Pantertanter hjälpte mig att bygga en egen familj

Vi spelar ett Pantertanter-spel, jag och min lilla San Francisco-familj. Vi är ett gäng bögpar, ungefär lika många singlar, några kvinnor, några män, som hjälper varandra att flytta, hälsar på varandra på sjukhuset när någon har opererats och tröstar varandra när vi är ledsna. Sånt som familjer gör.

Jag har haft väldig tur med min biologiska familj, de accepterar mig som jag är. Alla vännerna här har inte haft samma lycka. Och för inte så många årtionden sedan var det ovanligt att möta någon förståelse för det som författaren Armistead Maupin kallat ”den logiska familjen”. I sin självbiografi med samma namn skriver han: ”Förr eller senare måste vi ta oss bortom vår biologiska familj för att finna vår logiska, den som är meningsfull för oss”. Han tillägger, ”vi är tvungna, om vi ska leva utan att slösa bort livet”.

Detta är inte ett förnekande av den biologiska familjen utan ett erkännande av att det sammanhang vi föds in i, inte kan tillgodose alla våra behov. I den biologiska familjen får vi, om vi har tur, kärlek, omsorg och möjligheten att växa upp.

Men i den logiska får vi en annan sorts förståelse, möjligheten att utvecklas och ett skyddsnät som kan relatera till våra livsval.

I vår nykonservativa tid söks svar för hur vi ska leva i vaga idéer om människans natur och nationens värden. Allt från sverigedemokrater till auktoritära sossar letar definitioner av önskvärda och icke-önskvärda gemenskaper. Men människan är inte en statisk, odelbar varelse.

När olika politiska krafter drömmer sig tillbaka till Per-Albins folkhem, är det en dröm om en tid när homosexuella handlingar var förbjudna (efteråt ansedda som mentalsjukdom), transpersoner osynliga, invandrare få och kvinnor underställda mannen. Återkommande värdeord i debatten såsom ”samhörighet” och ”gemenskap” utgår från ett majoritetssamhälle som många av oss inte får plats i. Nostalgi för det förflutna är nostalgi för en tid innan oss.

”Det dejtas, liggs och flörtas, men i slutändan kommer man hem till de som betyder mest ­– vännerna. Att leva med vänner speglas inte som tragiskt, eller som en kompromiss, utan som trivsamt och meningsfullt.”

I Pantertanter blev hbt-samhället synligt på amerikansk prestige-tv. En lesbisk väninna blev kär i Rose, Blanches son kom ut som bög och ville gifta sig, och i ett avsnitt avslöjar en man att han genomgått könskorrigerande behandling.

Decennierna har gått och alla dess porträtt är inte direkt banbrytande med dagens mått, men för en komediserie som var samtida med Cosby och Fem i familjen visade den att det fanns andra möjligheter till liv än den heterosexuella traditionen, andra band än blodsbanden som kunde vara minst lika viktiga.

Men trots hbt-karaktärerna som passerade revy under de 7 säsonger som tanterna var på tv, är det som lever kvar tydligast idag omformulerandet av familjen. Det dejtas, liggs och flörtas, men i slutändan kommer man hem till de som betyder mest ­– vännerna. Att leva med vänner speglas inte som tragiskt, eller som en kompromiss, utan som trivsamt och meningsfullt.

Pantertanterna samlas i köket över en bit cheesecake när de inte kan sova eller har problem som måste lösas. I vår San Francisco-familj har vi brädspelssöndagar där vi äter chips, berättar om vår vardag och gnäller på sånt som är fel i landet eller livet.

Det är inte bristen på gemensamma markörer som hotar vår samhälleliga sammanhållning utan idén om att våra respektive markörer måste utgöra en naturlig konflikt.

I ett rikt land som Sverige handlar politiken ändå ständigt om vad som ska offras, tas bort, rivas ner, säljas ut. En perfekt grogrund för ett samhälle där vi ser på varandra som närande eller tärande, andras gemenskaper som hot mot våra egna.

”I ett materiellt tryggt samhälle, där vi slipper konkurrera om vård, arbete och bostad har vi utrymmet att definiera oss själva och våra egna sammanhang.”

Samtidsdebattens försök att avgränsa definitioner av familj, svenskhet, och samhällsgemenskap är en efterbörd av nyliberalismens härjningar. I ett materiellt tryggt samhälle, där vi slipper konkurrera om vård, arbete och bostad har vi utrymmet att definiera oss själva och våra egna sammanhang. Den samhälleliga gemenskapen kommer när vi slipper tänka på den, inte när vi definierat vem som inte ingår.

Det oroar mig att vi pratar om värden och kultur utan att fokusera på den ekonomiska verklighet som skapar dessa.

Idén att det är starkare emfas på natur som behövs, snarare än en radikal fördelningspolitik är för mig flum och obegripligt för en socialist. Natur är ett konservativt värdeord som oftare betyder “som mig” än “som människa”. En gemenskap kan vara en man och hans katt, mamma, pappa barn, eller fyra tanter i pösiga åttiotalskläder i en kitschig villa. 

Tomas Hemstad är skribent.