Politik

Rasistförbud - Jimmie Åkessons högsta dröm

I somras gick den rödgröna regeringen ut och sa att de skulle lägga fram ett lagförslag som förbjuder rasistisk och nazistisk organisering. Samtidigt började röster höjas för att införa ett generellt extremistförbud. Vem är det egentligen som ska förbjudas? Silas Aliki och Elina Pahnke synar det hyllade förslaget – och pratar med människorna som blivit utpekade som extremister.

Foton från G20: privat
Foton från G20: privat

Plötsligt är alla ense.

Antirasisterna vill det.
“Att förbjuda organisering av våldsideologier, som i sin definition inte har i en demokrati att göra, är den kirurgi vårt land behöver”, skriver Mathias Edbäck från antirasistiska We are Dalarna i Dala-demokraten.

Kyrkans män vill det.
“Förbjud nazismen genom lagstiftning! Det finns inget demokratiskt skäl att tillåta nazismens existens i Sverige!” twittrar Åke Bonnier, biskop vid Skara stift, i ett uppmärksammat inlägg.

Jimmie Åkesson håller med.
“Det här är inte vilken organisation som helst. Vi måste på något sätt politiskt se till att det blir förbjudet att ha samröre med terrororganisationer”, säger han till Expressen angående nazistiska NMR.

Gudrun Schyman instämmer.
I somras skriver hon, tillsammans med flera representanter från Feministiskt Initiativ, att partiet behövs i riksdagen “dels för att skynda på arbetet för att kriminalisera rasistisk och nazistisk organisering, dels för att säkerställa att förbudet riktar sig mot rasism och nazism”.

Moderaternas Ulf Kristersson uttrycker istället i Svenska Dagbladet att “Värnet av demokratin kräver mer. Vi vill därför införa en bredare kriminalisering som träffar den som aktivt deltar i eller stödjer våldsbejakande organisationers verksamhet”.

De senaste åren är det huvudsakligen två förslag till lagstiftning som diskuterats. Socialdemokraterna och Feministisk Initiativ, såväl som stiftelser som Make Equal, vill införa ett förbud mot vad man kallar rasistisk och nazistisk organisering med hänvisning till en öppning i regeringsformen. Många debattörer har de senaste åren framfört att det skulle vara en skyldighet för Sverige, eftersom Sverige undertecknat FN:s rasdiskrimineringskonvention. I praktiken är det dock bara fem av de undertecknande europeiska länderna som infört ett faktiskt förbud på något sätt.

En sådan tolkning innebär dock att ett generellt rasistförbud, som bara träffar NMR och liknande grupper, kommer att etablera en definition av rasism som gör det mycket svårt att arbeta med en systemkritisk antirasism.

Det som brukar lyftas som problemet med ett rasistförbud är, som så ofta, svårigheterna med att tillämpa det i praktiken.
De som argumenterat för att ett sådant förbud vore bra har uttryckt att det ska träffa framförallt organisationer som Nordiska Motståndsrörelsen, en uttalat nazistisk gruppering vars medlemmar bland annat hotat och trakasserat prideparader och asylrättsdemonstrationer, och fått militär grundträning av ryska högerextremister.

En sådan tolkning innebär dock att ett generellt rasistförbud, som bara träffar NMR och liknande grupper, kommer att etablera en definition av rasism som gör det mycket svårt att arbeta med en systemkritisk antirasism.

Om rasism blir låst till att definieras som nazism är det nämligen stor risk att lagen visserligen kommer att innebära ett ännu tydligare förbud mot öppet nazistiska uttryck, tecken och symboler än det vi har nu – men inte sammankoppla rasism med exempelvis en hårdare asylpolitik och diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden. De antirasistiska lösningar som även talar om rasism som ett ekonomiskt system som gynnar vissa och missgynnar andra på livets alla områden, kommer då att kunna förbises.

Rasistförbud blir extremistförbud

Risken är dock att förbudet, om det väl genomförs, med den politiska majoritet vi nu har i riksdagen, kommer att vara utformat som ett generellt “extremistförbud”. Förslaget, som framförallt framförts av Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, har handlat om att kriminalisera deltagande i organisationer som ägnar sig åt så kallad våldsbejakande extremism eller som hotar demokratin, begrepp som ännu saknar en klar avgränsning. Oftast brukar dock det som kallas islamistisk extremism, samt höger- och vänsterextremism, räknas in under termen.

Sverigedemokraterna, för sin del, vill att deltagande i organisationer som använder våld som politisk metod ska straffas som terroristbrott.

De enda partier som är emot förbud i dagsläget är Liberalerna och Vänsterpartiet, om än av olika skäl. Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson förklarar varför i ett mail.

– Enligt nuvarande lagstiftning är inte rasistiska organisationer eller partier som sådana förbjudna och det är heller inte straffbelagt att vara medlem i en viss organisation. Den svenska lagstiftningen tar istället sikte på vad någon gör, inte vad eller vem hen är. Det är en principiellt viktig ordning som Vänsterpartiet står bakom, säger Linda Westerlund, rättspolitisk talesperson och ledamot i Justitieutskottet för Vänsterpartiet.

Det är inte helt klart hur ett sådant här förbud skulle vara utformat rent konkret. Men att se på hur andra europeiska länder hanterat frågan kan ge en fingervisning. I Tyskland, som på olika sätt försökt att hantera sitt arv efter nationalsocialismen, finns sedan länge ett förbud mot organisationer som ”hotar demokratin”. Det var med stöd av det förbudet som tysk polis, i samband med protesterna mot G20:s möte i Hamburg sommaren 2017, stormade den tyska grenen av den oberoende mediaplattformen Indymedia, och belade den med organisationsförbud. Tyska Indymedia är en del i ett globalt nätverk av oberoende medieorganisationer som ofta rapporterar om demonstrationer. Landets dåvarande inrikesminister, Thomas de Maiziére, uttalade att personerna bakom sajten ska behandlas som medlemmar i en terrororganisation. I en uppmärksammad dom från den tyska författningsdomstolen under våren samma år konstaterades däremot att det tyska nazistiska partiet NPD inte kan förbjudas med samma lagstiftning – partiet hotar enligt författningsdomstolen inte demokratin.

– I Tyskland, där ett förbud mot nazistiska organisationer finns, är i dag ett öppet rasistiskt parti landets tredje största parti. Det säger ganska mycket. Det finns en överhängande risk att ett förbud mot rasistiska eller dylika organisationer inte skulle bli särskilt effektivt utan rentav bli kontraproduktivt och bidra till ytterligare normalisering av rasism. Om en organisation eller ett parti som av de flesta uppfattas som rasistiskt inte träffas av förbudet – betyder det att organisationen eller partiet i fråga är ofarligt och inte antidemokratiskt? säger Vänsterpartiets Linda Westerlund.

Enligt Liberalerna, som precis som Vänsterpartiet tagit ställning emot ett förbud, hade ett förbud inneburit en inskränkning av demokratin.

– Våldsbejakande grupper som vill störta demokratin ska punktbevakas, men åsikter kan inte förbjudas. Vi kan inte försvara demokratin genom att inskränka den. Alla extremistiska aktiviteter ska dock bekämpas resolut inom grundlagens ramar. En konsekvens av ett sådant förbud är att det skulle vara enkelt att kringgå, genom att anpassa organisationens åsikter något. Detta gör att organisationen sedan kan hävda att de legitimerats av staten, säger Eric Aronson, pressekreterare för Liberalerna.

Vi har inte ett organiseringsförbud av den här typen i Sverige ännu. Däremot har myndigheter som har ansvar för att godkänna olika typer av organisationsbidrag sedan ett par år tillbaka en striktare tillämpning av det så kallade demokratikriteriet i den förordning som reglerar hur bidrag betalas ut till civilsamhällesorganisationer. Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor skriver exempelvis på sin hemsida att de sedan 2016 har skärpt kontrollen av all bidragsgivning, och att de inte betalar ut ”våldsbidrag”. Det låter naturligtvis oproblematiskt att neka våldsamma och odemokratiska organisationer att ta del av gemensamma skattepengar. Problemet är att begreppet ”demokratins idéer”, som är grunden för myndighetens prövning, inte heller är tydligt rättsligt definierat.


När snickaren Torsten Leander blev utpekad extremist

Istället utgår “demokratins idéer” ifrån ett slags sunt förnuft och en magkänsla kring vad som är demokratiskt, något som är väldigt skört och ombytligt när den politiska spelplanen förändras.

Den svenska modellen, och definitionen av demokrati, är tätt sammankopplad med samförståndsandan – alltså en övergripande idé om att politikens syfte är att komma överens.

En tydlig historisk vändpunkt kom i samband med Saltsjöbadsavtalet 1938, där Landsorganisationen i Sverige, LO, och Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, kom överens om att fredsplikt skulle råda på arbetsmarknaden.

Den konkreta innebörden av fredsplikten är att fackföreningar inte får vidta stridsåtgärder, som strejker, under ett rådande kollektivavtal. Men fredsplikten har också en större politisk innebörd, eftersom den utgår från att det råder samförstånd mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Också förslaget om ett extremistförbud måste förstås i ljuset av den svenska modellen och samförståndsanda. De historiska exemplen på människor och rörelser som anklagats för extremism är många – Nelson Mandela, suffragetterna och medborgarrättsrörelsen i USA.

I Sverige, för fyrtio år sedan, år 1979, blev snickaren Torsten Leander utpekad som extremist. Han registrerades av Säkerhetspolisen efter att ha sålt tidningen Vietnambulletinen på sextiotalet, för att han ansökt om medlemskap i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML) och för att han vid ett tillfälle parkerat sin bil utanför en skola samtidigt som den politiskt oberoende tidskriften Folket i Bild/Kulturfront hade årsmöte där.

Torsten Leander blev avskedad från sitt arbete som snickare på Marinmuseum i Karlskrona efter att det framkommit att hans namn fanns med i Säpos register. Leanderfallet var ett av fallen Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap, arbetade med i sin avhandling om personalkontroll som senare resulterade i att Torsten Leander fick upprättelse och skadestånd.

– Leander, han var ju dissident. Han tillhörde en rörelse som man upplevde som oroande på den tiden, för att det var en rörelse som kunde utvecklas. Då stämplade man honom som extremvänster, inte dissident, för dissident är något fint, understryker Dennis Töllborg när vi talas vid över telefon.

Dennis Töllborg. Foto: Sören Håkanlind

Dennis Töllborg arbetar på Göteborgs universitet. I sitt arbete har han ofta undersökt och ifrågasatt det som stämplats som extremt. Han har också, ett antal gånger, dragit Sverige inför Europadomstolen, och vunnit, för Säkerhetspolisens olagliga åsiktsregistrering av svenska vänstergrupper och aktivister.

Framväxten av dagens extremist-samtal, där tre grupper slås fast som antidemokratiska, tog fart ordentligt i samband med regeringens “Handlingsplan för att värna demokratin mot våldbejakande extremism” som kom ut 2011, och som följdes av en rad andra rapporter om politisk extremism. Genom att titta i mediearkivet går det att fastställa hur ordet extremist kommit att omformuleras i svensk dagspress. I slutet av nittiotalet förekom ordet främst i samband med utrikesrapportering – och då i beskrivningar av exempelvis diktatorer. De senaste tjugo åren har användningen av ordet femtondubblats i medier och extremism har seglat upp på den inrikespolitiska agendan.

Ordet våldsbejakande existerade knappt alls i medier före 2011 – år 2009 nämns ordet 183 gånger. Förra året var samma siffra 8830 gånger.

De grupper som här definierades som extremister var högerextremister, vänsterextremister och islamister. Här introducerades tanken att olika rörelser, trots att de har motsatt politisk hemvist, kan klumpas ihop under paraplybegreppet “extremister”. Därmed ansågs de också kunna bekämpas med samma taktiker.

Samarbete som politiskt mål

Utpekningen av de till synes avvikande har möjliggjorts med hjälp av en större politisk förändring under 2000-talet.

För knappt femton år sedan befästes blockpolitiken i Sverige på allvar. Alliansen var inte det första exemplet på partipolitiska kompromisser, men de fastslog en ny era, där partierna strävade efter att förenas enligt minsta gemensamma nämnare. Istället för att positionera sig i konflikter sökte de enighet. Den partipolitiska jakten efter samförstånd intensifierades – och med det också utpekandet av de avvikande; extremisterna.

Sedan Alliansen bildades 2004 har flera partier gjort avkall på sina ideologiska rötter och istället sökt samarbeten. Ett tydligt tecken på det kom under efterspelet av höstens riksdagsval, då Socialdemokraterna utlovade en inskränkt arbetsrätt och marknadshyror i utbyte mot Centerpartiet och Liberalernas stöd. I denna politiska nutid, där ett arbetarparti allierar sig med högern, och de dominerande politiska rösterna blir mer likriktade, krävs det väldigt lite för att pekas ut som annorlunda.

– Ett extremistförbud betyder inte att man inte får vidta extrema handlingar som mord och våld och sådant – det är ju redan förbjudet. Utan det handlar om att inte få tänka extrema tankar, säger Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap.

En grupp som pekats ut är Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF. Det var på hemsidan Samtalskompassen, som togs fram av Mona Sahlin under hennes tid som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som gruppen stämplades som vänsterextrem.

Ett extremistförbud betyder inte att man inte får vidta extrema handlingar som mord och våld och sådant – det är ju redan förbjudet. Utan det handlar om att inte få tänka extrema tankar.

Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap

– Det är ett problem när kampen för demokrati, människovärde och jämlikhet likställs med en kamp för etnisk rensning. Det är en oändligt stor skillnad mellan en grupp som vill att alla judar ska vara döda och en annan grupp som vill hindra dem från att genomföra den visionen. Det är fullständigt orimligt att hävda att de är likadana, svarar Emma Hansson i ett mail när vi frågar vad SUF tycker om att höger- och vänsterextremism klumpas ihop.

Hon är arton år och medlem i SUF Göteborg. Just nu arbetar de med att anordna den feministiska demonstrationen Ta natten tillbaka som ska hållas i samband med internationella kvinnodagen. SUF har flera lokalgrupper. I Stockholm arbetar aktivisterna med med en kampanj mot företaget Yepstr, som utnyttjar ungdomar som billig arbetskraft. Men de arbetar också antifascistiskt, och enligt Emma Hansson är samtalet om extremism farligt just på grund av detta – för att det misstänkliggör motstånd.

– Det är ju just motstånd som behövs för att nazism inte ska växa. Genom att jaga bort nazisterna från gatorna skrämmer man bort eventuella sympatisörer när de ser hur svag den nazistiska rörelsen är, samtidigt som man skyddar alla de som utsätts för nazisternas våld. Det finns en risk att extremistsamtalet gör att personer som annars skulle ta ställning mot nazisterna eller organisera sig antifascistiskt inte gör det för att det skulle anses som “extremt”.

Hon fortsätter:
– Risken är att extremiststämplar hit och dit också splittrar vänstern. För den parlamentariska vänstern kan det bli extra viktigt att inte associeras med “extremister” och därmed utöva självcensur och tona ner eventuella mer radikala idéer.

Åsikter sjukdomsstämplas

I extremistrapporterna har flera strategier tagits fram för att ”avradikalisera” extremisten. I dokumentet ”Nationell strategi mot våldsbejakande extremism” från 2014 blottas de individuellt inriktade insatser som redan används för att bekämpa det politiskt avvikande, och som kommer att förstärkas i och med ett extremistförbud.

Här beskrivs hur lärare, fritidspedagoger och vårdnadshavare ska hålla ögonen öppna efter tidiga tecken på radikalisering. De uppmuntras samtala med ungdomar som visar extremistiska tendenser och ”kan också via orosanmälan till socialtjänsten uppmärksamma behovet av vidare insatser i socialtjänstens regi”. Som professor Dennis Töllborg underströk ligger problematiken i att insatserna framför allt grundas på saker som är svåra att mäta. Det blir här upp till lärare och socialtjänst att identifiera felaktiga tankar, idéer och tendenser.

Under hösten 2018 kom den mest uppseendeväckande forskningen hittills. Institutet för framtidsstudier släppte då rapporten “Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige”, där de samkört Säpos register över individer i så kallade våldsbejakande miljöer tillsammans med patientregistret, för att ta fram data över deras psykiska ohälsa. Det var en milstolpe i extremiseringen. Om politiskt engagemang tidigare avfärdats som galenskap blev sjukdomsbilden nu hela utgångspunkten för att förklara politiska rörelser.

Men den mest uppenbara politiska konsekvensen av extremist-rapporterna handlar inte om vilka som ogiltigförklaras, utan snarare vem som anses demokratisk och objektiv. För samtidigt som staten konstaterar vilka som är demokratins motsatser har en motsatt position vuxit fram – demokratins beskyddare. Mot det extrema står det neutrala, mot fanatismen det sekulära, mot det kollektiva projektet står den individualistiska, liberala rättsstaten.

– Ord som extremist eller terrorist används ju väldigt ofta när man försöker skapa stabilitet i ett samhälle och definiera ett oss, till skillnad från dem. Då lägger man en beskrivning som är värdeladdad på de här personerna, vi-känslan förstärks och de andra stigmatiseras, säger professor Dennis Töllborg.

Extremisering av folkrörelserna

Konsekvenserna av extremiseringen har redan börjat märkas av. Ett exempel är hur arbetarrörelsen börjat misstänkliggöras. I fjol drev den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern Ylva Johansson igenom ett förslag om att inskränka strejkrätten, genom stöd av LO-toppen och näringslivet, med den talande motiveringen att “den svenska modellen inte fungerar som den var tänkt”. Den nya lagen drabbar bland annat SAC och Hamnarbetarförbundet, som vill ha rätt att strejka av andra anledningar än att försöka få kollektivavtal på en arbetsplats - exempelvis vill de ha möjlighet att strejka i solidaritet med andra yrkesgrupper.

Professor Dennis Töllborg beskriver den begränsade strejkrätten som det mest extrema han bevittnat i sitt yrkesliv.

– De använder sig av ordet etablerade fackföreningar som en positiv särskiljning för att vara ett vi. De vill utdefiniera andra. Det finns bara ett annat exempel på en liknande lagstiftning och det är i Vitryssland, säger professorn.

Folkrörelsen Förorten mot våld har också fått erfara vad det innebär att beskrivas som extremister. Statsvetaren Ahmed Noor har varit med och drivit rörelsen från start och är idag styrelsemedlem. Tidigare var han engagerad i demokrati- och rättviserörelsen Megafonen. Förorten mot våld bildades framförallt som en reaktion på att så många unga män fallit offer för det väpnade våldet i förorterna. Efterhand har rörelsen börjat kritisera vad de ser som orsakerna till våldet - fattigdomen och nedrustningen av samhällsservice i de här områdena. Förorten mot vålds Ahmed Noor gör en tydlig koppling mellan rörelsens demokratiarbete och extremiseringen.

– Politiker och tjänstemän har en tendens att kalla oss radikala och extrema bara för att vi kämpar för rättvisa. Jag tror att anledningen är att vi vågar säga emot våra politiker och tjänstemän när felaktiga beslut fattas och när det sker orättvisor. Vi bor i ett socioekonomiskt utsatt område där arbetslösheten och barnfattigdomen är hög. Vi har fallerande skolor där våra ungdomar går ut utan fullständiga betyg. Vi ställer de hårda frågorna och vi kräver svar från våra politiker, vi blundar inte för de orättvisor som pågår, och det har lett till att vi har blivit stämplade som radikala eller extremister, säger han.

Ahmed Noor. Foto: Mireya Echeverría Quezada

Ahmed Noor fortsätter:
– Den här diskursen är jättefarlig. Till och med på partipolitisk nivå har vi hört riksdagspartier som stämplar andra riksdagspartier som extremister och extrema. Om det här kommer leda till att man kommer lagstifta för att få bort högerextrema rörelser såsom NMR från gatan, så kan det skapa backlash. Det är ett stort problem rent demokratiskt, för att i lagstiftningen kommer man inte att specificera vilka organisationer det är som förbjuds. I lagen kommer man att skriva alla extrema organisationer, och där lämnar vi ett stort tolkningsutrymme för vilka som är extrema. Och det är vi, och det är vänsterpartiet som kallas extremister i riksdagen, så det här är jättefarligt. Det är på gränsen till fascism.

Det är ett stort problem rent demokratiskt, för att i lagstiftningen kommer man inte specificera vilka organisationer det är som förbjuds. I lagen kommer man skriva alla extrema organisationer, och där lämnar vi ett stort tolkningsutrymme för vilka som är extrema.

Ahmed Noor

Förbudsdebattens konsekvenser

Men hur har konsekvenserna för den rasistiska miljön sett ut, de som varit förevändningen för diskussionerna om att införa organisationsförbud? Och är det någon annan som drabbats? Ett färskt exempel kommer från den senaste valrörelsen, när det rasistiska partiet Alternativ för Sverige under sensommaren 2018 ville hålla en allmän sammankomst i Kungsträdgården i Stockholm. Socialdemokraten Karin Wanngård, kommunstyrelsens ordförande i Stockholm, drog efter påtryckningar in Alternativ för Sveriges demonstrationstillstånd, med följande citat till Sveriges radio:

“Våra lokaler och anläggningar ska inte användas av dem som vill skada vår demokrati. Detta gäller lika oavsett vilken antidemokratisk eller extrem politisk inriktning man stödjer.”

Att neka Alternativ för Sverige demonstrationstillstånd, som applåderades av många, gjordes alltså under förutsättning att andra, icke-nämnda extremister också skulle få samma behandling om de försökte protestera.

Något annat inträffade när nätverket Strike Back, som organiserat de landsomfattande protesterna mot inskränkningar i strejkrätten, anordnade en demonstration utanför LO-borgen i slutet på augusti förra året. Sju personer, finska och norska medborgare, greps vid sin inresa till Sverige och sattes i förvar enligt utlänningslagen. Motivet för förvarstagandet var, enligt polisen, att en av personerna var “utpekad av finsk polis som känd i anarkistkretsar” och “har enligt finska polisen bråkat med dem flera gånger.” En annan person hade enligt beslutet om förvarstagande “en så kallad buff med sig, vilket är ett plagg som går att dra upp för att skyla ansiktet.”

Samma demonstration kritiserades bland annat av LO:s avtalssekreterare, Torbjörn Johansson, eftersom den enligt honom enbart gällde “extremistfackens” strejkrätt.

Ytterligare en effekt framkom när valresultatet började analyseras i september 2018. Några veckor efter valet menade Jan Björklund att han ansåg att såväl Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna var “extremistpartier”. Även centerledaren Annie Lööf har tagit alla tillfällen i akt att klumpa ihop V och SD som “ytterkantspartier.”

Samtidigt närvarade nazister med polisbeskydd vid ett stort antal lokala pridefestivaler under sommaren 2018. Anlagda bränder på flyktingboenden har inte utretts på ett nationellt plan sedan 2016, trots att det förekommer att medlemmar på sverigedemokratiska nätforum hetsar till att anlägga just sådana bränder. Och samtidigt har nästan inget gjorts angående Sverigedemokraternas nazistiska rötter.

Bevisligen har debatten om rasistförbud redan börjat få konsekvenser – men inte i form av färre organiserade rasister. Istället är det annan politisk organisering, många gånger i form av sammanslutningar som arbetar mot rasism och för omfördelning, som har påverkats och fått indragna bidrag eller arresterats i samband med demonstrationer.

Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap, menar att extremiseringen skapar ett samhälle fyllt av cynism, där människor bara har tillgång till demokratiska institutioner i teorin, men disciplineras och blir utfrysta när de försöker använda sig av dem i praktiken.

– Hela livet går ju ut på att vara extrem. Man ska vara extrem i förhållande till sina föräldrar. Det är ju den uppväxande generationens plikt att vara extrem, och konstens, och politikens och all bildnings uppgift. Hela vetenskapen går ut på att vara extrem och hela tiden testa gränser. Om det inte blir tillåtet, då förtvinar ju allt liv. Vilket det inte kommer att göra –  utan det kommer att verka i periferin istället. De som ens tänker tanken att förbjuda extremism saknar demokratisk mognad, säger han.


Fortsätt läsa

Arbetskritik i augusti

Vad innebär det att frågan om arbetstidsförkortning reduceras från ett gemensamt politiskt projekt till den övre medelklassens självförverkligande? Skribenten Karl Gauffin läser…

Læs mere
Journalister rapporterar om häktningen av ASAP Rocky. Foto: Silas Aliki.

Fem häktningar som borde uppmärksammas mer än A$AP Rockys

FN har kritiserat Sverige för tortyrliknande förhållande på sina häkten. Kritiken handlar bland annat om att Sverige inte har någon övre gräns för hur länge någon får sitta häktad…

Læs mere

Fyra anledningar till att nakenbilder censureras på sociala medier 📵

Læs mere