Lagen om vård av arbetarklassungar

En kall morgon år 2015 hämtades Isabellas två barn med polis från sin mamma och placerades i fosterhem på annan ort med stöd av LVU, lagen om vård av unga. Innan omhändertaganden av barnen hade Isabella och hennes barn tvingats runt på olika utredningshem och jourhem, som på uppdrag av socialtjänsten fick i uppgift att utreda mammans föräldraförmåga.

För att inte bli av med barnen underkastade sig Isabella alla sorts hot och regler, alltifrån hur barnen skulle hållas, fostras och lekas med, till hur länge hon fick vistas utomhus med sina barn och hur långt bort hon fick åka iväg med sina barn från utredningshemmet. Åtgärder som mamman egentligen inte ville gå med på men tvingades till genom hot om LVU och som motiverades med ”barnets bästa”. Mamman var aldrig fri trots att insatsen gjordes under SOL, socialtjänstlagen,  och i teorin borde varit frivillig.

”Strax innan barnen omhändertogs genom polishämtning påstods det att barnen skadats under mammans vårdnad – trots att det inte fanns något som helst tecken på att barnen skadats.”

Aymen Abdulhasib

Grunderna för socialtjänstens oro påstods i början vara att Isabella saknade anknytning till barnen. När detta motbevisades i ett läkarutlåtande var nästa påstående att hon saknade samspelsförmåga. Då även detta motbevisades blev det Isabellas funktionsnedsättning, en diagnos inom autismspektrumet, som utgjorde skäl för att hon ansågs vara olämplig som förälder. Att mamman flyttat två gånger innan hon hamnade under socialtjänstens vård ansågs inte heller vara stabilt för barnet. Under socialtjänstens vård förflyttades mamman dock fler än fem gånger med sitt barn. Att barnen skulle separeras från sin mamma var uppenbarligen redan fastställt. Det som behövdes var underlag. Ständigt kom nya påståenden om mammans brister som hon var tvungen att motbevisa, eftersom handläggarens antaganden utgjorde ”fakta”.

Strax innan barnen omhändertogs genom polishämtning påstods det att barnen skadats under mammans vårdnad – trots att det inte fanns något som helst tecken på att barnen skadats. Samtliga läkarundersökningar och BVC-undersökningar visade tvärtom på friska barn under moderns vårdnad. Familjen barnen placerades hos höll givetvis med om att barnen ”mådde illa” under moderns vård och att de i och med vistelsen hos sin nya familj började må bättre, uppgifter som ger en bild av att barnen haft det dåligt under moderns vårdnad. Barnen lever än idag separerade från sin mamma.

Fallet Isabella är bara ett bland tusentals exempel som visar på det gränslösa utrymmet för godtycklighet när barn omhändertas. Europadomstolen har många gånger dömt Sverige för brott mot mänskliga rättigheter, främst för att ha kränkt rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Den lagstiftning som egentligen var tänkt att skydda barn mot att fara illa missbrukas alltså ständigt.

”Ämnet är känsligt i Sverige, det land i världen som inte bara var först med att förbjuda barnmisshandel i hemmet, utan som också drivit en aktiv rashygienspolitik där bland annat funktionshindrade, samer, romer och fattiga svenskar tvångssteriliserades och fick sina barn omhändertagna för att de skulle uppfostras på institution.”

Aymen Abdulhasib

I sin artikel ”Barnomhändertaganden – en analys av kommunala variationer”, publicerad i Socialvetenskaplig Tidskrift, visar professorn i socialt arbete Tommy Lundström att lagstiftningen i princip alltid drabbar barn från mindre bemedlade familjer. Fattiga familjer, invandrarfamiljer och bidragsberoende familjer är överrepresenterade bland familjer som får sina barn omhändertagna.

Ämnet är känsligt i Sverige, det land i världen som inte bara var först med att förbjuda barnmisshandel i hemmet, utan som också drivit en aktiv rashygienspolitik där bland annat funktionshindrade, samer, romer och fattiga svenskar tvångssteriliserades och fick sina barn omhändertagna för att de skulle uppfostras på institution. Sverige var visserligen det första landet i världen som införde förbud mot barnaga, men ”omsorgen” har alltid kommit med en baksida under masken av demokrati, rättssäkerhet och till och med en viss välvilja och välmening. Ja, till och med en viss omsorg som legaliserar det hela. Att det är utsatta grupper som drabbas idag är därför inte konstigt. Organisationen Barnets bästa, som arbetar för att utredningar av barn och unga ska vara säkra och opartiska, har genom egna utredningar kommit fram till att det rör sig om systemfel och inte ”enskilda fall” som systemfelet ofta reduceras till av olika makthavare.

Lagstiftningens historiska rötter, regelverken och anvisningarna till handläggarna är kulturellt färgade och bygger på vita svenska normer kring vad som utgör god barnuppfostran.

Jag drar mig till minnes ett vittnesmål från en familj med utländsk bakgrund som fick besök av socialtjänsten med syftet att föräldrar och barn skulle observeras i hemmiljö. Vid tillfället var klockan två på eftermiddagen och barnen var klädda i bomullspyjamas. Socialtjänsten uppfattade detta som ett tecken på vanvård från föräldrarna utan en tanke på att bomullspyjamas inte skiljer sig från andra tunna bomullskläder för barn – på annat sätt än den kulturella betydelse de tillmäts i Sverige som sovkläder. I andra kulturella kontexter existerar inte ens speciella kläder att sova i, varför föräldrarna betraktade pyjamasen som något barnen kunde ha i hemmet oavsett tidpunkt. 

Begreppen som socialsekreterarna arbetar efter, som ”trygga förhållanden” och ”fara illa” lämnar stort utrymme för deras egna tolkningar. Utrymmet för godtycklighet gör att socialsekreterarna kan låta sig påverkas av negativa fördomar om rasifierade människor och därmed systematiskt rasdiskriminera och tvångsomhänderta barn på tvivelaktiga grunder. Samtidigt ignoreras uppenbara varningssignaler från barn som är placerade i statens regi, såsom i fallen Yara Alnajjar och Donia Hassan som vanvårdades till döds medan de var LVU-placerade.

I båda dessa fall fanns en hel del som talade för att barnen for illa i hemmen de placerats i, men socialtjänsten – som annars brukar vara mycket snabba med att ingripa med LVU mot (fattiga och rasifierade) biologiska föräldrar – gjorde ingenting.

Definitionen på en rättsstat är att medborgaren har fri- och rättigheter gentemot staten och att staten i sin tur har ett system av principer och förpliktelser/begränsningar som syftar till att trygga medborgerliga fri- och rättigheter. Men staten missbrukar makt genom att omhänderta barn. Maktobalansen mellan staten och den enskilde är redan skev och förstärks ytterligare av strukturell ojämlikhet.

En systematisk och oberoende granskning av tillämpningen av LVU är nödvändig.