Politik

Kulturkrig mot universitetet

Universitetens jämställdhetsarbete är det senaste målet för högerns kulturkrig. Erik Gunnarsson djupdyker i kritiken mot den så kallade genusdoktrinen. Och hittar det verkliga hotet mot akademisk frihet.

Illustration: Hanna Stenman.

“En revolution sveper genom våra universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering.” Så argumenterar Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete, i boken Genusdoktrinen som släpps i april 2020. Boken har redan fått stor uppmärksamhet och 700 000 kronor i crowdfunding-bidrag.

Med Genusdoktrinen bygger Arpi och Wyndhamn vidare på en av Arpis egna artikelserier från hösten 2017. Serien inleddes med ledartexten “Så blev genusvetenskap överkyrka i Lund” och anknöt då till en aktuell händelse vid Lunds universitet. Erik Ringmar, professor i statsvetenskap, hade mot sin vilja blivit ombedd att utöka litteraturlistan för en kurs om det moderna samhället och dess kritiker. Urvalet levde inte upp till institutionens riktlinjer, som sade att minst 40 procent av kurslitteraturen borde innehålla texter skrivna av kvinnor.

Riktlinjerna är en del av universitetens arbete med så kallad jämställdhetsintegrering, en praktik förespråkad från statlig nivå och som syftar till att genom administrativa åtgärder uppnå jämställdhet i termer av lika villkor och könsbalans. Vid universiteten kan det exempelvis handla om jämställdhetskartläggningar eller just riktlinjer kring kurslitteraturen. I fallet Ringmar hade någon specifikt föreslagit att en text av den välkända feministiska teoretikern och professorn Judith Butler skulle läggas till listan, men Ringmar vägrade med hänvisning till den akademiska friheten. “Byråkratisk formalia,” enligt ansvariga vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund, men Arpis ledartext satte ändå fart på debatten.

Drygt två år senare har Ringmars berättelse nått spridning långt utanför akademien. En rad texter och debattinlägg har publicerats, Judith Butler själv har uttalat sig om fallet och Ringmar har utkommit med boken Befria universiteten!, publicerad vid näringslivets förlag Timbro. Händelsen har av högerdebattörer som Sakine Madon och Anna Dahlberg lyfts fram som ett exempel på hur statlig styrning i allmänhet – och jämställdhetsintegrerings-arbetet i synnerhet – hotar vetenskap och akademisk frihet. Flera debattörer, däribland Arpi själv, har även försökt associera jämställdhetsintegreringen med genusvetenskapen som ämnesdisciplin. Men jämställdhetsintegreringen och genusvetenskapen är två skilda fenomen. I likhet med andra samhällsvetenskapliga discipliner företräder genusvetenskapen ingen enhetlig teori – än mindre specifika politiska åtgärder såsom jämställdhetsintegrering.

Jämställdhetsintegreringen har länge varit föremål för skarp kritik inifrån genusforskningen, inte minst från ett feministiskt vänsterperspektiv.

Erik Gunnarsson

Även Arpis motståndare i debatten har dock stundtals klumpat ihop kritiken mot genusvetenskapen och jämställdhetsintegreringen. De som har åtagit sig (eller tillskrivits) uppgiften att bemöta Arpis argument – liberaler, vänsterdebattörer, genusvetare – har åtminstone främst riktat in sig på att försvara ämnet genusvetenskap, som Aftonbladets kulturskribent Ulrika Stahre och forskaren Jesper Ahlin. Det försvaret i sig är viktigt, inte minst med tanke på att hoten mot genusforskare ökar. Men utifrån sett blir intrycket ändå att Arpis motståndare stämmer in i en från början tvivelaktig problemformulering. Arpi vill ju inget hellre än att måla upp bilden av en svindlande värderingskonflikt vid svenska universitet, med två oförenliga sidor i debatten – för eller emot genusforskning och jämställdhetsintegrering.

Den uppfattningen osynliggör inte minst det faktum att jämställdhetsintegreringen länge har varit föremål för skarp kritik inifrån genusforskningen, inte minst från ett feministiskt vänsterperspektiv.

En sådan kritik kommer exempelvis från statsvetaren Katharina Tollin. I sin avhandling Sida vid sida från 2012 studerar Tollin jämställdhetsintegreringen som en del av den större jämställdhetspolitikens framväxt i Sverige. Från och med 1990-talet, skriver hon, utvecklade de svenska riksdagspartierna en blocköverskridande konsensus-syn på jämställdhetspolitiken, som innebar dels att frågan om jämställdhet blev en fråga för sig (bortkopplad från den bredare ekonomiska jämlikhets- och arbetsmarknadspolitiken), dels att utbildningsinsatser och byråkratiska metoder såsom jämställdhetsintegreringen ställdes i centrum, snarare än strukturella ekonomiska reformer.

Dessförinnan, under 1970-talet, hade jämställdhetspolitiken ytterst förståtts som en del av den allmänna fördelnings- och utjämningspolitiken, påminner Tollin. Som styrande regeringsparti hävdade Socialdemokraterna exempelvis att jämställdhet mellan könen, liksom jämlikhet i allmänhet, krävde strukturell politisk förändring. Den synen låg bakom bland annat föräldraförsäkringen och utbyggnaden av de allmänna daghemmen. Feministiska kritiker från vänsterkanten hävdade alltid att mer i den riktningen behövdes, men från 1990-talet överges synsättet.

Den “nya” blocköverskridande jämställdhetspolitiken som tar form under 1990-talet börjar istället att betrakta ekonomin och jämställdheten som två strikt åtskilda politikområden. På så vis kunde både borgerliga och socialdemokratiska regeringar förverkliga en ekonomisk politik som i grunden urholkade jämlikheten: med budgetsanering, nedskärningar i välfärden och klassklyftor som växt snabbare än i något annat jämförbart land. I ljuset av den nya officiella jämställdhetspolitiken spelade detta inte längre någon roll – trots att den ekonomiska inriktningen missgynnande jämställdheten i allmänhet, och lågavlönade kvinnors villkor i synnerhet.

Det som pågår i jämställdhetsintegreringens namn är en täckmantel – som döljer att ingenting avgörande förändras vad gäller samhällets fördelning av resurser och makt.

Erik Gunnarsson

Som forskarna Malin Rönnblom och Kerstin Alnebratt konstaterade år 2018: “Idag har jämställdhetspolitiken mer eller mindre reducerats till byråkrati. Alla – inte minst alla politiska partier – är överens om att det är viktigt med jämställdhet och om de politiska målen, samtidigt som det är svårt att urskilja vilka problem det är som jämställdhetspolitiken ska lösa.”

Liksom Tollin ifrågasätter Rönnblom och Alnebratt vad jämställdhetsintegreringen som metod egentligen kan åstadkomma. Sammantaget visar de att det som pågår i jämställdhetsintegreringens namn är en täckmantel – som döljer att ingenting avgörande förändras vad gäller samhällets fördelning av resurser och makt.

Den kritiken bör uppmärksammas här och nu, när författarna bakom Genusdoktrinen ägnar så mycket kraft åt att etablera sin egen motberättelse. Arpi har för sin del framställt jämställdhetsintegreringen som “en täckmantel för en mer radikal och djupgående process som i grunden förändrar och förvanskar vad ett universitet ska vara.” Men den beskrivningen missar poängen. Att förändra något “i grunden” kräver att den ekonomiska ordningen rubbas, åtminstone litegrann. Att jämställdhetsintegrera har dock aldrig handlat om det. Tvärtom faktiskt: jämställdhetsintegreringen uppkom i samma stund som den statliga jämställdhetspolitiken tömdes på ekonomisk sprängkraft.


Men ovan nämnda Arpi-citat är intressant av en annan anledning, eftersom det antyder något om vad att ett universitet “ska vara.” Framförallt tycks Arpi värdesätta universitetet som plats för utövandet av akademisk frihet, ett ideal med grund i det moderna universitetet såsom det tog form under 1800-talet. Idag är den akademiska friheten omhuldad överallt inom akademin. Inte bara av de som i dess namn angriper och ifrågasätter genusforskning och jämställdhetsarbete, utav även av de som i sin tur försvarar desamma mot angrepp från politiker och debattörer.

Den som verkligen värnar universitetens oberoende borde därför hellre oroa sig för kapitalets inflytande över universiteten. Pengar från industri och näringsliv utgör för varje år som går en allt större andel av de totala forskningsmedlen i Sverige.

Erik Gunnarsson

Det går självklart att se värdet i den akademiska friheten som ideal, eller som en “politisk strävan,” för att låna en formulering från historikern Joan Scotts bok Knowledge, Power, and Academic Freedom från 2018. Men försvaret av den akademiska friheten måste i så fall fylla begreppet med verkligt politiskt innehåll. Akademisk frihet i sig är föga värt, om inte begreppet knyts till ekonomiska resurser och makt. Vem har råd – det vill säga finansiering – att överhuvudtaget ägna sig åt akademisk forskning?

Den som verkligen värnar universitetens oberoende borde därför hellre oroa sig för kapitalets inflytande över universiteten. Pengar från industri och näringsliv utgör för varje år som går en allt större andel av de totala forskningsmedlen i Sverige. Marknadslogik tränger allt djupare in i universitetens värld, med avtryck på alltifrån kursutbud till vetenskapliga publiceringspraktiker.

Oavsett forskningens och undervisningens bredd, så är det ett faktum att universitetet som institution är partisk gentemot kapitalismen. Universitetet ombesörjer systemets behov av kunskap och legitimitet: national- och företagsekonomin rättfärdigar exploateringen av arbete. Juridiken upprätthåller den kapitalistiska statens lagar och våldsmonopol. Naturvetenskaplig och teknisk forskning används av storbolag för exploatering av land och naturresurser. Det är också universiteten som rent praktiskt utbildar den specialiserade arbetskraft som kapitalismen kräver för sin fortlevnad, inom rättsväsende, myndigheter, banker och så vidare. All den här verksamheten betraktas vanligen som universitetens naturliga uppdrag. Det är aldrig juristprogrammet som åsyftas när borgerliga debattörer varnar för “politiseringen” av universiteten.

Det är aldrig juristprogrammet som åsyftas när borgerliga debattörer varnar för “politiseringen” av universiteten.

Erik Gunnarsson

Men kapitalets omfamning av universitetet är inte total. Kritisk verksamhet är också en del av universitetet. Den exakta relationen mellan marknaden och högre utbildning är med andra ord inte förutbestämd.

Ett exempel på det är universitetsreformerna under decennierna efter Andra världskriget. Runtom i världen, även i Sverige, inleddes då en demokratisering av de tidigare elitinstitutionerna, där universiteten gradvis bröt med kapitalismens logik. Kvinnor, minoriteter och arbetarklassens barn fick nu i större utsträckning chans att studera vid universiteten. Många av dessa studenter behövdes och införlivades förvisso i den rådande ordningen, men i omvandlingens spår väcktes också kritik, som tog sig uttryck i form av nya forskningsfält, teorier och pedagogiska praktiker. Mer än så. Bortom vår tids förvridna mytbildning kring det globala upprorsåret 1968, så handlade exempelvis majrevolten i Paris delvis om att ställa universiteten i arbetarklassens tjänst. Så blev det inte. Strejkerna och studentprotesterna slogs ner. Men kritiken levde kvar på många håll, även inom universitetet.

Först från och med slutet av 1970-talet svängde pendeln definitivt. Sedan dess har den nyliberala offensiven i många länder förvandlat högre utbildning till en vara – med ständigt skenande studieavgifter. Universiteten i sig har blivit bolag som konkurrerar om studenterna på en global marknad. I Sverige fortsätter staten alltjämt att finansiera högre utbildning – förutom för utomeuropeiska medborgare – men den nyliberala omvandlingen har som vi sett satt djupa avtryck även här.

Illustration: Hanna Stenman.

Den är mot den bakgrunden vi måste förstå angreppen från bland annat Arpi. De högerkonservativa angreppen på jämställdhetsåtgärder (och genusforskning) handlar inte bara om värderingskonflikter i snäv mening, som de senaste årens debatter ofta har velat påskina. Angreppen tar vid där den ekonomiska omvandlingen kräver ytterligare bränsle.

Inte minst utvecklingen i USA talar sitt tydliga språk. I Unmaking the Public University från 2008 skriver historikern Christopher Newfield om det amerikanska offentliga universitetets omvandling under de senaste decennierna. Enligt Newfield har den amerikanska högern alltsedan 1970-talet använt “kulturkriget” i syfte att undergräva allmänhetens förtroende för offentligt finansierade universitet. Attacker mot akademiska discipliner såsom genus-, sexualitets- och etnicitets-studier – och angrepp mot universitetens inkluderings-arbete – har gått hand i hand med budgetåtstramningar och marknadslösningar i kubik. Newfields studie visar hur till synes kulturella angrepp har en faktisk ekonomisk grund. Det börjar med att någon ifrågasätter exempelvis lämpligheten i att undervisa eller forska om genus – eller “ras” och rasism, för att ta ett annat exempel med bäring på Arpis ideologiproduktion – och fortsätter med krav på ekonomiska nedskärningar som i förlängningen inskränker universitetens kritiska och demokratiska uppdrag.

“Kulturkriget” står alltså inte ovanför ekonomiska konfliktlinjer. Tvärtom, högerns “kulturkrig” rymmer i sig en ekonomisk politik – i linje med nyliberal privatisering, marknadisering och nedmontering av välfärden.

Erik Gunnarsson

Det mönstret upprepas nu här i Sverige: istället för att direkt angripa finansieringen av de offentliga institutionerna, så mobiliserar högern “kulturkriget” – det vill säga frågor kopplade till genus, hbtqi-frågor, migration och rasism – som en murbräcka mot omfördelning och statlig välfärd. Det gäller den allmänna och avgiftsfria högre utbildningen, men även exempelvis bibliotek, museer och socialpolitik i bredare bemärkelse.

“Kulturkriget” står alltså inte ovanför ekonomiska konfliktlinjer. Tvärtom, högerns “kulturkrig” rymmer i sig en ekonomisk politik – i linje med nyliberal privatisering, marknadisering och nedmontering av välfärden.

Bara en motoffensiv kan vända den utvecklingen: ett jämlikt och demokratiskt försvar av det gemensamma, inklusive allas rätt till god och likvärdig utbildning.

Erik Gunnarsson

Just nu, i corona-krisens spår, kanske “kulturkriget” visserligen känns mer avlägset än på länge. Men krisens långsiktiga och ekonomiska konsekvenser kan mycket väl leda till att högern skärper tonen. Konservativa angrepp mot jämställdhetsåtgärder, antirasism och migration kan komma att kamouflera en fortsatt nyliberal politik. Ännu mera nedskärningar alltså – men inte längre med uttryckliga  löften om att “marknaden fixar,” utan med rasifierade hotbilder eller med hänvisning till att genus-perspektiven har gått för långt.

Bara en motoffensiv kan vända den utvecklingen: ett jämlikt och demokratiskt försvar av det gemensamma, inklusive allas rätt till god och likvärdig utbildning. Så länge högerns “kulturkrig” har tillåtits sätta ramarna för debatten, så har det projektet varit dömt att misslyckas. Men nu har tillfället öppnat upp för en större debatt.

För kampen om universiteten handlar inte främst om könskvoterade litteraturlistor, utan om vilken roll utbildning och bildning ska spela i samhället – som tjänare åt kapitalet eller som kraft för kollektiv och social förändring. Och kampen om biblioteken, för att ta ett annat exempel, handlar inte primärt om “stök” eller utgallring av rasistiska böcker, utan om allas tillgång till läsning och lärdom – för att inte tala om rätten till gemensamma offentliga platser, bortom konsumtions- och arbetstvång. Kampen om den gemensamma välfärden handlar inte heller om migration, som många från högern velat hävda, utan om hur makten fördelas och vem som äger och kontrollerar våra ekonomiska resurser.


Erik Gunnarsson är masterstudent i idéhistoria och Kontexts podcastredaktör.


Fortsätt läsa

Livepodd: Massera kapitalet litegrann

Hvad vilja Socialdemokraterna och vad borde de egentligen sjunga på första maj? Kontexts livepodd från Cyklopens första maj-firande bjuder vi på sosse-satir och musiktips.

Læs mere

Idag införs lagen som tillåter staten att spionera i våra telefoner

Den första april införs lagen om hemlig dataavläsning. Silas Aliki förutspår hur den på sikt kommer kunna användas av en fascistisk regering för att kriminalisera och övervaka politiska…

Læs mere