När arbetarklassen visar sin makt – gruvstrejken 50 år

”Det handlar inte om vad den ena eller andra proletären eller ens hela proletariatet tillfälligtvis föreställer sig vara målet, det handlar om vad det är och vad det i enlighet med detta vara historiskt är tvingat att göra.” – Karl Marx, Den heliga familjen (1845)

Gruvstrejken 1969 inleddes den 9 december när arbetarna på truckverkstaden i Svappavaara satte sig ner på verkstadsgolvet. Snart omfattade strejken nära 5000 gruvarbetare i hela Malmfälten. Gruvarbetarna rundade sin fackförening och organiserade sig själva, med hjälp av stormöten och en gemensam strejkkommitté som skulle företräda dem.

Det var inga revolutionerande krav gruvarbetarna ställde. I många fall rejäla förbättringar av arbetsvillkoren, men knappast något som skulle välta omkull det statliga gruvbolaget LKAB (Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag) eller samhället. 

Månadslöner och säkrade utbildningslöner för yrkeselever. Bort med ackordssystemet UMS (Universal Maintenance Standards) och den omräkningsfaktor som LKAB använt för att sänka timlönerna. Gratis bussresor, opartiska hälso- och arbetsmiljöundersökningar, fria arbetskläder, bättre luftkvalitet och sänkta hyror i LKAB:s bestånd – gruvbolaget var, och är fortfarande, en stor fastighetsägare i Malmfälten. Lägre pensionsålder och höjda pensionsbelopp. 40 timmars arbetsvecka. Flytt av LKAB:s huvudkontor till Kiruna och utträde ur Svenska arbetsgivarföreningen (SAF).

Detta är merparten av kraven som den centrala strejkkommittén antog den 23 januari 1970 och sedan överlämnade till LKAB. Efter strejken genomfördes också många av kraven då olika krafter fortsatte trycka på. Gruvarbetarna gjorde punktstrejker i ett frihetligt gerillakrig långt efter att den gemensamma fronten brutit samman. Staten beslutade att LKAB skulle lämna SAF. Facket förhandlade vidare om kollektivavtalen.

”Allmänheten samlade in sex miljoner kronor till strejkkassan så att konflikten skulle kunna fortsätta.”

Jari Söyrinki

Men om nu dessa var kraven, och de uppenbarligen gick att genomföra, varför pågick strejken så länge som 57 dagar? Varför nåddes ingen förhandlingslösning tidigare? Vann eller förlorade gruvarbetarna?

Det har gjorts många försök att förklara vad gruvstrejken egentligen handlade om. Arbetsmarknadsreformer, säger den fackligt förtroendevalde, och lovprisar socialdemokratins lagar om medbestämmande och anställningsskydd som trädde i kraft ett par år senare. Människovärde, säger den mer romantiskt lagda vänstern, och hänvisar till samhällskritiken, solidariteten och respekten som gruvarbetarna manade fram.

Men det skapar ingen förståelse av strejkens laddning. Allmänheten samlade in sex miljoner kronor till strejkkassan så att konflikten skulle kunna fortsätta. Norrbottens militär sattes i beredskap och säkerhetspolisen följde varje steg i strejkkommitténs arbete. Den socialdemokratiska apparaten, från regeringen i Rosenbad till de LO-anknutna fackavdelningarna i Malmfälten, fruktade ett massuppror och använde sin erfarenhet och list för att oskadliggöra strejken.

”Den insikten uttrycktes av en gammal gruvarbetare i Malmberget under en kortare strejk 2007, när en journalist satte mikrofonen till hans mun och frågade varför de lagt ner arbetet: ’Det är arbetaren som visar sin makt!'”

Jari Söyrinki

Varför? Därför att gruvarbetarna gjorde anspråk på makt. De förstod knappast själva det storslagna och djärva i detta beslut, men i samma sekund som stormötena i Kiruna, Svappavaara och Malmberget valde egna strejkkommittéer för att genomdriva kraven fick gruvstrejken en politisk karaktär. Gruvarbetarna strejkade mot sin maktlöshet, mot den svenska modellen och mot något värre än den ekonomiska fattigdomen, nämligen bristen på frihet.

Den striden vann aldrig gruvarbetarna.

Kapitalet har utplånat alla tidigare sätt att leva och arbeta, omformat planeten och mänskligheten, upprättat total dominans genom oinskränkta innehav, ägande och det ideologiska inflytande som detta ger. Merparten av mänskligheten har lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut.

Arbetare inom tillverkning, transport, utvinning, underhåll och reparation befinner sig på kapitalets insida, och står vända mot omvärlden via den globala konkurrensen. Strejker ur dessa led slår mot kapitalets livsnerv. Den insikten uttrycktes av en gammal gruvarbetare i Malmberget under en kortare strejk 2007, när en journalist satte mikrofonen till hans mun och frågade varför de lagt ner arbetet: ”Det är arbetaren som visar sin makt!”

Men idag slumrar klassmedvetandet i Sverige. Socialdemokratin är fast besluten om att dra med hela arbetarrörelsen i sitt fall, och kommunismen i Europa fick sitt bokslut när dess klassåterskapande samhällen avlöstes av rysk tras-bourgeoisie och kinesisk statskapitalism. Arbetarna är ovissa om framtiden, osäkra på solidariteten. De vet att oberoende försök att hävda sina intressen möts med illegalisering.

I de industrialiserade länderna har arbetarklassen krympt, men dess styrka har vuxit med koncentrationen till ekonomins nyckelsektorer. I övriga världen har ett manufakturellt massproletariat, i gränslandet mellan hantverk och fabrik, vuxit fram som ännu ett destruktivt uttryck för kapitalets desperata försök att tillskansa sig obetalt arbete.

Men detta världsproletariat är den största socialistiska potential som mänskligheten någonsin skådat, tillsammans med miljonerna av serviceanställda vars arbetsvillkor utformats efter industriell standard, som lever under liknande exploatering och förtryck, och miljarderna som tvingas leva på utsidan av det globala kapitalöverflödet utan ens rätten till löneslaveri. Här har en kraft bildats som gör kapitalistklassen försvinnande liten.

År 1969 var inget av detta fullbordat. Men arbetarklassens subversiva roll lät meddela sig så snart 5000 gruvarbetare bröt sig fria och slutade arbeta.

”Ni kan ju gå hem och lyfta era belöningar och känna er belåtna för ni kommer säkert inte att gå obelönade ur det här inte pojkar. Ni har skött er mycket bra ur den synpunkten sett. Jag tycker det ska bli roligt att se er i framtiden, vad som kommer att sägas och göras med erat agerande.” – gruvarbetaren Harry Isaksson, på strejkkommittémötet den 1 februari 1970, som rekommenderade återgång till arbetet.

Strejkkommittén valdes under oordnade förhållanden, och så måste det få vara när arbetarklassen bryter upp. Namn ropades upp och bifölls med acklamation. De flesta ledamöter var kända av gruvarbetarna, politiskt aktiva och tidigare fackligt förtroendevalda. Kiruna valde fem socialdemokrater, en folkpartist, en medlem av Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och två partilösa. Svappavaara valde tre partilösa. Malmberget valde sex VPK:are, en medlem av nybildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML, som spelade en obetydlig roll) och två partilösa. Tillsammans utgjorde de den ursprungliga 21-mannadelegationen. 

Harry Isaksson hörde till gruppen av partilösa. Hans bittra ord på mötet 1 februari 1970 riktades mot de socialdemokrater som från första stund underminerat strejken, och ledamöterna från VPK som nu, några månader efter att strejken först inletts, öppet argumenterade för kapitulation. Med sig hade Isaksson merparten av de strejkande arbetarna och några enstaka kommittéledamöter. Mot sig hade han partierna, presskåren, staten och kapitalet. 

Arbetare i rörelse hotar varje stat, institution och sammanslutning som byggts på exploatering. Därför kan makthavarna aldrig tolerera stridande arbetare. Det är ett självändamål att passivisera dem, eftersom de minsta, mest oförargliga aktionerna omgående kan resa de stora, avgörande frågorna. Frågorna om makten.

”För alla med ögon att se var strejken en motmakt i framväxande.”

Jari Söyrinki

Så varför avslutades inte gruvstrejken så snabbt som möjligt? Arbetsköpare ställda inför beslutsamma arbetarkollektiv brukar blanda hot och löften tills de luckrat upp kampviljan, slå in så många kilar att en djärv framstöt får strejkfronten att explodera. Varför antog inte LKAB en del av kraven och lät konflikten lägga sig, för sedan göra upp räkningen med strejkens nyckelfigurer? 

Därför att strejken omedelbart eskalerat bortom denna punkt. När gruvarbetarna valde egna strejkkommittéer, och därmed underkände den svenska modell som kapitalet och socialdemokratin utformat tillsammans, övergick deras subversiva drag i revolt. Frågan om makten ställdes i lokal skala och utan någon verklig spets, men risken var överhängande att konflikten skulle spridas och övergå i mer avancerade former.

Socialdemokraterna kände sin klass och såg detta. På gruvarbetarnas stormöten lämnades vittnesmål och rapporter från samhällets uslingar som ingen lyssnat på förr, som med tårar i ögonen berättade om slitet och förtrycket de utsattes för. Det pågick en debatt mellan likar. Förslag ställdes, omröstningar hölls och uttalanden avfattades. Strejkkommittén bildade ett utskott på detta och allmänheten vände sig till den med frågor som normalt hanteras av kommunpolitiker. 

För alla med ögon att se var strejken en motmakt i framväxande. När regeringen och LKAB granskade korten på handen, insåg de att strejken inte fick vinna eftersom det skulle ge arbetarna blodad tand. De kunde inte gärna heller kalla in strejkbrytare och polis eftersom det med största sannolikhet skulle ha lett till konfrontationer och radikalisering.

Så de kallade in sin reserv – de som ansvarat för ordningen i arbetarmiljöerna, som misslyckats men nu fick en andra chans. Den socialdemokratiska apparaten mobiliserades för att tränga in i dessa arbetardemokratiska organ och upplösa dem inifrån. Innan strejken var över hade de fått hjälp av kommunisterna i VPK, som aldrig kunnat spela någon självständig roll. 

Det är precis detta Harry Isaksson ser, när han på det avgörande kommittémötet slungar ut sina anklagelser. ”Här har det funnits människor som har sprungit i partikanslierna och fått direktiv… Här har det pågått ett spel under täcket, så att säga. Och det är det roliga att se att här har man varit eniga från två olika grupper, att spela med i detta spel.”  

Med tiden har socialdemokraternas berättelse om gruvstrejken ändrats för att passa partihistoriken. Idag framställs det ofta som att gruvarbetarna önskade reformer på arbetsmarknaden, vilket socialdemokratin senare gav dem. Men det är långt från sanningen. Dessa förändringar av lagstiftningen kom till för att garantera den socialdemokratiska apparatens maktställning på arbetsplatserna, alltså motsatsen till det gruvarbetarna krävt.

Precis som kommunisterna retuscherar socialdemokraterna historiens fotografier, klipper fritt i filmerna tills de står ensamma kvar som arbetarklassens ofelbara företrädare. Alla andra döms till historisk glömska.

“Inget är i grunden ändrat Samma urberg och samma järnmalm Samma slavar och samma herrar Som när dom började för länge sedan” – Narren, “Sången om LKAB” (1970)

Gruvstrejken var ett sprudlande utbrott av arbetardemokratisk aktivitet. Det var dess styrka i inledningsskedet, och dess dödliga svaghet när trycket på strejkfronten ökade.

För att hävda sig mot LKAB var gruvarbetarna tvungna att skapa sina egna, oberoende organ. Men i samma moment fick strejken en politisk dimension; det blev en kamp om det politiska ledarskapet över arbetarrörelsen. En kamp den arbetarvalda strejkkommittén varken stod rustad för eller önskade.

De öppna debatterna, den direktdemokratiska andan, transparensen gentemot media, de ständigt återkommande omröstningarna, den allmänna – ja, nästan moraliska – inställningen till strejkens uppgifter (”vi kräver rättvisa”) och framför allt den spretiga sammansättningen av strejkkommittén – allt detta kom att utnyttjas maximalt av strejkens motståndare.

Strejkkommittén förblev vacklande under de 57 dagar som strejken pågick. Ledamöterna visste att LKAB hade lager som räckte en dryg månad, och att bolaget under denna tid faktiskt sparade pengar på inställda löneutbetalningar. Men när de norska hamnarbetarna, den 14 december 1969, erbjöd sig att ta ut 600 anställda i sympatistrejk och täppa till utskeppningen, svarade strejkkommittén närmast ofattbart att hamnarbetarna fick avgöra saken själva. Det var en gest av goodwill gentemot LKAB som aldrig skulle besvaras.

”Socialdemokraterna var 1900-talets mästare i politikens konst. De hade i decennier utvecklat metoder för att neutralisera arbetarnas klassegna strävanden och skapa nya livsrum för kapitalet.”

Jari Söyrinki

När LO strax efter strejkens utbrott skickade sin andre vice ordförande Kurt Nordgren till Kiruna, och sedan gubbe på gubbe som ville ”ställa sig till förfogande”, accepterade strejkkommittén nästan lika ofattbart denna trojanska häst. Den centrala strejkkommittén utvidgades i slutet av december till en 27-mannadelegation. De nya ledamöterna kom från de fackliga organisationerna, valdes aldrig av gruvarbetarna och från den punkten kunde den socialdemokratiska apparaten börja överta initiativet.

Alla utdragna klasskonflikter genomgår perioder där kritiska omställningar behöver göras. Gruvstrejken behövde revolutioneras efter bara några veckor med omval av strejkkommittén, utvidgning av konflikten till andra arbetarkollektiv och branscher, en öppen brytning med socialdemokraterna och kommunisterna. Istället rann tiden iväg. Inga synbara framsteg gjordes eftersom strejkkommittén motarbetades av krafter i dess egen ledning.

I flera omröstningar fortsatte ändå en majoritet av gruvarbetarna rösta för fortsatt konflikt. De krävde ett genombrott men fick istället se den utvidgade strejkkommittén rekommendera återgång till arbetet. Därmed spräcktes fronten och strejken avslutades den 4 februari 1970. En gruvarbetare begärde ordet på det sista strejkmötet i Malmberget för att kommentera resultatet med en dikt.

Som ni alla vet så fick vårt stolta fartyg redan i början slagsida Den började oroväckande nog ta in vatten Kaptenen han står på kommandobryggan gammal och bruten och förtvivlad (…)

Så är den bistra kampen slut Endast några vrakspillror guppar på vågorna och en vit flagga som fladdrar utav vinddraget från kapitalismens unkna, vidriga och dreglande andedräkt.

Socialdemokraterna var 1900-talets mästare i politikens konst. De hade i decennier utvecklat metoder för att neutralisera arbetarnas klassegna strävanden och skapa nya livsrum för kapitalet. Gruvarbetarna mötte en väl förberedd motståndare som saknade skrupler i maktkamp, och som i kritiska situationer alltid kunde räkna med stöd från sin kommunistiska lillebror.

Men detta konstaterande ger ingen djupare förståelse av gruvstrejken. Hade inte arbetarna redan revolterat och valt egna strejkkommittéer? Hade de inte slagit sig fria? Var låg begränsningarna som gjorde att den socialdemokratiska apparaten återtog kontrollen, som hindrade ett genombrott för arbetarklassen som skulle ha förändrat Sverige i grunden? 

Det finns ett till synes besynnerligt historiskt mönster där arbetare som gör anspråk på makt, eller till och med griper stora sjok av makt, återkommande överlämnar den till ledare som inte vill ha den och gör allt för att bli av med den, vilket orsakar en akut kris i de pågående striderna.

”Bergarbetarna laddar gavlar, verkstadsarbetarna kör svarvar och bangårdsarbetarna kopplar järnvägsvagnar. De sliter i smutsen, dör och skadas på jobbet, snuvas på löner och pensioner.”

Jari Söyrinki

Sanningen är att strejkkommitténs majoritet vacklade redan innan LO-höjdaren Kurt Nordgren knackade på dörren. Det fanns en utbredd rädsla för att strejken skulle gå för långt. De varnade för revolution. De varnade för bristen på pengar, stöd och förståelse. De varnade för LKAB:s konkurs. Strejken fick dessutom inte komma i konflikt med fackföreningsrörelsen – som om det gick att ändra på detta redan fullbordade faktum.

 När sedan strejken skulle stoppas lovade kommitténs socialdemokrater revansch i kommande förhandlingar. VPK:arna lovade att göra facket till en kamporganisation. Inget av det hände förstås. Det var fraser för att dölja att inget av dessa läger önskat strejken från första början, eftersom den sortens maktanspråk hotade deras politiska projekt. Det ingick inte – och ingår inte heller idag – i deras strategiska perspektiv.

Så varför valde gruvarbetarna, som skapat oberoende organ och sökte genombrott i den maktkamp de inlett av klassmässig reflex, ändå en ledning dominerad av socialdemokrater och kommunister? Det korta svaret är att de inte kände till några andra – inga nog seriösa, trovärdiga, erfarna. De tvingades ge sina gamla ledare en chans att visa på nykter bättring.

Detta har upprepats i större skalor, i andra länder, och med värre resultat. Det är en knut i klasskampen som bara kan lösas med att arbetarrörelsen revolutionerar sig: när stora arbetarkollektiv rusar fram och formerar sig oppositionellt måste de omgående utrustas med ett politiskt program som gör dem i stånd att på egen hand lösa ledarskapsfrågan, själva bilda ett politiskt ledarskap i stånd att överflygla och övervinna dem som vacklar och motarbetar. Sådant sker inte spontant utan måste förberedas. Gruvarbetarna 1969 saknade denna insikt, och däri låg begränsningarna.

I gruvstrejken uppstod ledarskapskrisen tidigt på grund av det djärva maktanspråk arbetarna gjorde. Men de klarade aldrig övergången från arbetardemokrati till motmakt, och deras öde beseglades inuti strejkkommittén.

”I den pågående mönstrings- och uppbrottsprocessen – på väg mot öppna och varaktiga strider som framkallar en klasskampsopposition med naturliga ledare, av kvinnor och män som i handling dragit till sig ett starkt förtroende – måste den första kulmen i massaktiviteten utgöras av att en ny politisk riktning bildas, som omgående siktar på att bli dominerande i arbetarrörelsen.” – Grundkurs i socialistisk strategi

År 2016 besökte journalisten och skrivaresset Peter Kadhammar gruvan i Kiruna. Han visades runt av guider, tog bilder, småpratade med anställda. Sedan skrev han i Aftonbladet: ”Det är länge sedan gruvarbetarna slet fysiskt, det är länge sedan de kom tillbaka upp i ljuset svarta i ansiktet av stenarnas damm.”

LKAB är en nischad producent av högt förädlade produkter i hård konkurrens med omvärldens kapital. Det betyder att den samtida kapitalismens destruktivitet återfinns även i Malmfälten, med tillbakahållna investeringar och krav på kortsiktig lönsamhet, uppblandning med konstlade kapitalformer, rovdrift på människor och natur.

I spåren följer som överallt avindustrialisering, social nedrustning och förbrukning av den gemensamma stocken av lagrat arbete.

Därför ser gruvarbetet 50 år efter strejken förvånansvärt likadant ut. Naturligtvis har säkerheten blivit bättre och hjälpmedlen fler. Hälften så många gruvarbetare producerar idag en större mängd järnmalmsprodukt av högre kvalitet än 1969. Naturligtvis har gruvorna förändrats med bättre maskiner, större anläggningar, högre exploateringsgrad av arbetet.

”Vår tids klasskonflikter behöver kvinnliga ledare för att bli konsekventa, sammanhållna och uthålliga.”

Jari Söyrinki

Men det har inte skett någon omvälvning av teknik och metod i gruvbrytningen som fortfarande är beroende av stora mängder manuellt arbete. Kapitalet själv står i vägen för robotisering och automatisering. Innovationer får allt mindre påverkan på produktionen.

Bergarbetarna laddar gavlar, verkstadsarbetarna kör svarvar och bangårdsarbetarna kopplar järnvägsvagnar. De sliter i smutsen, dör och skadas på jobbet, snuvas på löner och pensioner. Kadhammar hade fel. Men betyder det att gruvstrejken kan göras om idag? Nej, vår tids klasskonflikter kommer att se annorlunda ut.

Det finns inte längre några mäktiga partiapparater på industriarbetsplatserna. Det förändrar karaktären på den kris som uppstår när stora arbetarkollektiv kommer i rörelse och närmar sig genombrott. Socialdemokratin evakuerar sig från arbetsplatserna och vänsterpopulismen*, som tuggar om de gamla programmen till lättsmälta småportioner, saknar helt förankring. Striden om ledarskap kan lika gärna behöva utkämpas mot högerradikaler som livnär sig på arbetarrörelsens döende lemmar.

Vidare var gruvstrejken en uppgörelse mellan män. Kvinnorna gav ett understöd som de strejkande knappast klarat sig utan, men befann sig i hemmen och kvarteren. Sedan dess har kvinnorna klivit in på arbetsplatserna och utmanar den patriarkala befälsordningen, bryter traditioner, kämpar kreativt med allt att vinna. Betydelsen av detta kan knappast överdrivas, för en arbetarklass och arbetarrörelse som länge försvagats av könssplittringen. Vår tids klasskonflikter behöver kvinnliga ledare för att bli konsekventa, sammanhållna och uthålliga. Det pågår redan ett sjudande där fackklubbar som inte blivit personalorganisationer fylls med arbetardemokratisk aktivitet, och där oberoende fackgrupper släpper fram den kollektiva mångfalden. Mer motiverade arbetare tränar sig i socialistisk strategi för att kunna möta framväxande motmakter med ett program som både återuppväcker arbetarrörelsen och gör den till en samhällsomvälvande kraft i ett slag.

”Det bästa sättet att fira gruvarbetarnas 50-åring är att dagligen och tillsammans, på alla sätt möjligt, förbereda det kollektiva språnget mot makten.”

Jari Söyrinki

Denna tolkning av gruvstrejken kan verka överdriven och ingen av de aktiva strejkledarna drog dessa slutsatser. Men Socialdemokraterna hade rätt på den punkten: strejken rörde sig långt bortom gratis bussresor till jobbet.

Gruvstrejken visar hur snabbt arbetarklassens strider kan resa maktfrågorna, och hur snabbt arbetarna kan behöva lösa sin ledarskapskris för att inte förlora. Det bästa sättet att fira gruvarbetarnas 50-åring är att dagligen och tillsammans, på alla sätt möjligt, förbereda det kollektiva språnget mot makten.

Jari Söyrinki är gruvarbetare i Kiruna och aktiv i gruppen Malmfältens socialistiska arbetare.

* Vänsterpartiet har påbörjat sin populistiska gir 10–15 år för sent: den latinamerikanska vågen på 00-talet och senare europeiska varianter har redan lämnat ett facit för vänsterpopulismen. Noteringar: De flesta faktauppgifter i den här essän kommer från samlingen av protokoll och dokument som gavs ut i två volymer av Strejkkommittén i Malmfälten, Pappren på bordet, Ordfront förlag, 1972. Harry Isakssons citat från strejkkommittémötet den 1 februari 1970 är hämtat från artikeln ”Avskrift av band från 12–12-omröstningen,” i Kommunistisk tidskrift, 1971. Författaren till dikten som inleds ”Som ni alla vet…” är okänd, men återges i Pappren på bordet. Boken Grundkurs i socialistisk strategi, som citeras, saknar författare och är utgiven som book on demand, 2019 (finns hos undertecknad).