Läckbergs vårdföretag – när högerns vårdpolitik gått överstyr

Svensk sjukvård krisar, efter trettio år av nedskärningar och privatiseringar. Varslen går. Bara i Region Stockholm och bara i november månad har totalt 800 vårdarbetare varslats om uppsägning – läkare, undersköterskor och administrativ personal, på Nya Karolinska, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus.

Krisen är politisk, men ansvariga politiker vägrar att erkänna sitt misslyckande. I Region Stockholm har Moderaterna tillsammans med övriga allianspartier styrt sedan valet 2006, och sedan 2018 även i samarbete med Miljöpartiet. Men partiets finansregionråd Irene Svenonius har under de senaste veckorna antingen undvikit att svara på mediernas kritiska frågor, eller ägnat sin tid åt att lansera den egna debattboken “Jag vill avskaffa mig själv”, som föga förvånande argumenterar för ytterligare privatiseringar av vården.

I Svenonius ställe har en annan person utnämnt sig själv till vårdkrisens räddare i nöden, nämligen författaren Camilla Läckberg.

”Läckbergs vårdföretag är ett utmärkt exempel, men inte på kvinnokamp, utan på vad som händer när den offentliga vården privatiseras.”

“När köer och väntetider i vården växer tar kvinnor smällen,” inleder Läckberg ett inlägg på Instagram den 28 november. Där berättar hon om sin senaste stora investering: ett vårdföretag “med särskilt fokus på de grupper som är sämst prioriterade i vården idag, nämligen kvinnor, barn och äldre.” Budskapet lyder som följer: med kvinnligt företagande räddar vi kvinnors hälsa. I samma anda har vårdföretaget uppkallats efter en av Sveriges första kvinnliga läkare, Hedda Andersson.

Men Läckbergs inlägg berättar inte hela sanningen. Hon nämner exempelvis inte för sina Instagram-följare att företagets första vårdmottagning ska ligga vid Stureplan i Stockholm – i en av landets rikaste stadsdelar – och att ett ordinarie läkarbesök kommer att kosta mellan 1150–1650 kronor. Så, vilka tänker hon egentligen på när hon skriver om de “sämst prioriterade”?  

Inte är det arbetarkvinnorna i förort och landsbygd, de ensamstående mammorna eller fattigpensionärerna. Läckbergs vårdföretag är ett utmärkt exempel, men inte på kvinnokamp, utan på vad som händer när den offentliga vården privatiseras. 

För de privata vårdcentralernas huvudsyfte är aldrig vården i sig, utan vinstintresset, att tjäna pengar. Det är därför Läckbergs Hedda Care och andra privata vårdcentraler öppnar i redan välmående rika områden, där patienterna har råd att betala för sig. Där fungerar de höga patientavgifterna i praktiken som en sorteringsmekanism. De som inte har råd får ställa sig i kön till den offentliga vården, medan de som har råd köper sig före. 

På det viset växer ett parallellt vårdsystem fram i Sverige: en till stor del skattefinansierad privat vård för de som kan betala extra, vid sidan av den offentliga vården. Utvecklingen får dramatiska konsekvenser, som ekonomhistorikern John Lapidus visar i sin bok Vårdstölden från 2018. De som förlitar sig på privat vård – redan idag tecknar drygt 650 000 svenskar privata sjukvårdsförsäkringar – kommer med tiden att fråga sig varför de överhuvudtaget ska betala in skatt till den gemensamt finansierade offentliga vården. 

”Så används vårdkrisen, och köerna i synnerhet, som argument för ytterligare försämringar: nedskärningar, åtstramningar och privatiseringar i en enda evig loop.”

Tyvärr är den pågående politiska inriktningen ganska entydig. Det så kallade 73-punktsprogrammet, S- och MP-regeringens överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna, har lagt lock på debatten om vinster i välfärden, trots att en majoritet av svenskarna är emot vinstuttagen. Nu vill högern dessutom gå ännu längre. Företrädare för näringslivets tankesmedja Timbro skrev nyligen i Dagens Industri, under rubriken “Borgerligheten måste göra upp med välfärdens kvasimarknader,” att ett ännu större inslag av privatvård vore att föredra. Näst på tur i deras värld står ett system med obligatoriska privata vårdförsäkringar. Så används vårdkrisen, och köerna i synnerhet, som argument för ytterligare försämringar: nedskärningar, åtstramningar och privatiseringar i en enda evig loop.

Läckbergs vårdföretag har med andra ord vind i seglen. För hennes eget investmentbolag – Invest in her – framstår säkert “vårdbranschen” som en trygg investerings- och inkomstkälla. Liberala reformer har ju alltsedan 1990-talet gjort det till en guldgruva att bedriva vård i Sverige. Utvecklingen har understötts inte bara av de borgerliga partierna och, på senare år, Sverigedemokraterna, utan även av Socialdemokraterna, vilket kan vara värt att påpeka nu när socialminister Lena Hallengren (S) är ute och kritiserar Läckbergs företag specifikt. Svensk sjukvårdslagstiftning säger fortfarande att den med störst behov ska ges företräde till vården, men i praktiken spelar lagtexten tyvärr allt mindre roll.

Tänk om svenska kändisar som Läckberg kunde använda sin position till att försvara den gemensamma och solidariska välfärden – en jämlik och tillgänglig vård, skola och äldreomsorg, med goda pensioner och bostäder för alla. 

I brist på sådan solidaritet blir det upp till oss andra att försvara välfärden istället, vi som ser vårdkrisen i ljuset av växande ekonomisk ojämlikhet, rasism och hårdare tag. Vi vet att bara kollektiv organisering – på gatorna, i fikarummen, föreningarna och de fackliga leden – kan vända sjukvårdens utveckling. Privatiseringarna och nedskärningarna har gått för långt. Vi måste ta tillbaka det som tillhör oss gemensamt.

Erik Gunnarsson är masterstudent i idéhistoria och Kontexts podcastredaktör.