Politik

Fäst inte hoppet vid Vänsterpartiet

Vänsterpartiet pratar nu om en storhetstid för svensk industri. De låter som socialdemokratiska nostalgiker, menar gruvarbetaren Jari Söyrinki. Där Nooshi Dadgostar ser framtidens vänster ser han istället ett monster.

Illustration: Hanna Stenman
Illustration: Hanna Stenman

En dröm. Jag går över ett fält. Det är skymning och mina fingrar glider långsamt över någon gröda, kanske vete – jag vet inte, i verkligheten bor jag ju ovan odlingsgränsen.

Ingen oro, ingen vaksamhet. Jag behöver inte passa mig. Marken är ingens, marken är allas.

I ett minne jag ofta återvänder till befinner jag mig i ett dike. Det är djupt och brett och längs sidorna slokar visset gräs. I botten ligger mörkbrunt vatten i pölar - och där ligger även jag. Det är minnet av vanmakt, om misstag som begåtts. Jag minns att många blev kvar där nere.

I en liknelse ser jag mig på en läktare. Fällstolar på ett fundament av betong. Under mig en gräsplan med perfekta vita linjer där två lag skickar bollen sinsemellan. Fram och tillbaka, inget mer händer. Ingen gör mål.

Vi kväver ett par gäspningar. Glor med halvslutna ögon. Vill inte se men tillåts inte gå. Vi måste sitta kvar.

Jag rör mig ständigt mellan detta: ett fält, ett dike, en plan.

Dadgostar verkar se en mäktig kraft i föreningen av kapital och stat. Själv ser jag ett monster: en stat helt införlivad i kapitalets kretslopp, en stat vars politiska företrädare lägger framtiden i bolagens händer

Nyligen skrev Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar om ”en ny storhetstid för industri och sysselsättning”. Hon tog avstamp i investeringarna i norra Sverige med fossilfritt stål och batterier för elbilar. Tonen var landsmoderns: allvarsam, optimistisk, ansvarsfull. ”Med kloka satsningar genom historien och kompetent personal har vi byggt upp företag och produkter som hela världen känner till.”

Nå, jag väntade mig inga revolutionära utsvävningar. Mycket av det hon skriver är dessutom självklart som behovet av elektrifiering, utbyggd infrastruktur, utökad forskning. Satsningar på samhällena runt våra industricentra. Hur skulle jag kunna vara emot det? Jag som vuxit upp under flyttlasspolitiken, sett samhället monteras isär, sättas i lådor och rullas iväg på långtradare.

Söderut, utomlands, till soptippen. Bostäder, sjukvård, arbetstillfällen.

Jag är inte emot det, men kan heller inte tro på det. Företagsledarna som Dadgostar talar förtroligt med bryr sig inte det minsta om jobben, samhället, naturen eller ens en klimathotad planet. De leder företag. Deras uppdrag är att skapa lönsamhet för ägarna. Det är de ofta duktiga på, men det har ingenting med socialt ansvar att göra.

Jag tror inte heller att staten säkrar de mänskliga behoven. Pratar vi om samma stat? Jag tänker på den som låter sig utpressas på astronomiska stödpaket av Stockholmsbörsen under hot om snar kosmologisk kollaps: staten som yttersta borgenär för det exklusiva, privata ägandet. Staten som själv äger ett av Europas viktigaste gruvbolag med tillhörande ”personal”, som har drivit fram både utflyttningsvågor och det som förskönande kallas stadsomvandlingar i Malmfälten.

Dadgostar verkar se en mäktig kraft i föreningen av kapital och stat. Själv ser jag ett monster: en stat helt införlivad i kapitalets kretslopp, en stat vars politiska företrädare lägger framtiden i bolagens händer. Hur skulle jag kunna tro på dem? De är ju skälet till att vi befinner oss där vi är.

Illustration: Hanna Stenman

Historien är lurig. Händelser, personer och relationer framstår som något de inte är, och först med tidens utmätta avstånd ser vi sakerna klart. 21 juni 2021 spelade historien ett elakt spratt med oss alla. Mitt i det allra heligaste: från talarstolen i Sveriges riksdag.

Hur sensationellt kändes det inte när Vänsterpartiet fällde regeringen och bröt sönder januariavtalet? Under några skälvande timmar var det som att landet hade en politisk opposition med örat mot marken: vänstern såg djärv ut, hoppet väcktes hos misströstande väljare. Misstroendevotumet togs för en protest mot den rådande ordningen, mot samhällets alla orättvisor, mot det politiska systemet som alltid och överallt överger de mest utsatta. En protest mot förnedringen.

Sedan höll Nooshi Dadgostar ett tal. Hon sa: ”Jag vet vad socialdemokratin har betytt för Sverige. Det är något som är värt att utveckla, inte avveckla. Vi kommer inte bidra till att montera ner det svenska folkhemmet. Det som är hjärtat i vårt land. Den svenska modellen, som byggt landet och bygger det varje dag.”

Hon sa: ”Det är så Sverige ska vara.” Som det har varit. Och om någon såg vägen till frihet i Dadgostars röstförklaring så beror det på antingen desperation eller religiös lidelse, för hennes framtid ligger i det förflutna. Det förflutna var inte fritt.

21 juni var en historisk dag men det var inte vänsterns pånyttfödelse vi bevittnade utan nedkomsten av ett socialdemokratiskt parti. Ett som höjer sig över småskurna klassintressen, jobbar konstruktivt för mål inom räckhåll och citerar Tage Erlander med våta ögon.

Ingenstans blir denna ambition så tydlig som i Vänsterpartiets nyväckta intresse för fackföreningsrörelsen. Och med goda skäl: facken är kittet i den svenska korporativismen, den konkreta formen för arbetarklassens underordning, noggrant vaktad av lagar, avtal och stadgar. På pappret ger facket kontroll över arbetarklassen och därmed en plats vid förhandlingsbordet.

Vänsterpartiet vill kunna säga: Nu styr vi arbetarna, tala med oss!

Vår svenska, apparatskadade arbetarrörelse saknar både arbetare och rörelse.

Det sista försöket att återupprätta socialdemokratin i Sverige kommer alltså från de före detta kommunisterna. Många trodde att Vänsterpartiet skulle slå in på en populistisk väg, men de slog sig in i den socialdemokratiska apparaten. För den som varit med ett tag blir det tröttsamt. Jaha, ska vi ner i det diket igen? Det gamla igenvuxna diket. Diket: där inga drömmar kan drömmas. Där allt är suckande, orkeslöst och inskränkt.

Vad vill de styra över? Vår svenska, apparatskadade arbetarrörelse saknar både arbetare och rörelse. Vi är i den meningen dubbelt egendomslösa: vi äger inga egna produktionsmedel, varför vi tvingas sälja vår arbetskraft, oss själva som varor; vi äger heller inga klassegna, oberoende organisationer, utan tvingas återuppfinna vårt kollektiva väsen, oss själva som en klass i rörelse.

Men det framstår väl som orealistiskt. Dadgostar och hennes följe vill ta rygg på kapitalet, ta över socialdemokratins infrastruktur och installera sig i regeringen. De installerar sig i diket.

Jag är medlem i en av landets största industrifackklubbar. Den hade sitt senaste – sista? – medlemsmöte för ett och ett halvt år sedan. Sedan satte klubben sig själv i karantän. Hedervärt, skulle kanske en smittskyddsläkare säga, medan företaget pumpade på med rekord, myllrande arbetsplatser och hisnande visioner. Hedervärt!

Det är talande. Inte under någon fas av coronapandemin har det synts en skymt av en stark, utmanande och förankrad arbetaropposition mot regeringens brutala klasspolitik. Facken har säkert ”jobbat i det tysta” men det som syntes utåt handlade om helt andra saker, saker vi medlemmar inte kunde påverka. Lagen om anställningsskydd har seglat genom luften tillsammans med strejkrätten och ”prolongerade” (alltså förlängda, för oss som inte vill tala överhetens hemliga språk) kollektivavtal. Här tog fackbyråkratin verkligen sats och drämde till bollen.

Och se! Där springer de! Där jagar de efter bollarna, dessa vänstersossar och vänsterpartister, trotskister och kommunister och nyblivna nationalsocialister. De jagar bollar som flyger högt över läktarna, studsar på gruset utanför arenan, de jagar och springer…rakt ner i diket.

Strejkrätt? Jag har aldrig haft någon. Min strejkrätt ligger på en expedition i Stockholm, i händerna på en handfull människor.

Vad vore väl ett arbetsliv utan lagen om anställningsskydd? Jag misstänker att det kommer att vara förvillande likt arbetslivet med lagen om anställningsskydd. Vi har väl aldrig varit fredade? Strejkrätt? Jag har aldrig haft någon. Min strejkrätt ligger på en expedition i Stockholm, i händerna på en handfull människor. Den faktiska strejkrätten är den vi själva tar och i slutändan är kollektivet det enda vi har. Jobbarkompisarna. Vi måste skydda varandra. Stå upp tillsammans.

Vi äger ingen lagstiftande makt och fackbyråkratins toppskikt gör precis som det vill: medlemmar, kongresser, repskap – allt det är kulisser. De är inte mer beroende av oss än en tidning är beroende av prenumeranter, och med den liknelsen tänjer jag redan på gränserna.

Det är ingen verklig arbetarrörelse. Facket är i denna mening en institution, en förgrening på den svenska regimen, skickad att utöva makt på arbetsplatserna tillsammans med bolagens operativa ledningar. Ett kontrollorgan. En avdelning för personalfrågor. Till och med i vår lokala knatteliga klarar sig facket gott utan medlemsaktivitet. Hur länge? 17-18 månader nu? 18 månader utan ett medlemsmöte! Inte ens ett årsmöte för att välja om uppdragen utan en egen förlängning av de egna mandaten. ”Prolongering”.

Så länge arbetarna betalar sina avgifter och sitter still på läktaren kan vi låtsas som om det pågår något gemensamt här. Facket kan ta i lite extra och skjuta bort en boll som vissa, ivriga att få vara med, rusar efter utan att tänka. Och sedan fortsätter det: tillslag, passning. Ett tråkigt skådespel som Vänsterpartiet deltar i. Och när vi gör något olydigt, får något att verkligen röra sig på arbetsplatserna, då kickar kontrollmekanismen in.

Shhh! Tyst i klassen!

Jovisst är det bra med engagemang, men inte så!

Var så god, ta ett förtroendeuppdrag du också, här. Nu kan vi sparka boll.

Jag vet, för jag har gjort det. Jag tog det där uppdraget en gång. Ett lortigt dike.

Illustration: Hanna Stenman

Socialdemokraterna kan inte bemanna sina organisationer. De vågar sig knappt ut på arbetsplatserna, tror inte ens själva på sina egna idéer. Men vänstern nyttjar inte handlingsfriheten som kommer av detta utan fyller ut de tomma stolarna, tar tjänst i apparaten, ställer sig till förfogande. För vem?

Vi behöver understödja arbetarnas egna, självorganiserade rörelser. Ja, det går att göra! Det är en klass fylld av kreativitet och längtan, glöd och klasshat, kunnande och innerlig solidaritet. Skyddsombud kan själva samordna strejker! Byggjobbare kan hålla möten och förhandla! Svetsare kan hålla sprakande tal – alltså riktiga svetsare, inte sådana med statsministerämbete, det verkar faktiskt helt omöjligt för honom att hålla tydliga tal. Gruvarbetare kan driva lönefrågor, arbetstidsfrågor, säkerhetsfrågor och kulturfrågor på sina egna villkor, på sina egna sätt, utan att behöva ta hänsyn till den oigenomträngliga djungeln av stadgar, policyregler, värderingsgrunder och uppförandekoder som den företagsfackliga regimen ställer upp.

Jag säger inte att vi ska ”avskaffa” facket, gå ur eller starta nya fack; jag säger att vi ska bedriva det fackliga arbetet på egna premisser. Oberoende fackgrupper direkt på arbetsplatserna producerar helt andra värden. De är rörliga, livliga och nyskapande. De är riktig arbetarrörelse. Och just det är skrämmande för traditionalister, nostalgiker och återställare, för det kräver ett brott med institutionerna. Dit når man bara om man vågar se ”personalen” rakt i ögonen och vara ärlig.

Tror någon med handen på hjärtat att de fackliga apparaterna kan omdanas? Hur dör ens byråkratier? Inte särskilt spektakulärt. De är motståndskraftiga och tröga. De lever och dör trögt.

Byråkratin sätter sig aldrig i situationen att behöva skjuta vilt omkring sig och föra ut sakfrågorna i dagen. Den kan aldrig debatteras. Den består till sitt sista, senila stadie av människor som drar in sina motståndare i mörka gränder och sticker kniven i sidan på dem. Som köper tystnad med stöd från mäktiga vänner. De som gör fel, i deras ögon, försvinner bara. De förs aldrig till giljotinen för byråkratin kan inte stå för sina handlingar. Den omger sig med folk som förväxlar makt med förnuft och logik, eller ännu värre: det moraliskt rätta.

Alla byråkratier har det gemensamt: så lever de och så kommer de att dö. De dör när ingen längre ger dem näring. Därför ska de inte matas.

Visst slarvar jag med nyanserna här. Visst finns det tusentals brinnande fackaktivister i det här landet. Jag ser er. Jag vet vad ni offrar. Och ni förtjänar bättre – ni förtjänar ett ärligt sammanhang, en verklig och fri rörelse. Ursäkta mig även ni basmedlemmar i Vänsterpartiet som i detta sett någon slags återgång till klasskampen. Jag vill inte kränka några individer. Frågan här är apparaten, den som får allt att bestå.

Förändring tar tid, kanske någon invänder. Och medan vi väntar kan ni, vänsterns nya fackledare, sola er i den socialdemokratiska pressens välvilliga reportage, breda ut er i spalter som står generöst öppnade. Ni kan tassa in på LO-hovet med beviljad audiens. Hade ni varit farliga skulle det ha gått som för oss: oss hatar de. Oss förtalar de, försöker de få sparkade, nekar de utrymme. Vi får kämpa mot förbuden och det stärker oss. Vi har alltid slagits mot arbetsköparna och byråkratin samtidigt. Men ni är inte farliga, eftersom ni är som dem. Ni är dem. Ni är ett och samma nu.

Den fackliga tragedin upprepar sig som fars, men det är numera vänsterns fars. Det finns ingen kollektiv kraft i facket som institution. Och den politiska tragedin går samma väg. Vore jag inte revolutionär skulle jag säkert fälla en tår, men nu ser jag fälten öppna sig. Murar som rämnar.

Revolutionärer däremot, det är redigt folk. De är tillräckligt galna för att undvika gamla misstag, släppa greppet om tro och falsk trygghet

Jag är inte upprörd. Hur skulle jag kunna bli upprörd på Nooshi Dadgostar som vill återuppliva socialdemokratin och skapa en ny storhetstid med svenska industrikapitalister? Hur skulle jag kunna bli upprörd på att hon - precis som alla partiledare, regeringsföreträdare och utländska digniteter som genom åren besökt kirunagruvan - bara pratar med företagsledningen? Allt annat vore förbluffande.

Det blir aldrig förändring med socialdemokrater och vänsterpartister. Det krävs revolutionärer för den saken. De är tillräckligt galna för att undvika gamla misstag, släppa greppet om tro och falsk trygghet. Tillräckligt fanatiska för att kravla sig upp ur diken och välla ned från läktarna:

Stoppa matchen!

Revolutionärer förstår behovet av självorganisering. De står betydligt närmare golvet. Avståndet mellan en vardaglig arbetsplatskonflikt och arbetarnas egna maktutövande, genom producentföreningar och ett samhälleligt investeringsmonopol, är betydligt kortare än avståndet till ett restaurerat välfärdssamhälle.

Och det finns gott om om känslans revolutionärer. De inser realiteterna på sina arbetsplatser och att den nedbrytande, våldsamma kontinuiteten måste brytas. De bor i förslummade förorter där de lever ur hand i mun, från dag till dag. De kläcks i miljö- och klimatrörelsen och låter sig aldrig bländas av bolagens gröna marknadsföring. De finns i den feministiska rörelsen, inom konsten och kulturen, bland minoriteterna som aldrig får andas, i leden av halvt panikslagna forskare och studenter, bland tjänstepersoner som tröttnat på att tjäna.

Vad de däremot saknar är ett nav, en plats där banbrytande idéer får syre och mossiga föreställningar rycks upp. Ett tillfälle att kollektivt formulera politiken. Ett sådant behöver skapas och det brådskar. För nu ser vi väl alla hur det övriga landskapet ligger? Hur partierna grupperat sig?

Nooshi Dadgostar blev ”vi” med fel personer. Vänsterpartiet gick från marginalen, där vi kunde bortse från dem, till att ställa sig framför oss. De närmade sig arbetarrörelsen och fjärmade sig arbetarklassen. Men vi ser fälten där bakom. Vi passerar.


Jari Söyrinki, 38, jobbar som mekaniker i kirunagruvan och säger att lojaliteten med den tysta majoriteten är viktigast.


Fortsätt läsa

Illustration: Hanna Stenman

Jag vill varken vara stackare eller hjälte

“Att jag fått kämpa för varje minut av min tid i vardagen, är det egentligen något att imponeras av?” Christine Bylund efterfrågar en berättelse om normbrytande funktionalitet som…

Læs mere