I januari infördes ett nytt brott i Sverige – blåljussabotage. Men vad innebär den nya lagstiftningen för sociala rörelsers arbete? Juristen Miran Kakaee förklarar konsekvenserna.
Den 1 januari 2020 infördes en ny brottsrubricering i den svenska brottskatalogen – blåljussabotage. Det nya brottet, som kan leda till livstids fängelse i grova fall, har av flera aktörer kritiserats för att vara oproportionerligt, bland annat Lagrådet och kriminologen Magnus Hörnqvist. Enligt universitetslektorn i juridik Sverker Jönsson riskerar det nya brottet, som enligt honom avviker från nordisk kriminalpolitisk tradition, leda till en ”repressiv spiral”.
I korta drag innebär bestämmelsen att den som angriper eller stör polisverksamhet genom att vidta ”annan otillbörlig åtgärd” döms för blåljussabotage, om gärningen syftar till att allvarligt försvåra eller hindra polisens brottsbekämpande verksamhet. Redan här uppstår en rad frågor. Vad räknas som en annan otillbörlig gärning? Vad ingår i brottsbekämpande verksamhet? Omfattar det nya brottet även handlingar som i sig inte är kriminaliserade, om de hindrar polisens arbete?
Av förarbetena till lagen framgår det klart och tydligt att handlingar som att ställa sig i vägen för personal eller fordon, kan räknas som just otillbörliga åtgärder. I begreppet ”brottsbekämpande verksamhet” lägger lagstiftaren även till polisens allmänna övervakningsverksamhet, det vill säga till exempel patrullering eller övervakning i samband med demonstrationer. Med andra ord: den som genom en inte i sig olaglig handling stör polisens allmänna övervakningsverksamhet i samband med en demonstration eller aktion kan dömas för ett blåljussabotage, som börjar med fängelse i straffskalan, inte med böter som det vanligtvis brukar vara.
”För att tala klarspråk har lagstiftaren, i och med det nya blåljusbrottet, kriminaliserat solidariteten på gator och i andra rum.”
Vad betyder det för politiskt arbete som exempelvis blockader i samband med tvångsutvisningar, en motdemonstration mot nazister eller att blockera en fossilgasterminal? Det är svårt att säga eftersom regeln är så öppen och vag. Sannolikt innebär den inte att någon som efter order från polis vägrar flytta på sig under en blockad döms för blåljussabotage. Däremot finns det en risk att den som på något sätt hindrar polisen från att flytta på en person som sitter i en blockad, genom att exempelvis ställa sig i vägen för polisen, kan omfattas av den nya lagen. Att skydda någon från ett potentiellt juridiskt felaktigt polisingripande riskerar alltså att leda till att man döms för brott. För att tala klarspråk har lagstiftaren, i och med det nya blåljusbrottet, kriminaliserat solidariteten och den civila olydnaden på gator och i andra rum.
Ytterligare ett problem med det nya brottet är att de allra flesta poliser inte är juridiskt skolade, och därmed inte alltid vet hur de ska tolka den nya bestämmelsen. I början av januari rapporterades det om hur Polismyndigheten, på sitt officiella Instagram-konto, spred alla möjliga vantolkningar och juridiska felaktigheter om den nya lagen. Exempelvis hävdades det att den som kastar sten mot polisen kan få livstids fängelse. Bara för någon vecka sedan nåddes jag själv, genom ett mejl från en lärare som undrade vad som egentligen gäller, av skräckexemplet att en polis hade uppmanat skolpersonal att ange vart en papperslös elev befann sig, och att de riskerade dömas för blåljussabotage om de inte samarbetade med polisen. Trots att det är uppenbart felaktigt rent juridiskt är det svårt för enskilda medborgare att veta vad som gäller när polisen hotar med att de kommer dömas för brott för att de utför solidaritet.
Bevisligen är den nya lagen farlig på grund av de handlingar den kriminaliserar, men även för hur den riskerar att användas av polisen. Några rättssäkerhetsgarantier mot en eventuell godtycklighet finns inte. Därmed är det upp till var och en som tror på civil olydnad och solidaritet att arbeta för regelns snabba avskaffande.
Miran Kakaee är jurist och medförfattare till rapporten Rörelsejuridik som motstånd som släpptes av Arena Idé våren 2019.
Swisha till:
Den här dikten låter sig inte skrivas Kanske för att det är jag som skriver den Kanske för att det inte är du som skriver den Kanske för att stumheten är för stor Och det inte går att skriva sig ut ur den Kanske för att min son hoppar på mitt huvud och det är […]
Den palestinsk-franska författaren Karim Kattan skulle nyligen hålla en presentation på en konferens. Han ombads att inte nämna Palestina. I den här essän reflekterar han över vad uppmaningen egentligen betyder.
Poeten Judith Kiros såg, en nu raderad, tweet av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och skrev denna dikt.