Problemet med att uppfostra bort våldtäktsmän

I våras sa Malmös grundskolenämnd ja till Liberalernas så kallade ”förväntansdokument”. Förslaget innebar att alla föräldrar skulle skriva på ett kontrakt om att deras barn kom mätta och pigga till skolan och att föräldrarna själva skulle ha ett positivt förhållningssätt till verksamheten. 

Miljöpartiet och Vänsterpartiet motsatte sig idén om att ett kontrakt skulle mätta några magar. Efter att förslaget också fått kritik av bland annat föräldrar till barn med sömnsvårigheter och av Rädda barnen, som påpekade att orsaken till att barn inte äter frukost snarare handlar om den utbredda fattigdomen i Malmö, drogs det tillbaka. 

Kontraktet var inte bara ett kontrakt, utan lika mycket ett sätt att försöka förflytta det politiska ansvaret för strukturella orättvisor från staten till familjen. Genom att prata om problemen i skolan som attitydproblem, som i sin tur hänvisas till vad barnen lärt sig hemifrån, försökte politikerna på samma gång ducka ansvaret för exempelvis trångboddhet, ekonomisk snedfördelning och en ojämlik skola. 

Att strukturella problem kan trollas bort om föräldrarna bara har rätt inställning gentemot sina barn hörs nu också från den feministiska rörelsen. Trots att familjen traditionellt sett beskrivits som en förtryckande och patriarkal institution, sätter nu allt fler sitt hopp till hemmet som en progressiv plats. 

”I den här berättelsen är det vad som sägs mellan mamma, pappa och barn som i slutändan avgör om människor blir våldtagna. Där kan en individ lära en annan individ rätt och fel, och individen kommer senare att följa detta och bli en god samhällsmedborgare och en schysst man”

”Var aktivt angelägen om att göra en rimlig man av din son. Det är din uppgift” skriver Cissi Wallin i sin text ”Pojkföräldrar – kom igen nu!” på opinionssidan Gardet. ”Ska man undvika att söner dras med och färgas av hämmande och giftig manchokultur måste man visa aktivt att och varför det är dåligt”, fortsätter hon, och påpekar att hennes man är feminist. Likt många före henne understryker hon föräldrarnas ansvar för mäns sexuella våld.

Det har poängterats av allt ifrån bloggare – “Ibland går någon snubbe ut och berättar att han blivit feminist för att han fått en dotter. Ett jävla slöseri. Det är ju män med söner det kommer an på. Pappor till söner måste vara engagerade” skriver Clara “Underbara Clara” Lidholm i ett blogginlägg – till politiker. Kanadas premiärminister Justin Trudeau berättade häromåret i en hyllad essä i tidskriften Marie Claire om varför han uppfostrar sina söner till att bli feminister.

Visst är det lätt att rent reflexmässigt svara ”lär era söner att inte våldta!” på påståendet att döttrar måste vara försiktiga. Men vad är det egentligen som sägs här? 

Den som kan sin statistik om den heterosexuella kärnfamiljen vet att det är i hemmet som en stor del av mäns sexuella våld mot kvinnor sker. Samtidigt är det fortfarande mödrarna som tar det största ansvaret för barnen. Men låt oss bortse från detta – att ansvaret med största sannolikhet kommer att falla på mödrarna, som i sin tur kan uppleva våld i sin egen relation. 

För hela idén om att tala sina söner till rätta handlar också om någonting annat, om vem man är i ett samhälle och vilken möjlighet man har att ta de aktiva beslut som Cissi Wallin uppmanar oss till.

I den här berättelsen är det vad som sägs mellan mamma, pappa och barn som i slutändan avgör om människor blir våldtagna. Där kan en individ lära en annan individ rätt och fel, och individen kommer senare att följa detta och bli en god samhällsmedborgare och en schysst man. På samma gång hålls de föräldrar som inte tar dessa aktiva val, för att de inte har tid, möjlighet eller råd, ansvariga för att uppfostra våldtäktsmän. Och de söner som inte har några föräldrar, vad blir det av dem? 

”Och en gammal feministisk lärdom: kärnfamiljen kommer aldrig att befria någon från det sexuella våldet. Om den ska blandas in i diskussionen om sexuellt våld borde det istället vara i samtalet om dess upplösande.”

I våras släpptes en studie från Stockholms universitet som visade att unga nyanlända invandrare döms för sexbrott på vagare grunder än ungdomar som fötts i Sverige. Vilka som antas vara ansvariga för det sexuella våldet märks nämligen inte bara som mellanmänskliga fördomar, utan genomsyrar också rättsväsendet. 

När så feminister tror att det är kärnfamiljen som ska rädda kvinnor från patriarkatet, implicerar de på samma gång att de familjelösa, de vars föräldrar inte har normbrytande samtal vid middagsbordet, också är mer våldsbenägna. 

Problemet här handlar inte om huruvida föräldrar ändå har dessa samtal, utan om att presentera dessa samtal som svaret på hur samhället ska bli jämställt. Istället för att hylla Justin Trudeau för att han skrivit en text om uppfostringsmetoder borde feminister fråga sig vad han har uträttat politiskt för att stoppa sexuellt våld. 

Och en gammal feministisk lärdom: kärnfamiljen kommer aldrig att befria någon från det sexuella våldet. Om den ska blandas in i diskussionen om sexuellt våld borde det istället vara i samtalet om dess upplösande. Om samtal om normer ska vara en del av patriarkatets avskaffande måste de implementeras i alla institutioner. 

För om vi ska prata om makt, och anledningen till sexuellt våld, så sker inte maktförflyttning genom familjeuppfostran, utan om exempelvis ekonomisk omfördelning, så att människor inte behöver stanna i sexuellt våldsamma relationer för att de är i ekonomisk beroendeställning. 

Det är en feministisk kamp som måste föras framåt med hjälp av allianser, men de bör bestå av andra än ens egen man.