Politik

Min son, världen kommer att betrakta dig som en fiende

När Rashid Musa var barn uppmanade hans pappa honom att hålla låg profil. Han ville skydda sitt barn från en värld som ser muslimer som potentiella extremister. Nu har Rashid Musa själv fått en son. Här reflekterar han över vilka råd han vill ge honom.

Bild: Jesper Forsberg Landin

”Världen kommer aldrig vara sig lik”, var pappas inledningsord i vårt samtal. Han gjorde ett långt utlägg om hur den värld vi en gång kände till inte kommer att finnas kvar.

Den 12 september 2001, dagen efter terrorattentatet mot World Trade Center och Pentagon, fick jag ett samtal från min pappa. Han befann sig då i Somalia för att ta hand om farmor och farfar som båda var gamla och sjuka. Min mamma, som räckte över telefonen till mig, ville att jag skulle ta samtalet någonstans där jag kunde prata ostört. Jag förstod direkt att detta samtal skulle vara något utöver det vanliga. Det skulle inte handla om huruvida jag hade gjort mina läxor eller att jag måste ta hand om mina yngre syskon medan han var bortrest. Det pappa ville prata om var istället hur man klarar sig undan den växande rasismen i samhället.

”Världen kommer aldrig vara sig lik”, var pappas inledningsord i vårt samtal. Han gjorde ett långt utlägg om hur den värld vi en gång kände till inte kommer att finnas kvar. Den 11 september 2001 är för många ett datum man alltid kommer att minnas.

Men många muslimer minns också den 12 september 2001. Det var starten på något som kom att förändra hur vi såg på världen och framför allt hur världen såg på oss. Pappa hade egentligen ett enda råd. Han ville att jag skulle ligga lågt och inte göra så mycket väsen av mig. 

Jag har inte riktigt funderat över de råd jag fick för tjugotre år sedan. Jag har heller inte levt upp till dem.

Jag förstår honom: Idén kring att hålla en låg profil gentemot samhället grundade sig i att skydda mig från ett samhällsklimat som konstruerar unga muslimska män som potentiella extremister. Om man inte syns eller hörs, då kan man heller inte bli utsatt för rasism eller diskriminering, menade han. Det fanns ingen garanti för ett normalt liv, men skötte man sina kort rätt fanns det en större möjlighet till det. 

Jag har inte riktigt funderat över de råd jag fick för tjugotre år sedan. Jag har heller inte levt upp till dem. Då, när jag hade samtalet, förstod jag inte riktigt vad han menade, och jag vill till och med minnas att jag upplevde honom som något alarmistisk. Det var inte förrän jag själv satt i sjukhussängen på förlossningsavdelningen med min son i famnen som polletten föll ner. Det var som att min pappas oro för tjugotre år sedan på något sätt överfördes på mig. En form av oro – många gånger outtalad – som går i arv mellan svarta pappor och deras söner. 

Min son föddes sommaren 2022, mitt under en brinnande valrörelse. Han välkomnades till en värld som ser honom som en potentiell förövare innan han ens hunnit säga sina första ord och ta sina första kliv. I västvärlden har svarta och bruna kroppar historiskt beskrivits som problem som behöver åtgärdas och disciplineras. Under valrörelsen såg vi ännu en gång prov på detta: liberalerna ville införa obligatoriskt språktest för barn i tvåårsåldern som inte går på förskola. Moderaterna presenterade ett förslag om att ADHD-screena alla barn i utsatta områden i syfte att bekämpa den organiserade brottsligheten. Sverigedemokraterna laborerade med idéer om att införa ”förnedringsstraff” för barn så små som nio år, där barn som upplevs ”kaxiga” ska ta bort fimpar, skrapa tuggummi eller sanera klotter. 

Den första tiden sägs vara avgörande för att få en bra anknytning med sitt barn. Jag plöjde mig igenom böcker som ”Fem gånger mer kärlek” och ”Känn ditt barn” för att få den där anknytningen och relationen med min son. Jag passade till och med på att läsa Jonas Hassen Khemiris ”Pappaklausulen” för att få en inblick i vilka utmaningar som papparollen för med sig. Men en stor del av min första tid gick åt att fundera över hur jag som nybliven pappa skulle skydda min son från en värld som ser honom som en potentiell fiende. Vad kunde jag möjligtvis göra för att garantera honom en trygg uppväxt där han slipper att se sig själv utifrån den vita blicken?

Den amerikanska författaren och journalisten Ta-Nehisi Coates reflekterar i ”Mellan världen och mig” över hur det symboliska och faktiska våldet påverkar svarta människors liv och upplevelser i samhället. Essän är skriven som ett brev till den femtonåriga sonen, som lever i en politiskt turbulent tid där varje svart pojke kan bli offer för polisbrutalitet med dödlig utgång.  

Han menar att svarta män i sin barnuppfostran bör försöka förmedla hur man kan navigera i ett samhälle präglat av rasism och ojämlikhet. Han diskuterar även vikten av att förmedla en medvetenhet om rasismens realiteter till sina barn samtidigt som man strävar efter att skydda deras integritet och självkänsla genom att berätta om sin egen erfarenhet som svart förälder. Vidare skriver Coates att det är viktigt att förbereda sina barn för att möta de utmaningar och faror som kan komma med att ha en svart kropp i ett vitt samhälle. Detta görs genom att skapa en trygg och kärleksfull miljö där barnen kan förstå sin plats i världen samtidigt som de är medvetna om de strukturer och föreställningar som kan påverka deras liv.

Baldwin uppmanar sin brorson att inte låta sig nedslås av de svårigheter och det förtryck han kan möta på grund av sin rastillhörighet, utan istället att stå upp för sig själv och kämpa för förändring.

Det råder ingen hemlighet att Ta-Nehisi Coates inspirerades av en av vår tids stora tänkare, James Baldwin. I ”Nästa gång elden” skriver Baldwin till sin fjortonåriga brorson om sina egna erfarenheter som svart man i USA och om den svarta erfarenheten. Baldwin uppmanar sin brorson att inte låta sig nedslås av de svårigheter och det förtryck han kan möta på grund av sin rastillhörighet, utan istället att stå upp för sig själv och kämpa för förändring. Han betonar även vikten av självkärlek och stolthet över ens identitet, samtidigt som han uppmanar till att inte låta hatet från omgivningen definiera ens syn på sig själv och andra. 

Ta-Nehisi Coates, precis som många svarta i hans generation, har gjort en klass- och bildningsresa som innebär att man kan sätta ord på det man ser och upplever. Han bär på ett kulturkapital som gör att han kan både förstå och analysera samhällsproblem. Långt ifrån alla svarta pappor har haft möjligheten eller förutsättningarna att göra en liknande resa. För dessa pappor har det varit viktigare att ge sina barn ett liv med bättre förutsättningar än vad de själva hade.

Jag väljer dock att ge min son ett annat råd: ligg inte lågt. Gå med ryggen rak och huvudet högt.

Hur mycket jag än vill skydda min son från rasismens olika uttryck är jag dömd att misslyckas. Det är en insikt som jag har behövt att komma till, och det har varit en smärtsam process. Min pappa gav mig rådet att ligga lågt. Det var ett råd baserat på rådande omständigheter. Jag väljer dock att ge min son ett annat råd: ligg inte lågt. Gå med ryggen rak och huvudet högt. Du ska inte behöva skämmas över vem du är, vad du tror på och hur du ser ut. I slutändan kommer mina handlingar, snarare än mina ord, vara avgörande för hur min son kommer hantera de utmaningar han möter i sitt liv.


Rashid Musa är en föreläsare, debattör och skribent som är engagerad i frågor kring rasism, med fokus på afrofobi och islamofobi.


Fortsätt läsa

Politik: Frågepodd om tapas, våldets effekter och stora tuttar

Frågepodd! Att folk har slutat ha flygskam, hänger det ihop med att folk börjat ligga med killar? Vilken är den mest solidariska maträtten? Vad ska man titta på i sommar? Och hur påverkas vi när vi ser så mycket våld, blir vi avtrubbade eller manade till handling? Allt detta och mycket mer på får du […]

Läs mer

Politik: Positiv särbehandling av rika & Ulfs dröm om barnfängelser

Statsminister Ulf Kristersson drömmer om att ta Sverige tillbaka till medeltiden och vill införa barnfängelser. Hanna Stenman undersöker vad det egentligen betyder när Sveriges statsminister säger att barn bör straffas som vuxna. Högerns politik bör benämnas för vad det är tycker Mireya Echeverría Quezada och har därför gjort en lista på hur rika och vita […]

Läs mer

Politik: Tidöregeringens chockdoktrin explained

Silas Aliki förklarar något igen! Denna gång chockdoktrinen och undantagstillståndet kopplat till den politik Tidöregeringen genomför just nu. Vad innebär alla presskonferenser? Hur hänger repressiva lagar ihop med högerns ekonomiska politik? Och varför ligger en chilenare bakom allt bra? Mireya Echeverria Quezada har som vanligt konsumerat TV, radio och tidningar och är inte förtjust i […]

Läs mer