Som man frågar får man svar, polisen

”Upplever du att det finns problem med följande fenomen i ditt bostadsområde eller i anknytning till detta?” 

Frågan inleder Polisens trygghetsundersökning, som gått ut till hushåll runt om i landet.

Den åtföljs av en lista från A till Q som beskriver olika problemområden, där första punkten är:

A) Påträngande tiggeri.

Fyra svarsalternativ anges:

Nej

Ja, i liten utsträckning

Ja, i stor utsträckning

Ja, det finns men är inget problem.

Vilken kriminalpolitisk agenda som döljer sig bakom Polisens frågeställningar, tydliggörs av maximet: “som man frågar, får man svar”. 

De tongivande kriminologerna William Chambliss och Milton Mankoff uppmanade på sjuttiotalet sina studenter att synliggöra maktrelationer genom att alltid ställa frågorna: Vems lag? Vems ordning? Om vi översätter det till dagens svenska förhållanden kan vi fråga oss: Vad syftar polisens enkät till att mäta? Vems problem? Vems trygghet?

I rapporten Sweden: A Cold Welcome (Ett kallt välkomnande) från 2018 dokumenterar människorättsorganisationen Amnesty polisens ibland direkt rasistiska behandling av romska EU-medborgare i Stockholm. Slutrekommendationen är ovanligt skarpt formulerad.

Polismyndigheten uppmanas att “Omedelbart sluta med sin praktik av att angripa, skrämma och avlägsnar ‘utsatta EU-medborgare’ som tigger i Stockholm, när de inte utgör något konkret hinder eller gör sig skyldiga till brott mot lagen”.

Snarare än att lyssna till detta har myndigheten nu istället initierat en undersökning, formulerad på ett sådant sätt att en rimlig tolkning är att resultatet syftar till att rättfärdiga fortsatt diskriminerande behandling av en utsatt grupp. 

Polisens trygghetsmätning är i grunden ett skolbokexempel för hur priviligierade gruppers säkerhetsanspråk görs till utgångspunkt på bekostnad av resurssvagas. Det är huvudargumentet i Katherine Beckett och Steve Herberts bok Banished: The New Social Control in Urban America (Förvisade: Den nya sociala kontrollen i det urbana USA) från 2009. De menar att ordningsföreskrifter allt oftare används för att utesluta och straffa icke-önskvärda grupper, människor som uppfattas som ett problem, snarare än de som faktiskt gör sig skyldiga till allvarliga lagöverträdelser. 

I linje med detta kopplas otrygghet i polisens enkät inte ihop med våld eller annan form av grov brottslighet utan med:

B) Klotter

H) Berusade personer som stör ordningen

I) Bostäder som är tillhåll för narkotikamissbrukare

J) Narkotikamissbrukare på offentliga platser som stör ordningen

Frågan är vilken myndighet som skyddar de människor som utpekas som samhällsproblem av polisen. 

En tydlig bias genomsyrar enkätfrågorna. Trygghetens antites är fattiga romer och missbrukare snarare än fattigdom och de sociala problemens grundorsaker.

Myndighetens ideologiska utgångspunkt syns inte bara i antagandet om att problemet är de grupper som antas störa ordningen, utan också i att de som upprätthåller denna ordning friställs från ansvar.

Man frågar inte om vuxnas ansvar, utan huruvida det uppfattas som ett problem med “Q) Ungdomar som stör ordningen”. I samma anda, uppmanas medborgarna gradera i vilken utsträckning de upplever problem med “N) Kvinnor som antastas”.

I denna formulering är männen, vilka kan antas vara skyldiga till brotten i fråga, helt osynliggjorda. 

Polismyndighetens enkät, snarare än att fungera som ett verktyg för att skapa trygghet är i sig ett trygghetsproblem vilket riskerar att bidra till utvecklingen där utsatta grupper rättigheter sätts på undantag för ‘vår’ allas trevnads skull.

Leandro Schclarek Mulinari är doktor i kriminologi och har gett ut avhandlingen ”Race and Order: Critical Perspectives on Crime in Sweden”. Avhandlingen finns att läsa här.

För mer på tema trygghet, läs Hanna Stenmans serie ”Vad är en trygghetsåtgärd?” samt lyssna på avsnitt tre ”Tryggheten” av Kontext podcast vi länken eller i din poddapp.