Stödet för sexköpslagen är starkt – även när den används för att utvisa personer som har sex mot ersättning. Juristen Joakim Lundqvist synar en lag som omfamnas av feminister, så länge de negativa konsekvenserna främst drabbar queers, rasifierade och personer som saknar papper.
Sedan 1999 är det förbjudet att köpa sex i Sverige. Bestämmelsen kallas ofta bara för sexköpslagen och infördes efter flera års debatt under 90-talet. Från början var stödet för lagen ganska svagt i opinionen och flera tunga remissinstanser avstyrkte förslaget om kriminalisering av sexköp, alltså, tyckte inte att lagen borde införas alls. Opinionen har sedan dess svängt och förbudet har idag stöd av en majoritet av befolkningen.
Syftet med lagstiftningen var att minska förekomsten av sexhandel i Sverige. Sexhandel, på myndighetssvenska prostitution, anses av den svenska lagstiftaren vara skadlig både för inblandade individer och för samhället i stort.
Den utredning av den så kallade prostitutionsfrågan som föregick införandet av förbudet beskrev behovet av en kriminalisering så här: ”Sverige kan sägas stå vid skiljevägen när det gäller förhållningssättet till prostitution – att släppa de destruktiva krafterna lösa eller att kraftigt markera att detta är oacceptabelt och oförenligt med vårt lands kultur.”
Lagstiftningen har dock aldrig varit tänkt att utgöra ett särskilt skydd för personer som har sex mot ersättning utan har ända sedan den infördes haft som syfte att skydda enskilda från att hamna i sexhandel, och att samtidigt skydda samhället från effekterna av att det just förekommer sexhandel. När regeringen lät utvärdera sexköpslagens effekter konstaterade utredaren att det inte var ett problem att tillvaron i sexhandeln blev svårare för enskilda: det antogs istället leda till att sexhandel som försörjning skulle bli mindre attraktivt.
En av de mest omedelbara effekterna av att sexhandel är kriminaliserat är att de som är inblandade i den – de som säljer och de som köper sex – blir till föremål för polisens intresse.
Polisen har till uppdrag att bekämpa brottslighet. I vissa fall har polisen tolkat det uppdraget som att man har till uppgift att bekämpa sexhandel som fenomen. Den logiska följden av ett sådant synsätt är bland annat att man inte nödvändigtvis prioriterar att gripa personer som köper sex och alltså begår brott, utan att man istället försöker hindra säljande och köpande av sex på andra sätt.
Utlänningslagen ger nämligen polisen möjlighet att avvisa personer som försörjer sig på vad som kallas “ett ohederligt sätt“ i Sverige
I ett granskande reportage i februari 2019 kunde Dagens Nyheter – under rubriken “Polisen jagar prostituerade: Vi jobbar med att ta bort varan” – avslöja att gränspolisen i region Väst och Syd under en period satt i system att avvisa tredjelandsmedborgare, alltså personer som inte är medborgare i ett EES-land, som sålde sex i Sverige.
Utlänningslagen ger nämligen polisen möjlighet att avvisa personer som försörjer sig på vad som kallas “ett ohederligt sätt“ i Sverige
I rapporteringen kring vad polisen pysslade med kom det fram att gränspolisen aktivt valt bort att försöka sätta dit sexköpare. Man förklarade istället att de ”jobbar med att ta bort varan från den här hanteringen.” Det blev här tydligt, utifrån hur polisen uttryckte sig, att sexköpslagen samverkar med en rasistisk gränspolitik på ett sätt som drabbar personer som befinner sig i en utsatt situation i Sverige.
Många som påverkas av sexköpslagen är inte svenska medborgare, vita, cis eller medelklass.
I likhet med andra samhällsproblem har den svenska statens inställning varit att när tredjelandsmedborgare är inblandade i något, går problemet att lösa genom utvisning. Sociala åtgärder kommer i andra hand och ofta till en följd av initiativ från internationella människorättsorgan, till exempel Europarådets konvention mot trafficking eller FN:s traffickingprotokoll.
Reportaget ledde direkt till kritik mot polisens arbetssätt och prioriteringar, bland annat för att man i praktiken gjorde det svårt för personer som utsatts för trafficking att få hjälp i Sverige.
Men det var såklart inte Dagens Nyheter som först upptäckte gränspolisens arbetssätt utan de berörda – de som blivit tagna i förvar och avvisade. Två av de organisationer som snabbt förstod att någonting pågick var RFSL och Fuckförbundet, som båda hade kontakt med de som avvisades. De har sedan länge kopplat samman sexköpslagens utformning med övergrepp mot personer som befinner sig i sexhandeln och polisens agerande med avvisningarna såg de som ett exempel på det.
För att få tillfälle att diskutera vilka effekter sexköpslagen har, arrangerade RFSL och Fuckförbundet en konferens i Stockholm i oktober 2019. Arrangemanget ledde till hård kritik från bland andra ROKS och Sveriges Kvinnolobby. På sociala medier reagerade många med att säga att de tänkte lämna RFSL, på grund av organisationens kritik mot sexköpslagen.
Debatten efter Fuckförbundets konferens och tystnaden kring de negativa effekterna av sexköpslagen är oroväckande. En person som kritiserar sexköpslagen kommer oftast stå ensam. Speciellt om man talar ur perspektivet där man befinner sig i sexhandeln eller tillhör en grupp som är marginaliserad. Många som påverkas av sexköpslagen är inte svenska medborgare, vita, cis eller medelklass.
Mot bakgrund av det syftet blir det inte intressant att prata om hur polisen ”tar bort varan” från sexhandeln, inte heller att de negativa konsekvenserna av lagen framförallt drabbar marginaliserade grupper.
Det är logiskt på sitt sätt. Sexköpslagen kom inte till för att skydda personer som utsatts för trafficking, eftersom det redan är kriminaliserat. Inte heller kom den med något skydd mot rasprofilering, även om man kunde räkna ut på förhand att polisen skulle pyssla med just rasprofilering. Sådant som inte sägs i ett lagstiftningsärende brukar säga lika mycket om lagens syfte, som det som faktiskt skrivs ut i förarbetena eller sägs i debatten.
Det som ansågs viktigt när lagen infördes var som sagt ”att kraftigt markera att detta är oacceptabelt och oförenligt med vårt lands kultur.”
Mot bakgrund av det syftet blir det inte intressant att prata om hur polisen ”tar bort varan” från sexhandeln, inte heller att de negativa konsekvenserna av lagen framförallt drabbar marginaliserade grupper. För de var aldrig tänkta att räknas med i ekvationen. Sexköpslagens budskap är att om utländska kvinnor, transpersoner, queers och andra råkar i klorna på polisen är det en kostnad man får ta. ”Sluta bråka”, verkar budskapet till Fuckförbundet, och även till den som blir inlåst och deporterad eller den som ser sin verklighet helt ignoreras i debatten, vara, eftersom ”den här lagstiftningen skyddar faktiskt svenska barn från att hamna i sexhandel”. Att andras barn fortfarande hamnar i sexhandel, för att sedan hamna i arrestlokaler för att polisen vill “ta bort varan” verkar, om man ska vara helt ärlig, inte leda till särskilt stor upprördhet. I allafall ingen ilska som är ens i närheten av den vi brukar se när någon vågar hävda att sexköpslagen har negativa effekter.
Joakim Lundqvist är jurist på Folkets Juristbyrå.
1. Se Holmström, Charlotta, Förbud mot köp av sexuell tjänst i Sverige – en kunskapsöversikt om avsedda effekter och oavsedda konsekvenser, 2015, s. 17 och regeringens proposition Kvinnofrid (prop. 1997/97:55) s. 100.
2. Se Förbud mot köp av sexuell tjänst – En utvärdering 1999-2008 (SOU 2010:49) s. 125.
3. Könshandeln (SOU 1995:15) s. 227.
4. Se Förbud mot köp av sexuell tjänst – En utvärdering 1999-2008 (SOU 2010:49) s. 129f.
Writing poems in the genocide Some will mutter This is not your genocide To write poems about – Omar Sakr Palestina, mars 2024 Under folkmordet sätter vi vitlökar i landetkrattar körsbärsträdetsgula löv täcker odlingsbädden under folkmordet minns duhur overkligt röttlyste benvedets bladinnan de föll under folkmordet las colas de zorro blekta av höstenoktober under folkmordet […]
