Politik

Intersex och frigörelse

Det krävs mer än nya kategorier på våra pass och id-kort. Med Marx i ryggen skriver Jules Gleeson om hur intersex-kampen ifrågasätter det könsuppdelade samhällets fundament.

Illustration: Hanna Stenman

FAKTA:

intersex/intersexvariation

Ett antal olika tillstånd och diagnoser samlas under detta begrepp. Intersexvariationer är medfödda tillstånd i vilket könskromosomerna, könskörtlarna (testiklar eller äggstockar) eller könsorganens utveckling är atypisk. Någon som har en intersexvariation kan kalla sig för intersexperson. Det går att vara intersex och man, kvinna eller något annat. Intersex säger inte någonting om en persons sexuella läggning. En person som inte är intersex kallas för dyadisk.

Källa: RFSL.SE.


Vi som föds som intersex hamnar, på grund av hur vi behandlas, i ett tillstånd där vi blir omöjliga att beskriva. Med det syftar jag inte inte bara på det vardagliga nedbrytandet som kommer från interfobi, som till exempel trakasserier på gatan, eller på den okunskap som är lika ingrodd som den är utbredd, eller på de ändlösa frustrationerna och förödmjukelserna som hör byråkratin till. Jag syftar också på “behandling” i den medicinska bemärkelsen. Det lidande som åsamkas intersexpersoner har blivit rutin och professionaliserats. Resultatet är att många av de skador som tillfogas oss med intersexvariationer uppkommer i samband med etablerad medicinsk praktik, i kliniska miljöer och från personer med medicinsk legitimation. Vad som skulle kunna accepteras som en av livets nyckfullheter är istället stämplat som en avvikande “störning” som till varje pris måste korrigeras.

Vi överlever trots de här försöken att “fixa” oss. Att vi överhuvudtaget existerar är någonting som har begravts och osynliggjorts, vilket innebär att vårt tankearbete måste börja med att gräva fram de sociala förhållanden som har dolts för oss. Först då kan vi komma fram till en berättelse som faktiskt gör ärrvävnaden läsbar.

"Det mesta som skrivits om kön och genus i den marxistiska traditionen har varit av dålig kvalitét och missar dessutom ofta poängen."

Jules Gleeson

Normaliseringen av misshandeln och kränkningarna vi får utstå verkar orubblig och i det har vi fått ytterst lite stöd från den etablerade vänstern. Dessutom kan det ofta kännas isolerande att försöka förstå intersexerfarenheter. Trots att jag vanligtvis använder mig av teori för att begripliggöra min situation har jag upptäckt att jag inte längre kan förlita mig på existerande revolutionärt tänkande. Det mesta som skrivits om kön och genus i den marxistiska traditionen har varit av dålig kvalitét och missar dessutom ofta poängen. Medan Marx egna texter var rika på retorisk känslighet tenderar dagens skribenter, trots att de hävdar att de för hans arv vidare, att tala i termer som skrapats rena från trauman och tömts på allt sitt innanmäte. Det är som om de har blivit uppstoppade av en konservator.

Traditioner som är luddigare och svagare i sina förklaringar, som radikalfeminism, dekonstruktionen och psykoanalysen, har ofta haft större framgång på både individuell och institutionell nivå genom att åtminstone redogöra för den alldagliga, brutala verklighet som är den könade erfarenheten. Men det leder i sin tur till att de sätt på vilka sexuellt våld är intimt sammanlänkat med klassamhället blir ett problem som ingen angriper. Ingenstans är det misslyckandet mer uppenbart än i den förhärskande tystnaden som kommer från marxistisk genusteori om intersexvariationer. Medan denna teori gladeligen reducerar genus till havandeskap så stammar den när den försöker ta sig an det som är mer komplicerat. Den värsta behandlingen intersexpersoner utstår är våldet som regelbundet utövas av personer som tillhör den styrande klassen. Trots detta har marxism och andra s.k. revolutionära skolor inte lyckats göra mycket för att få slut på det våldet eller ens uppmärksamma det. Individer som är svåra att sortera in i det ena eller andra facket på arbetsmarknaden på grund av sin intersexvariation verkar istället mötas med en besvärad tystnad.

"Utgångspunkten som möjliggör dessa ingrepp är uppenbart sexistisk och heteronormativ."

Jules Gleeson

Låt oss börja med en anonym redogörelse från en intersexperson. Här beskrivs en hormonersättningsterapi som genomförts utan att hen kunnat ge ett fullt informerat samtycke och de katastrofala följder det har fått för hens välmående:

Efter två år av ändrad dosering började jag känna mig som en helt och hållet ny människa en människa jag inte tyckte om. Jag fick till slut reda på att testosteronplåstren inte behövde sättas på testiklarna utan kunde fästas på min arm.

Trots den kunskapen, och förändringen i min behandling, så jag mådde jag väldigt dåligt. När jag var sjutton bestämde jag mig för att gå ”cold turkey” och sluta med allt, ett desperat försök att rädda min personlighet. Jag slutade med mina hormoner och de mediciner som jag tog för att jag diagnostiserats med bipolär sjukdom. Jag tänkte då att jag skulle möta ett större motstånd från min familj, men när jag stod upp för mig själv så lät de mig vara. Efter en vecka utan hormoner och mediciner så började jag faktiskt må bättre. Jag var fortfarande en förvirrad tonåring och jag hade vanliga tonårsproblem, som att jag saknade självförtroende relaterat till mitt utseende. Men all känslomässig turbulens och identitetsförvirring var borta. Det kändes som att jag hade fått tillbaka min hjärna. I skolan gick jag från att ha varit två år efter alla andra till att ta examen i tid, som näst bäst efter kursettan.

Författaren beskriver ett liv i vilket hen länge fick navigera det medicinska etablissemanget ensam innan hen äntligen hittade en queer kamratskap i det alternativa rummet Radical Faeries. Läkare och sjuksköterskor behandlade en pubertetsutveckling som kännetecknades av låg testosteronnivå som om det vore en katastrof och erbjöd inga som helst alternativ, särskilt inte östrogenbehandling.

"Om det inte finns ett brett erkännande av intersex som en social kategori, där stöd finns för en uppfostran som fullt omfamnar intersexvarierande barn, så verkar det osannolikt att en enkel policyförändring kommer att göra någon skillnad."

Jules Gleeson

Berättelsen är typisk för de med XXY-kromosomer. Som en intersex-variant brukar XXY att se uppseendeväckande ut: fettfördelningen på kroppen ger en emfas till höfterna, ansiktsdragen är mjukare än vad som förväntas av män och muskeltonus är vanligtvis lågt. I motsats till vanliga vanföreställningar om att testosteron leder till en manlig essens, tenderar en XXY-pubertet att resultera i en kroppslängd över genomsnittet (oftast över 183 cm) och ovanligt långa armar och ben. Utöver anatomiska skillnader så är motoriska funktionsnedsättningar som dyspraxi vanliga. I vissa fall så innebär en XXY-variation att bebisar föds med kryptorkism (utebliven förflyttning av testiklarna till pungen), och i de fallen tillskrivs barn med denna variation oftast det manliga könet. Men oftast identifieras också XXY först i samband med tonårstiden (eller i tidig vuxenålder, ofta i samband med försök att skaffa barn). Vid det skedet så ses det primärt som något som ska ”korrigeras” genom att personer ges exogena androgena hormoner som testosteron.

En motsvarande behandling ges även till intersexpersoner som tillskrivits kvinnligt kön: höga doser östrogen används antingen för att slå ut de interna testiklarna eller som en efterbehandling för att kompensera ett tidigare kirurgiskt ingrepp där dessa tagits bort. Den värsta behandlingen av intersexbebisar och -barn utsätts de som föds med tvetydigt könade genitalier för. Med hänvisning till svepskälet att man ska ”fixa rören” och förhindra framtida cancerformer görs kirurgiska ingrepp som de facto är kosmetiska och som också är helt och hållet förhastade. I många fall är operationerna misslyckade även utifrån de påstådda avsikterna; ytterligare ”korrigeringar” måste fortsätta genom barndomen och tonårstiden, med sämre resultat och ökande brist på precision allteftersom ärrvävnaden ansamlas.

"Martin berättade för mig att hen kände att dessa ingrepp låg till grund för hens påföljande könsdysfori. Hen kände sig som en mänsklig försökskanin."

Jules Gleeson

Utgångspunkten som möjliggör dessa ingrepp är uppenbart sexistisk och heteronormativ: en vagina antas behöva en tillräcklig bredd för att passa en tilltänkt man eller pojkvän; en penis förväntas vara anpassad för penetration och klitoris vävnad skärs bort om den anses överflödig. I de flesta fallen är den här typen av genital stympning, s.k. Intersex Genital Mutilation (IGM), inte aktivt godkänd av den nationella sjukvårdslagstiftningen. Vad som är vanligare är att det finns en förväntning att födslar registreras hos relevanta myndigheter och att ”könet” (antingen manligt eller kvinnligt) deklareras. Om man då får ett intersexbarn och uppfostrar det utan att inordna sig i den normen blir barnet till en administrativ olämplighet.

Den queera marxistiska rättsvetaren Grietje Baars har undersökt hur även instiftandet av en tredje juridisk könskategori, en s.k. “X-markering“ (som nyligen introducerats i Tyskland), kan bli ett byråkratiskt verktyg för att utöva påtryckning på föräldrar att genomföra en IGM-kirurgi. Om det inte finns ett brett erkännande av intersex som en social kategori, där stöd finns för en uppfostran som fullt omfamnar intersexvarierande barn, så verkar det osannolikt att en enkel policyförändring kommer att göra någon skillnad. Om någon ny tilltänkt administrativ könskategori ska innebära ett verkligt genombrott i strävandet efter intersexpersoners frigörelse måste den matchas av en betydligt mer djupgående förändring och ett historiskt erkännande av intersexpersoners identitet och rättigheter.

"Flera rättsinstanser eller medicinska verksamheter frångår praxis i tolkningen av den lagstiftning som förbjuder kvinnlig könsstympning, i fall som avser borttagande av vävnader från intersexpersoner."

Jules Gleeson

Men IGM utförs inte bara på personer som tillskrivs ett tvetydigt kön vid födseln. Förra året intervjuade jag en ickebinär intersexaktivist vid namn Martin Hasani, som föddes med en variation som vanligtvis anses relativt okomplicerad: en s.k. hypospadias. Urinrörsöppningen öppnar sig, i dessa fall, någonstans på undersidan av penisens skaft. Läkare brukar motivera ingrepp med att den tilltänkta ”pojken” annars skulle behöva sitta ner och kissa. I Martins fall innebar detta elva operationer mellan hens tredje och sjuttonde levnadsår. Senare operationer verkar ha varit kosmetiska, men det var oklart varför de utfördes överhuvudtaget. Martin berättade för mig att hen kände att dessa ingrepp låg till grund för hens påföljande könsdysfori. Hen kände sig som en mänsklig försökskanin. Läkaren som utförde ingreppen sparkades så småningom, huvudsakligen på grund av de sexuella övergrepp som hade varit ett stående inslag i hans behandlingar. Men i majoriteten av fallen får läkare aldrig möta några konsekvenser för sitt handlande, vare sig i sin profession eller privat. Flera rättsinstanser eller medicinska verksamheter frångår praxis i tolkningen av den lagstiftning som förbjuder kvinnlig könsstympning, i fall som avser borttagande av vävnader från intersexpersoner.

Att få slut på de här ingreppen är det överordnade politiska målet för intersexrörelsen, som  rubricerar dessa som ”intersexkönsstympning” (IGM). Den medicinska professionen har etablerat en standardpraktik som innebär att man ljugit för både barn och föräldrar. Könshormonpiller kallas för vitaminer, onödig vaginal plastikkirurgi kallas för ”urinblåskirurgi” och könskörtlar kallas för ”tumörer”. Detta eufemistiska svek, som innebär att personer förvägras rätten att ge sitt informerade samtycke, förstärks sen av föräldrar, ibland ovetandes och ibland medvetet, vilket är resultatet av en ideologi som betraktar intersexvariationer som en olycklig avvikelse från normen.

"När en tonårig transpojke får tillgång till testosteronbehandling är det en skandal, samtidigt som dessa läkemedel ges på rutinbasis till intersexpersoner, ofta utan medgivande, trots välkända risker för fertilitetsstörande bieffekter."

Jules Gleeson

En uppenbar ironi är att de hormonella och kirurgiska behandlingar som lättvindigt och nyckfullt utförs på intersexvarierande personer skulle kräva ett otroligt tålamod och dedikerat arbete för en transperson att få igenom hos de ”grindvaktande” institutionerna. När en tonårig transpojke får tillgång till testosteronbehandling är det en skandal, samtidigt som dessa läkemedel ges på rutinbasis till intersexpersoner, ofta utan medgivande, trots välkända risker för fertilitetsstörande bieffekter.

Den här uppräkningen av rutinmässiga fasor och övergrepp är ofta lika bekanta för intersexaktivister som det är chockerande för de som aldrig stött på ämnet förr. Nu gäller det att handla. Låt oss skippa alla självreflektioner om privilegier och fokusera på att frigöra intersexpersoner från den intergenerationella paraden av stympning och andra former av påtvingat hemlighållande som har tystat oss och lämnat oss levande begravda.

Tiden för stum skräck är förbi. Att lyfta fram de här överträdelserna som en intellektuell anklagelse mot olika könade system är förhållandevis enkelt. Att faktiskt få slut på praktikerna är en större utmaning, och betydligt viktigare. Det finns helt enkelt ingen ursäkt för någon kommunist som bor i en stad att inte omedelbart engagera sig i arbetet att få slut på såna här handlingar. Åtminstone ett lokalt sjukhus utför troligtvis påtvingade kosmetiska könskorrigerande operationer på intersexbebisar och -spädbarn. Hitta intersexaktivister, lyssna, och gör sen mer än bara att lyssna: gå med i kampanjer, erbjud stöd, vägra att låta oss vara osynliga.

"Det ligger i den medikaliserande och heterosexuella regimens natur att isolera oss och att få oss att uppfatta oss själva som freaks och avvikelser."

Jules Gleeson

Och utöver detta: kom ihåg att intersexrörelsen är i ett blomstrande skede, och att man inte har uppnått en medvetenhet om intersexvariationer hos den stora massan ännu. Tills utbildning i frågan har systematiserats så kommer tusentals människor att leva i okunskap om sin egen intersexvariation. För ögonblicket så bör man anta att fler människor lever med intersexvariation än som kan ge en beskrivning av sitt sociala tillstånd utifrån just såna termer. Det ligger i den medikaliserande och heterosexuella regimens natur att isolera oss och att få oss att uppfatta oss själva som freaks och avvikelser. Det är vanligt att ett möjligt ramverk för en allians mellan en förtryckt grupp och dess allierade kommer till korta: det är vanligt för de som så småningom kommer ut som intersex att spendera månader eller år i utkanterna av vår rörelse, där de försöker lappa ihop sina erfarenheter genom tafatta och besvärliga möten och hemliga webbsökningar. Intersexbefrielsekampen kommer vara frukten av ett nytt medvetande som gör motstånd mot det medicinska etablissemangets avsiktliga uppdelning av oss – eller så kommer det att misslyckas och resultera i ingenting alls.


Jules Gleeson är en akademisk arbetare, genushistoriker, queerfenomenolog, hegeliansk marxist, Londonbo och medförfattare till boken Transgender Marxism som utkommer hösten 2020. Texten har tidigare publicerats på Commune.


Översättningen har gjorts av Samuel Teeland som är poet, författare och översättare samt boxningstränare i den socialistiska träningsföreningen Collective Effort.


Fortsätt läsa

Idag införs lagen som tillåter staten att spionera i våra telefoner

Den första april införs lagen om hemlig dataavläsning. Silas Aliki förutspår hur den på sikt kommer kunna användas av en fascistisk regering för att kriminalisera och övervaka politiska…

Læs mere

I Annie Lööfs drömvärld är männen också förtryckta

Är feminismen beroende av att formuleras som kvinnokamp? Under det senaste seklet har feminister åstadkommit stora reformförändringar.  Men vilka är det som exploateras idag? Poeten…

Læs mere

Kulturkrig mot universitetet

Universitetens jämställdhetsarbete är det senaste målet för högerns kulturkrig. Erik Gunnarsson djupdyker i kritiken mot den så kallade genusdoktrinen. Och hittar det verkliga hotet…

Læs mere