Lista: Topp fem transfientliga feminister

5. Ebba Witt-Brattström killgissar

Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström har skrivit flera flammande appeller för “det biologiska systerskapet”. När Studio Ett skulle debattera om det inte hade ”blivit lite fult att prata om biologi när man pratar kön”, och för syftet hade bjudit in bland annat en MOLEKYLÄRBIOLOG (men ingen transperson) framkom det att Witt-Brattström ”saknade de transkvinnor som har erfarenhet av att ha blivit behandlade som kvinnor.” Det visade sig senare att de hon syftade på var transmän. Ok.

4. Nina Björk förstår inte vad transpersonerna menar

En specifik egenhet med den svenska transfientliga feminismen är att den är extremt heterosexuell, till skillnad från i exempelvis Storbritannien, där det många gånger varit lesbiska feminister som oroat sig för vem de nu ska ligga med om alla blir trans, eller för att någon, oklart vem, ska tvinga dem att ligga med transkvinnor. Nina Björk är en av de feminister som, med ett antal undersökningar av heterosexualitetens villkor för ciskvinnor i ryggen, konstaterat att hon ”inte förstår vad transpersonerna menar”. Detta på grund av att hon själv (i motsats till transpersoner, förstår vi), “är en av de feminister som drömmer om att kön inte ska avgöra identitet”. Att transrörelsens kamp just handlar bland annat om rätten till självidentifiering är kanske inte så viktigt.

3. Aase Berg är ledsen för att andra har fått en syl i vädret

Inte bara har Aase Berg i en underlig krönika i DN för några år sen tvångskönat Carl Jonas Love Almqvists androgyna gestalt Tintomara som kvinna och diskuterat ”plastikkirurgins och hormoncocktailarnas nya möjliggörande av köpta könsattribut.” Hon har också skrivit boken Haggan, om det söndermanglade ämnet heterosexuella ciskvinnors relation till män. Hade kunnat vara bara trist, även om ämnet tycks outtömligt och begreppet queer i boken är reserverat för “heterosexualitet på ett nytt sätt”. Riktigt stelt blir det dock först när det visar sig att boken EGENTLIGEN handlar om hur motigt det är att vara vit, cis och hetero, nu när “rasifieringsbrudarna,” “hbtq-hennarna” och “genderfluidarna med rosa strumpor” tagit över de feministiska rummen. Det vill säga, nu när queers och personer som rasifieras fått lite luft.

2. Yvonne Hirdman letar efter “verkligheten”

Professorn i genusvetenskap Yvonne Hirdman, som var med och introducerade begreppet genus i Sverige, har har de senaste åren visat upp ett ångerfullt ansikte. ”Det är mitt fel att det nu springer omkring en massa genuspoliser överallt”, klagar hon, och menar att transpersoners kamp för grundläggande mänskliga rättigheter ”osynliggör kön”, och därmed hotar kampen för jämställdhet. Hirdmans senaste bok Behandingen, som egentligen handlar om hennes cancerbehandling, visade sig också vara ett bra tillfälle att återigen basha transpersoner. Hirdman stör sig på “könsvarierade binära med en dragning till en slags stereotyp manlig outfit och till det transpersoners fascination inför den mest extremt könsstereotypa femininitet man kan tänka sig.” Till skillnad från “verkligheten”, där det finns “riktiga, levande kroppar”, tycks Hirdman mena att transpersoners kamp enbart är en språklig övning som bara syftar till att förstöra för de verkligt relevanta – ciskvinnorna.

1. Kajsa Ekis Ekman luftar konspirationsteorier

Kajsa Ekis Ekman är den heterosexuella, vita feminismens grand old lady när det kommer till att importera transfientliga debatter till Sverige. Ända sedan hon kopierade argumentationen från den amerikanska radikalfeminismens 70-tal (tydligast manifesterat i boken The Transexual Empire från 1979) i sin bok Varat och varan från 2010, har hon grävt sig djupare och djupare in i det transfientliga idégods som kommer framförallt från den amerikanska kristna högern och den brittiska anti-trans-rörelsen. Inte bara tycker hon att ordet ciskvinna är en förolämpning, i en text ställer hon också den retoriska frågan: “Bör vi operera barn som inte passar in i könsmönstren?” Hon ansluter sig därmed inte bara till dem som på annat håll för fram konspirationsteorin om att det finns en “translobby” som inget högre önskar än att “rekrytera barn”. Hon ignorerar också det faktum att det majoritetssamhälle som är besatt av idén om enbart två kön redan idag opererar spädbarn som föds med intersexvariationer, utan deras samtycke och med ofta svåra konsekvenser. 

Bubblare:

Professorn Agnes Wold, som gjort sig ett namn på att förespråka dammiga hem och flaskmatning till spädbarn, tycker att det var ”en katastrof” när könsdysfori slutade klassas som en sjukdom.