Politik

Jag är där ändå

Just nu följer tusentals människor i exil massdemonstrationerna mot korruption och för värdiga liv i sina ursprungsländer. Skribenten och läraren Waqar Hashem kom som asylsökande till Sverige från Irak för 30 år sedan, hon skriver om att följa det irakiska folkets kamp på avstånd med en önskan att vilja kämpa vid deras sida.

Foto: FPP Wikimedia Commons. Irakiska demonstranter vid Tahrirtoget i Bagdad. Oktober 2019.

Minns ni den tjugoandra september 1990? Minns ni hur himlen såg ut? Minns ni hur jorden kändes under era fötter? Minns ni hur Arlanda doftade? Hur ansiktet på poliserna som granskade era ansikten såg ut? Det gör jag.

Alla dagar innan just den dagen hade präglats av politisk kamp. Jag kände fortfarande förnimmelserna av vandrande över landsgränser och marscherande i demonstrationståg. Mina händer känner fortfarande pennan i handen som skrev texter, som liknar denna. Jag växte upp i ett land där oliktänkande var förenat med livsfara. Trots detta pågick kampen i det dolda. Trots detta fostrades jag in i den politiska kampen av mina föräldrar. Jag sökte min far i städernas fängelser och fick se min mor organisera sig i hans frånvaro. Att ge upp eller förlika sig med situationen var aldrig ett alternativ. Vi ville leva i ett land där alla åsikter respekterades och accepterades. Vi ville bygga ett fritt land som gav möjlighet till sitt folk att utvecklas och fortsätta ge världen kultur och vetenskaper, så som vi gjort genom historien.

Ändå stod jag där på Arlanda. Hjärtat i Irak och kroppen i Sverige. Jag bestämde mig för att kampen aldrig skulle ta slut, att ett nytt tillfälle skulle komma.

De svepte den irakiska flaggan om sig och började demonstrera.

I mitt nya sammanhang i Örnsköldsvik fick jag mina två döttrar. Jag jobbade, engagerade mig i kulturlivet och njöt av att se livet ur mina döttrars ögon. Vi pratade ofta om det politiska arvet. Jag läste poesi för dem och diskuterade politiska frågor runt matbordet. År 2003 var vi många som engagerade oss mot USA:s krig mot Irak, men varken vi eller omvärlden kunde stoppa det besinningslösa kriget. Irak förstördes ytterligare. Men hoppet om att få återse mitt älskade land och få ta del av landets utveckling och tillväxt avtog inte, och avtar aldrig.

Situationen där blir idag värre och värre. Majoriteten av befolkningen blir fattigare i takt med att korruptionen ökar. Makthavarnas fickor fylls, befolkningens magar är tomma. Flera gånger tidigare har folket försökt protestera för ett bättre liv, men de som sitter på makten har undertryckt det. Min bror som bor kvar var tveksamt inställd till protesterna. Han uppmanade sina barn att stanna hemma.

I början av oktober i år började människorna återigen fylla gatorna. De svepte den irakiska flaggan om sig och började demonstrera. De demonstrerade mot korruptionen och sekterism och för grundläggande rättigheter: jobb, trygghet, fungerande infrastruktur, bevarandet av naturresurser. Jag såg en ny kraft i den irakiska befolkningen. Mitt hopp väcktes åter. Jag såg hur hela befolkningen slöt upp, sida vid sida, ungdomar, äldre, kvinnor, män. Alla vill göra förändring!

Alla mina brors barn är med. När den irakiska staten inte har begränsat sin befolkning genom att stänga av internet skickar mina brorsbarn bilder på sig själva och folkmassorna. De är stolta, och jag är stolt.

Alla mina brors barn är med. När den irakiska staten inte har begränsat sin befolkning genom att stänga av internet skickar mina brorsbarn bilder på sig själva och folkmassorna. De är stolta, och jag är stolt. Jag skriver till dem och uppmanar dem att fortsätta kämpa. Varje cell i min kropp vill kämpa med dem. Vill vara där och återuppta kampen. Istället ger jag dem tips och råd, men de vet redan allt. Det är deras verklighet, deras framtid.

Trots den irakiska statens motstånd i form av tårgas, pepparsprej, hetvattenkanoner,  ljudbomber och faktiska skott mot befolkningen som inte bär annat än den irakiska flaggan om sig, ger folket inte upp. Stoltheten växer i mig.

Tyvärr ekar västvärldens media relativt tomt gällande detta. Jag pratade med min ena brorsdotter i telefon idag, medan hon gick hem från dagens demonstrationer. Hon var rädd att omvärlden inte skrev om deras kamp. Att vi utanför landet inte visste hur hårt de kämpade. Men jag försäkrade henne om att det jag läst var på folkets sida.  Jag vill därför att vi gemensamt stöttar den irakiska befolkningen genom att skriva och prata om detta med språket som vapen. Språket som uppstod i det som idag är Irak.


Waqar Hashem är SFI-lärare och kom till Sverige som asylsökande 1990. Detta är hennes första text för Kontext, men hon har tidigare skrivit ett antal debattartiklar på diverse svenska och arabiska nyhetssidor.


Fortsätt läsa

Att försämra asylrätten är att försämra det svenska samhället

Vad händer när människor på flykt avhumaniserars i medier och av politiker? Kontexts politiska redaktör Silas Aliki undersöker en hotad asylrätt, dess historia och varför medmänsklighet…

Læs mere

Vem tjänar på att arbetarklassen skakar galler?

Sedan i somras, när justitieminster Morgan Johansson kallade misstänkta förövare för “odjur” som ska “stampas ut“ har debattklimatet kopplat till frågor om brott och straff i…

Læs mere