsfall, sorg från cover-ups, och försöker att skilja oss åt.

Folk i grannskapet har inte slutat. Det kommer inte att bli någon officiell rättvisa för vräkningar, för mord, via polis. Men Alex och Amilcar har i döden fått den värdighet som den vita hegemonin inte gav dem i livet. Hundratals vakor, minnesstunder och hyllningar av deras liv har arrangerats. Födelsedatum och dödsdatum firas omsorgsfullt. Någonting med de två dödsfallen – i en sorgens liksvepning som försöker begrava det här grannskapet – vidrörde ömma nerver hos folk som knappt hade någonting att klamra sig fast vid.

När vi såg in i varandras blanka, våta ögon –  flammorna från våra hemmagjorda altare, på en trottoar som har sköljts ren från Amilcars blod om än inte hans närvaro – såg vi också djupt in i en delad smärta. Under en stund fann vi ett gemensamt mål och en gemensam mänsklighet. Deras mord belyste de skymfer hyresvärdar, ”techies”, det ideella industriella komplexet, poliserna och deras allierade utsätter oss för. De som går samman för att stjäla vad som återstår av San Franciscos hjärta. Monstren i Mission var plötsligt tvungna att komma i kontakt med en befolkning som visste vilken sida de stod på. Som fortfarande gör det.

För vi slåss – mot förluster som inte borde upplevas, för platser där vi kan gråta tillsammans, i städer som mer och mer isolerar oss från varandra och inte bryr sig om oss. Vi slåss inte bara för livskvalitet. Vi slåss för dödskvalitet, för ett liv och en död vi själva kan skapa och sörja. Vi slåss för en återgång till naturlig förlust, som när säsongerna eller livet passerar.

Kanske är värdighet, ur den aska vi alltför ofta får ta ha hand om, den enda rättvisa vi kan hoppas på i det här livet.

Medan hjärtat fortsätter att gå sönder: värdighet.


Cindy Milstein är skribent och aktivist och bor i Detroit, där hon bland annat kämpar mot vräkningar och håller i en anarkistisk sommarskola. Texten publicerades först i antologin Rebellious mourning, som Cindy Milstein var redaktör för, och har översatts till svenska av Judith Kiros.

Cindy Milstein föreläser i ABF-huset i Stockholm den 23 oktober kl 18.00, inbjuden av SAC Syndikalisterna.


Fortsätt läsa

Vem tjänar på att arbetarklassen skakar galler?

Sedan i somras, när justitieminster Morgan Johansson kallade misstänkta förövare för “odjur” som ska “stampas ut“ har debattklimatet kopplat till frågor om brott och straff i…

Læs mere

Därför strör finska fascister blommor över vattnet

Sorgen har en särskild plats i Finland. I samband med förbudet av den nazistiska organisationen NMR har fascister börjat hitta nya politiska strategier. Litteraturvetaren och…

Læs mere

Efter vår död kommer vi att fortsätta sälja annonser

Om femtio år kommer det finnas fler döda än levande på Facebook, enligt en forskningsstudie. Elina Pahnke ser en utvidgning av marknadsekonomin – där det går att tjäna pengar på…

Læs mere