Högern hycklar om muslimska- och transungdomars valfrihet 

”Stopp, min kropp!”

 Enligt en vän till mig som har sitt barn i en förskola i en trevlig medelklassförort till Stockholm lär sig barnen att säga just så. Meningen kommer från den handledning som Rädda Barnen tagit fram för att diskutera kroppslig integritet med små barn. Och barns rätt till sin egen kropp är viktig. Tyvärr verkar den inte gälla alla barn.

Förra veckan släppte Socialstyrelsen en ny rapport där det framkommer att många personer som diagnosticeras med könsdysfori också ofta har andra psykiatriska diagnoser.

Det finns naturligtvis många förklaringar till att de som inte helt identifierar sig med det juridiska kön de tilldelades vid födseln, och lever med konsekvenserna av det i ett cisnormativt samhälle, också har hög förekomst av exempelvis ångest eller depression. Att antalet personer som söker vård för sin könsdysfori ökat sedan staten slutade tvångssterilisera dem 2013 är heller inte förvånande.

”När det gäller barn och ungdomar med transidentitet är tvåkönsnormen så viktig att upprätthålla att man måste tysta deras röster.”

Silas Aliki

Det som är intressant är högerns reaktioner på att transungdomar fått bättre tillgång till vård, och hur de sammanfaller med andra försök att reglera barns och ungas kroppar. Ivar Arpi skrev på ledarplats i SvD förra veckan att det är en ”kultursjukdom” att identifiera sig som transperson, och att det är fel att, som ”translobbyn” gör, se frågan om tillgång till vård för transpersoner som en rättighetsfråga.

I ledarartikeln citeras professorn Mikael Landén, som driver teorin att ökningen av personer som identifierar sig som trans är en ”kulturbunden psykologisk smitta”. Ledartexten paras med en artikel där föräldrar som organiserat sig mot barns rätt att själva välja sin könsidentitet intervjuas. Barnens och ungdomarnas egna röster saknas dock helt i båda texterna.

Barn och ungdomar med transidentitet, som på grund av skolplikten har mycket små möjligheter att undvika ensidigt könade miljöer som exempelvis omklädningsrummet innan idrotten, tillfrågas sällan om vad de anser om det cisnormativa tvåkönssamhället.

”Ingen av dessa texter och politiska förslag tar utgångspunkt i omsorgen om barn och ungdomar från olika minoriteter, även om det är det som sägs.”

Silas Aliki

En annan grupp ungdomar som numera också nekas rätten att själv bestämma över sina kroppar är tjejer som bär slöja. I december förra året fattade Skurups kommun, i strid med såväl skollagen som internationella människorättskonventioner, beslut om att förbjuda muslimska ungdomar att bära slöja. Sverigedemokraternas partisekreterare Rikard Jomshof har argumenterat för slöjförbud eftersom slöjan symboliserar en ”påtvingad uppdelning mellan män och kvinnor”.

Samma argument förs bland annat fram av företrädare för föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime: Slöjans funktion är att markera skillnad mellan könen. När beslutet fattades, var det fem elever i Skurup som bar slöja. Nu, två månader senare, har antalet ökat till omkring 20. Rektorn på Skurups största skola, Mattias Liedholm, tror att det handlar om att ungdomarna ”vill visa att de själva bestämmer över sin kropp.”

När det gäller barn och ungdomar med transidentitet är tvåkönsnormen så viktig att upprätthålla att man måste tysta deras röster, och publicera text efter text på ledarplats om hur farligt det är när barn och ungdomar utmanar den normen. Att samtidigt lägga pannan i bekymrade veck i relation till hur religiösa symboler “markerar skillnad mellan könen” går i den här världsbilden utmärkt. Hyckleriet saknar gränser. Det beror på att ingen av dessa texter och politiska förslag tar utgångspunkt i omsorgen om barn och ungdomar från olika minoriteter, även om det är det som sägs. Istället handlar det om något helt annat. 

När majoritetssamhället, och särskilt den konservativa högern, organiserar sig för att reglera minoriteters kroppar, måste vi inse att det i slutändan handlar om samma sak: en önskan om att dessa minoriteter överhuvudtaget inte ska få finnas, synas, eller höras. Stopp, vår kropp!

Silas Aliki är en av Kontexts politiska redaktörer.