Politik

"Jag visste inte att de tar barn i Sverige"

Misstrodda. Underkända. Bestraffade. Kontext har intervjuat Isabella, Irene och Anna. Mammorna som ingen lyssnar på. Mödrarna som förlorat vårdnaden om sina barn – utan att förstå varför.

Isabella, tre barn, varav två är omhändertagna.

Foto: Carlos Zaya

Jag har alltid tänkt; om jag gör rätt, borde saker gå rätt till. Men jag vet inte om det är så bra att tänka så.

Mitt första? Han är fem nu. Jag har haft att göra med socialen i nästan sex år.

Jag hade en period där jag blev deprimerad för att det var lite rörigt i mitt liv. Jag försökte bara överleva. Jag visste inte vad det innebar att ta mediciner, mina föräldrar är lite emot sådant. Innan tog jag knappt alvedon.

Medicinerna var så pass starka att jag fick fysiska besvär, inte bara psykiska. Jag blev stel, fick skakningar, sömnrubbningar.

Jag tänkte; hur hamnade jag här, när jag egentligen bara var deprimerad – när jag bara hade en ganska liten depression?

Kort därefter blev jag gravid. Allt höll på att bli stabilt omkring mig. Jag visste min kapacitet. Jag sa att jag kan.

”Jag tog fullt ansvar för allt. Så jag undrar vad som hände egentligen. Varför blev jag så dömd?”

Isabella

De som tog hand om mig inom vården trodde inte på mig. Min sjuksköterska försökte övertala mig om att göra abort. Så fick jag höra att jag kunde få bostad, att det finns massor med hjälp att få.

Vi bodde på utredningshem och jourhem. Jag var naiv, tänkte att det skulle vara bra att bo med någon som bryr sig om mitt barn. Men jag kände mig utstirrad, det var väldigt obekvämt.

Inget hade ännu skett, jag hade inte visat mig inkapabel. Jag åt bra, tog hand om mig, slutade röka direkt, avvek inte nånting.

Jag tog fullt ansvar för allt. Så jag undrar vad som hände egentligen. Varför blev jag så dömd? Min son var aldrig misskött, jag köpte till och med för mycket kläder till honom, tänkte att han alltid skulle vara fin och ren. Det fanns alltid mat, alltid blöjor. De pengar jag fick, gick först och främst till hans utgifter.

Så jag undrar: vad gjorde jag för fel?

Det värsta var att jag blev gravid så tätt inpå, jag kunde inte avvika tänkte jag. Det tog ett och ett halvt år för dem att få tillräckligt med material för att kunna omhänderta mina barn. Men de beskriver det som att jag fick så många chanser.

Fördomarna de hade om mina andra barn gick vidare till min yngsta. Jag åkte buss med en rädsla att någon skulle komma fram och säga: du kan inte vara mamma.

De hade sått ett frö av rädsla hos mig. Sedan frågade de varför jag inte gick ut så ofta med min son. Jag sa inget om att jag var rädd för att bli utskälld.

Jag blev nästan förstörd när de utredde mig för mitt yngsta barn. Jag kom till ett annat utredningshem. Men det skulle bli bra den här gången, jag förberedde mig mentalt. Låt mig visa vad jag kan. De såg att jag var rädd de första veckorna och sa åt mig att slappna av, att de inte tyckte att jag var en dålig mamma men att de måste se att jag kan uppfylla hans grundläggande behov.

Jag var öppen med att jag känt mig dömd och de fick en bild av situationen. De visste att om jag slappnade av skulle jag kunna fokusera bättre på min son, de tyckte att vi var så fina från första början. Det som var värst var att jag var osäker, jag älskar min son så mycket och var rädd att göra fel. Jag försökte andas. Jag tänkte: gör inget fel, gör inget fel… men ju mer tiden gick desto mer avslappnad kände jag mig.

Jag tänkte: okej, de har sagt att jag inte kan städa, men jag har städat i många år, jag har arbetat med det… jag har också jobbat på restaurang, så jag gjorde listor över det vi skulle äta hela veckan.

När jag väl kände att de hade tillit till mig som mamma så började allt flyta på. De sa till mig att det är sällan de har föräldrar där som kan allting redan.

Äntligen kunde jag vara mig själv igen. Tillslut fick vi åka hem, tillsammans. Min yngsta är enorm, som två barn i ett. Han har så mycket energi, tar plats och vill så mycket. Han tycker om att sjunga och dansa och är inte rädd för någonting. Men han är känslig också, vill ha mycket närhet och bekräftelse. Han har fått mycket av båda sina syskon.

Mina två äldsta barn träffar jag någon gång i månaden. Om jag ser att de är lite osäkra, att de inte vill att jag ska vara för på, då tar jag hänsyn till det. Jag går jättesakta framåt för att vinna deras tillit. Mina barn pratar nu om sina känslor, vad de tycker och känner. De frågar hur de var när de var små, om de har varit i min mage, det är gulligt…

”Min son slänger den mörka biten på bananen men hon äter upp den. De är som tvillingar, blir osams ibland men har nytta av varandra. Jag är iallafall glad att de placerades tillsammans…”

Isabella

Min äldsta son är lugn, har alltid varit lugn. Jag tycker inte att man behöver vara utåtriktad för att bli sedd som normal. Min dotter, hon är mer social och det känns bra för mig att hon är stark, det är en bra egenskap när man är kvinna. Hon skojar mycket. Typ när hon var liten försökte hon driva med oss, säga att strumporna ska vara på huvudet, sånt… hon brukar skoja med sin storebror också och säga att hon är äldst.

Båda inspireras av varandra. Min dotter lär sig att skriva för att hon ser sin bror vara motiverad. Och han blir inspirerad av henne för att han tycker att hon är modig. När han var liten var han rädd för ballonger och blev ledsen när de sprängdes. Min dotter skrattade bara när de gick sönder.

Han är lite mer petig när det kommer till mat, klädsmak och så. Min pappa är likadan, har alltid haft en egen smak och stil. Hon däremot tycker om det mesta. Min son slänger den mörka biten på bananen men hon äter upp den. De är som tvillingar, blir osams ibland men har nytta av varandra. Jag är iallafall glad att de placerades tillsammans…

Just nu har jag inte kunnat kämpa för att få tillbaka dem eftersom jag varit tvungen att fokusera hundra procent på min yngsta sons känslor och att han ska känna sig trygg.

Men rädslan går inte bort. Den sitter i. Jag känner rädsla över att de ska ta min yngsta, kan inte helt och hållet släppa det. Tänk om, tänk om…

Det går inte att vinna mot en mamma som vill sina barns bästa och verkligen älskar dem.

Isabella

En sak jag tänkte nyligen är att stöd inte ska vara belastande. Jag har insett att det stöd de gett mig hade jag inte behövt, det har istället blivit en belastning.

Mina barns stödperson frågade mig, “blir du inte trött, vill du inte hellre vara själv, är du inte glad över att de är omhändertagna så du kan fokusera på dig själv”.

De trodde väl att jag skulle säga ja, jag kan ha mycket egentid. Men är det inte, jag är mamma och det är inte någonting som kan tas ifrån mig. Det har aldrig känts skönt att vara barnfri. Det går inte att vinna mot en mamma som vill sina barns bästa och verkligen älskar dem.


Irene, två barn, varav ett omhändertaget.

Foto: Carlos Zaya

Jag visste inte att de tar barn i Sverige. Min dotter… När jag hämtade henne på skolan hängde hon på mig, kramade om mig, hennes ben virade runt min mage. Jag var alltid hennes första. Om det fanns en tom plats på tunnelbanan sa hon att den var mammas. Hon kunde inte somna om jag inte läste en bok. I anmälan mot mig sa dem att hon var barnslig för att hon alltid satt i mitt knä… hon älskade mig väldigt mycket…

”Hon var mitt första barn och de tog ifrån mig vårdnaden. Jag samlade alla hennes teckningar. Jag stod på knäna.”

Irene

Jag köpte dyr mat till henne utan gluten. Jag ammade henne länge, ville inte att hon skulle ha pulvermjölk. Jag är kosmetolog men jobbade också som undersköterska. Jag har aldrig tagit pengar från socialen, alltid skött mig, aldrig bett om något lån… Jag har kämpat själv och gör det fortfarande. Hon hade allt. Kanske inte allt, men mycket. Jag bytte pass för att hon skulle gå på musikskola. Vi var alltid tillsammans.

Min dotter bodde hos mig i sex och ett halvt år, hennes pappa träffade henne nästan aldrig. Sedan kom en falsk anmälan. Hon var mitt första barn och de tog ifrån mig vårdnaden. Jag samlade alla hennes teckningar. Jag stod knäna. Nu jobbar jag bara för att ha råd med advokater. Jag har två jobb. Tar alltid extrapass. Jag är nästan aldrig hemma om jag kan jobba. Jag kommer hem och jag bara äter och sover. Tvättar kläder. Min hälsa har försämrats, jag har konstiga prickar och eksem. Jag har ont i magen, är känslig och nervös…

Sista gången vi träffades… sjunde december… lilla tomten. Hon ville inte öppna paketet. Hon sa ”jag ska öppna det lite senare”. När pappa kom vågade hon inte öppna. Jag sa ”titta hon är ovårdad, hon har smutsiga skor, det är kallt”, hon hade tunna skor som på sommaren. De vill inte hjälpa mig…


Anna, två barn, varav ett omhändertaget. Dottern tog livet av sig efter att ha blivit LVU-placerad.

Foto: Privat

Får jag ta hit henne? Får jag visa en bild? Hon var en fantastisk människa som spred ljus omkring sig. Jag vill ju ha tillbaka henne. Jag vill ju lära känna henne under den tiden jag inte hade henne hos mig.

Var började allt? Kanske med att min panna i huset gick sönder. När jag inte hade 95 000 kr tänkte jag att medan jag fixar värmen i huset får hon bo hos sin pappa. Innan hade hon bara fått bo där dagarna jag visste att hon fick mat i skolan, för jag var orolig att han inte gav henne mat. Vid den här tiden var hon nio år och han hade träffat en ny kvinna, så jag tänkte att det skulle ordna sig eftersom hon fanns där.

Direkt efter min dotters flytt dit vänder han sig till socialtjänsten och vill lämna bort vår dotter. Det här var 2009. Till mig sa socialtjänsten bara att han hade sökt stöd, och jag tänkte att det är väl bra, om han får extra hjälp. Jag hade sagt ja till hjälp till honom – men inte till min dotter. Men i journalerna var det hon som skulle få hjälp och det visste inte jag. Hela konstruktionen av min dotter som ett utsatt barn började där.

Eller… kanske började historien med min son, som har en neuropsykiatrisk diagnos. Jag känner till dessa tecken och såg det hos min dotter. Jag vände mig till sjukvården för att försöka förstå. När pappan hörde av sig till socialen vändes det här emot mig. Det hette att jag hade münchhausen by proxy, att jag var övervårdande och hade tagit henne till sjukvården fast det inte behövdes.

Man bestämde sig innan man träffat mig att jag var farlig, och sedan vände det aldrig. Det blev mer och mer fruktansvärt när jag insåg att jag inte hade någon talan, att det spelar ingen roll vad jag säger – för det är ingen som lyssnar på mig iallafall. Jag är bara osynliggjord. Jag är en icke-person. Som en mobbningsprocess, det var så jag upplevde det. Sa jag nej gjorde man tvärtom. Tillslut vart jag alldeles förvirrad.

”Om man jämför med ett brottsmål –  är du ju oskyldig tills motsatsen bevisas. Här är det tvärtom. Här är du skyldig tills du motbevisar något som inte har hänt. Och hur bevisar man nåt som inte har hänt?”

Anna

Det är ganska enkelt att göra så, att där sätter vi dig i det facket och sen tror man att man har helheten, fast det egentligen bara är schabloner av människor. För att de hittat något som är utanför den här standardmänniskan, utanför den lyckliga familjen där man aldrig skiljs… Det är som ett destruktivt förhållande, där man aldrig får kredd för något och allt är fel. Hela självförtroendet bryts ner. Och här har man dessutom en massa myndighetsbeslut som begränsar ens valmöjligheter och livsutrymme. Det är nedbrytande. Jag kan inte beskriva hur… autonomi, vet du vad det är? Jag är jag, jag definierar mig själv, jag får tänka fritt. Något alla som inte behöver sitta i den här situationen tycker är självklart. Men det finns inte. Det blir som en skräckfilm. En mardröm, blir det. Om man jämför med ett brottsmål –  är du ju oskyldig tills motsatsen bevisas. Här är det tvärtom. Här är du skyldig tills du motbevisar något som inte har hänt. Och hur bevisar man nåt som inte har hänt? Det är ju väldigt svårt, speciellt om man inte får insyn i processen.

Det enda som var sant i utredningen var att jag köpt en kanin till min dotter. Det var tydligen också fel av mig. För det var bevis på att jag hade mutat henne. Jag kunde inte ta in det här, för det var ju liksom så obegripligt, att de kunde definiera varför jag köpte en kanin. De tog över min avsikt med sakerna, beskrev det i dokumenten som att jag hade en ond avsikt med det jag gjorde.

Min dotter har… jag är säker på att hon hade ett funktionshinder. Hon kom på nya ord för saker. Arlanda blev startlanda, för det var ju där man startade och landade. I början hade vi namn för kaninerna, sedan blev det fler. Som för många barn som är som henne var djur viktiga, för de var okomplicerade.

Pappan separerade från sin sambo och då blev jag jätteorolig. Han lämnade över vår dotter till en främmande familj. Plötsligt var hon borta. Till dem sa han att jag var jättefarlig. Så de började isolera mig från min dotter.

Man blir vansinnig. Det är inbyggt i en att man ska försvara sina barn, man funkar så. Desto mer jag försökte få svar desto jobbigare tyckte de att jag var, för att jag hade en annan åsikt än honom och socialtjänsten.

Under den här perioden träffade jag min dotter en tredjedel av månaden. Det var ju väldigt generöst, det var en bra dom på det sättet. Jag hade begärt ensam vårdnad eller växelvis boende under förutsättningen att han fick stöd när hon var där. Att jag sökte ensam vårdnad tolkade socialtjänsten som att vi hade en konflikt. Jag såg det inte så, utan jag såg det utifrån hennes behov. Definitionen av ord är väldigt viktig, för i de här utredningarna och journalerna kan man retoriskt skapa en bild av någonting…  en desinformation.

Det var 2011. Min dotter blev tystare. Skolan missuppfattade hennes beteende. Hon blev stressad för att hon inte blev förstådd och började bli utåtagerande.Vid den här tidpunkten fick jag äntligen en psykolog som lyssnade på vad jag hade att säga. Hon sa att det är som att du ser din dotter drunkna, och du står på stranden med bakbundna händer och kan inte göra något.

”Min dotter var frisk och pigg när jag lämnade henne till soc och hon kom hem i en kista”

Anna

Det gör så ont att man håller på att förlora förståndet.

Min dotters pappa flyttade till en annan kommun och där hittade han nya kvinnor på soc att gråta inför. Vissa kvinnor smäller av om de ser en karl, som att de ska tacka honom om han diskar.

Jag fördes längre och längre bort från min dotter, fick inte tag i henne på telefon, visste inte vart hon var. Min dotter tvångsplacerades till slut, i ett familjehem i ett annat landsting. Hon började självskada.

Jag är ganska realistisk. Ett barns sorg… oavsett om föräldrarna är pest och pina. Jag tror inte att hon självskadade för att hon behövde visa känslor, jag tror att det handlade om barnets sorg att förlora sina föräldrar. Ingen pratar om den sorgen.

Vid den här tiden slutade hon prata helt. Då förstod pappan att han måste ta hem sitt barn.

Det är 2015. Det är sommarlov, hon är lite kär i någon kille och hon vill träffa mig. Det hade kunnat vara bra om det slutade där. Soc hade åkt och lämnat alla hennes saker utanför pappan i svarta sopsäckar. Bara så; här är ditt liv. Hon ringer mig och är förtvivlad, undrar var hennes kläder är.

Vi skulle träffas på lördagen. Åka på medeltidsmarknad.

Jag ringer på morgonen och hon är borta. Jag får en känsla att något är fel, att nu är hon inte bara på väg att drunkna, nu är hon borta.

Jag går in i pappans hus.

Där är en tröja.

Den är blodig.

Jag ringer min mamma, min väninna, min moster. Jag ringer alla dem som hängt med, som varit min räddning. Jag ringer polisen och de ber oss gå hem och vänta.

En ambulans åker förbi. Jag är skakig. Vad händer? Ska vi inte gå ut och leta efter henne?

Efter tre timmar kommer de hem till mig. I tre timmar har de vetat att hon var död. Pappan och sambon hade hunnit ringa en präst och haft minnesstund.

Helvetet fortsätter efter att hon är död, pappan och sambon skriver en dödsannons där mitt namn inte var med. Jag träffar dem som arbetade på soc ibland, de som tog henne ifrån mig, vi springer in i varandra på pizzerian. De hejar och ler… har de inte tagit in vad de åstadkommit?

Min dotter var frisk och pigg när jag lämnade henne till soc och hon kom hem i en kista.


Fortsätt läsa

Kultur: Palestina, mars 2024

Writing poems in the genocide Some will mutter This is not your genocide To write poems about – Omar Sakr Palestina, mars 2024 Under folkmordet  sätter vi vitlökar i landetkrattar körsbärsträdetsgula löv täcker odlingsbädden under folkmordet minns duhur overkligt röttlyste benvedets bladinnan de föll under folkmordet las colas de zorro blekta av höstenoktober  under folkmordet […]

Läs mer

Politik: Kontexts samtal om fred på Kulturhuset inställt

Idag, den 8 mars, skulle Kontext ha hållit i ett samtal om fred och feminism på Kulturhuset i Stockholm. Nu är samtalet inställt.

Läs mer

Dagbok 2022-2026: Jag ser barnen i Rafah och tänker att vi är skyldiga dem något

I helgen talade Kontexts Elina Pahnke på en Palestinademonstration. Här publicerar vi talet.

Läs mer