Politik

En månad efter Christchurch

Det har gått en månad sedan terroristen Brenton Harrison Tarrant sköt ihjäl femtio muslimer under deras fredagsbön. Kontext bad sju olika skribenter att tillsammans analysera terrordådet och berätta hur det påverkade dem.

Zana Muhammad
Foto: Privat

Zana Muhammad, förbundsordförande, studieförbundet Ibn Rushd

Det är morgon när nyheten når oss. Nya Zeeland ligger på andra sidan jorden, tidsskillnaden är så stor den kan bli. Känslan som far genom mig säger något annat: det hade lika gärna kunnat hända här.

Samtidigt som jag lämnar barnen på förskolan ringer jag runt till olika muslimska företrädare. Fokus ligger på det omedelbara, på säkerheten kring fredagsbönen.

Först på kvällen brister det för mig. Hur har det kunnat gå så långt?

Jag har länge varit engagerad i det muslimska civilsamhället, de senaste åren som ordförande för studieförbundet Ibn Rushd. Det är en tid då den antimuslimska rasismen tagit sig allt värre uttryck. Bland Ibn Rushds medlemsföreningar berättar man om krossade rutor, nazistiskt klotter och anlagda bränder.

Förra året fick vi till och med siffror på hur vanligt det är: hela sex av tio muslimska församlingar har utsatts för minst ett fysiskt angrepp. Sex av tio! Det är en omskakande siffra i ett land med grundlagsskyddad religionsfrihet. Ett land där alla som har en tro ska kunna utöva den i trygghet.

När terrordådet skedde i New Zealand, där 50 personer som bad i moskéerna dog, så tänkte jag direkt på att medier måste ta sitt ansvar och sluta måla upp en bild av Islam som ett hot mot västvärlden

Iman Aldebe

Hand i hand med angreppen går beröringsskräcken. Det är vad som gör mig mest ledsen av allt. I stället för att få mig som svensk muslim att känna mig sedd och uppbackad vänder de flesta av våra makthavare bort blicken. Andra går medvetet in för att stänga det muslimska civilsamhället ute.

Man sprider rykten, svartmålar personer och organisationer. Isolerar dem som man egentligen borde ta i handen i kampen för ett tryggare och mer demokratiskt samhälle. Vi vill så mycket, vi sitter på så mycket kunskap och engagemang och kraft och vilja att bygga broar och göra saker och ting bättre.

Ändå väljer man otrygghetens väg, man väljer att vända bort blicken och isolera oss. Det är bland annat för det som jag fäller mina tårar på kvällen den 15 mars.


Iman Aldebe
Foto: Privat

Iman Aldebe, modedesigner

När terrordådet skedde i New Zealand, där 50 personer som bad i moskéerna dog, så tänkte jag direkt på att medier måste ta sitt ansvar och sluta måla upp en bild av Islam som ett hot mot västvärlden. För att medierna skapar monster. Det bidrar till en lavinartad ökning av extremhögern och den rätt de anser att de har att begå brott mot folk med annan bakgrund eller muslimer. Nyanseringen i media måste förändras för att inte bidra till fler liknande brott. Muslimer känner inte sig trygga i väst. Särskilt inte efter 9/11.

Hot, skällsord och otrygghet är vardag för muslimer idag. Dock har jag märkt att medier i Sverige legat lågt med att lägga etiketter på muslimska våldsmän som jihadist, terrorist, extremist eller islamist efter attacken på New Zealand. Svenska staten har skilt sig från kyrkan och förflyttar sig allt längre från religionen. Att den muslimska minoriteten i Sverige ökar får islamofober att känna sig nervösa. Deras vita överlägsenhet får icke-vita att känna att de inte hör hemma i det land som är deras. Jag är andra generationens invandrare och beslöjad och känner att jag varje dag måste prestera 10 gånger bättre än en vit person. Jag ler lite extra när jag träffar på andra människor på gatan för att visa en annan bild av muslimer än den media visar upp dagligen. Jag känner mig inte fri i ett land som jag anser är mitt. Tänk att bara få vara normal. Att få göra misstag som vilken annan människa i världen som helst. Utan att bli märkt som ond eller islamist eller extremist.


Aiman Ahmad, socialpedagog och Sarah Ameziane, skådespelare och kulturarbetare

Salam alekom Sarah, är du där?

Wa aleykom assalam Aiman! Yes jag e här 🙂

Hur reagerade du när du hörde om terrordådet i Nya Zeeland?

Jag blev ledsen och upprörd över hur en människa kan vara så ond.

Håller med, samtidigt som jag blev ledsen så blev jag ändå inte chockad. Man är medveten om hatet som finns mot muslimer.

Islamofobin är större än vad många tror. Inte minst i lilla Sverige. Man behöver bara gå in och läsa lite på nätet så ser man hur mycket fördomar det finns. Det jobbigaste för mig är: Hur ska jag förklara detta för mina barn?

Hur ska jag berätta för en sexåring att det finns människor som inte tycker om henne.

Exakt, jag tror att det är därför många känner sig rädda för att det känns närmare än vad man tror. Att terrordådet må ha skett i Nya Zeeland, men kunde lika gärna ha skett här.

Barn är nog bland det känsligaste man har runt omkring sig. Sen att berätta något som detta är inte nåt man vill göra. Man vill skydda barnen från hatet men samtidigt så förstår jag varför dom borde veta om det som sker.

Islamofobi är vardag idag, men det diskuteras endast vid stora händelser.

Tyvärr, det är då folk inser vad det är vi muslimer pratat om hela tiden.

Tills det värsta händer...

Jag håller med dig det svårt att förklara för barnen. Min önskan är ju att bjuda in Sverigedemokrater så de själva får berätta för mina barn varför de inte gillar dem.

Hur ser du på fördomarna i Sverige?

Det är något som börjar gå överstyr, hatet ökar mer och mer. Samtidigt som vi muslimer försöker utbilda folk om hur islam lär oss det bästa, så finns fördomarna alltid kvar. Jag är rädd att ord ska bli mer till handlingar och att vi muslimer blir mer utsatta.

Hur ser du på det?

Min upplevelse är att det är en cancersjukdom som dödar landet sakta men säkert. Allt handlar om utbildning. Människor med fördomar är sjuka individer som behöver vård. Själv är jag född i Sverige och har bott här hela mitt liv, men jag känner mig inte svensk på grund av att jag inte bli bemött som det. Jag går alltid och hoppas att om några år blir det bättre.

Men ibland känner jag mig naiv. Hur har du upplevt påhoppen i Sverige?

Känner du dig säker efter händelserna?

Aa håller med dig. Men vissa människor har byggt upp en bild som dom vägrar ändra. Exakt samma här, född här men kommer aldrig känna mig svensk 100%.

Tråkigt att det är så, jag bidrar till landet jättemycket, jag har hjälpt jättemånga ungdomar genom mitt jobb att bli drogfria men det skriver ingen om.

Har aldrig varit med om något personligt, förutom kommentarer och blickar typ. Jag är lite nojig att gå till fredagsbönen efter allt, att fler ska få såna här idéer.

Exakt... men man gör sitt bästa.

Min fru var jätteduktig på sitt jobb och alla var nöjda med henne, så sa chefen åt henne om du vill ha ett fast jobb får du ta av dig slöjan. Det var inte länge sedan...

Jättesorgligt... att slöjan ska vara ett hinder och ett hot för så många.

Ironiskt nog så sitter du och jag som muslimer med samma känsla.

I slutändan så kommer vi muslimer oftast känna samma rädsla när sånt här händer.

Jag hoppas fler och fler människor inser att detta är vår vardag i samhället idag.

Verkligen.

Fortsätt håll huvudet högt och jag hoppas människor lär sig vem vi är genom våra handlingar.

Ha det så bra och lycka till må Allah belöna dig och din familj

Det gäller att fortsätta göra sin grej och vara en god människa. Önskar dig detsamma, allahumma ameen & detsamma!


Noor Nassef
Foto: Dilem Suvakçi

Noor Nassef, studerande

Efter terrorattackerna uppmärksammades Christchurchs dödsoffer genom diverse solidaritetshandlingar nationellt i Nya Zeeland, men också runt om i världen. Förutom att de döda muslimerna, som ett resultat av denna terror, visar på deras villkorade mänsklighet, visar också stora delar av den så kallade solidariteten till dessa dödsoffer på en villkorad mänsklighet.

Vad innebär det egentligen att solidarisera sig med en död muslim, när en död muslim förstås som en ”god muslim” för att dennes muslimska närvaro inte längre gör sig märkbar i världen?

Noor Nassef

För islamofobi är inte bara det explicita dödandet av muslimer. Islamofobin definierar också när muslimer är värda att bli solidariserade med och när muslimer förstås som tillräckligt utsatta för rasism. Vad innebär det egentligen att solidarisera sig med en död muslim, när en död muslim förstås som en ”god muslim” för att dennes muslimska närvaro inte längre gör sig märkbar i världen? Kan det vara så att det är möjligt att samla så många människor till olika manifestationer för döda muslimer – men aldrig få till faktiska politiska förändringar för de levande? Om muslimer ska behöva dö för att beviljas mänsklig värdighet kommer den här typen av skensolidaritet aldrig ge effekt för de kvarlevda muslimernas möjlighet till politisk subjektivitet och förbättrade livsvillkor.


Hanin Shakrah
Foto: Anders Wallin

Hanin Shakrah, journalist

Som barn gick vi till moskén för studier i koranen och i arabiska. Varje lördag, som ett urverk, slog vi oss ner på de donerade mattorna som låg ute i källaren som doftade av mögel, och repeterade ritualer och meningar vi förstod väldigt lite av. Vårt utövande av religion skedde i en industrifastighet nära järnvägen i Falkenberg. Bänkarna vi satt vid under koranundervisningen var sådant som kasserats från gamla skolor och som nu fick nytt liv genom barn som talade dålig arabiska, tigrinja, somaliska, persiska, urdu, ryska och bosniska.

Jag bad mina fem obligatoriska böner, dag ut och dag in som ett urverk, men lärde mig konsten att bygga ett svennigt liv kring mitt muslimska, att skilja skarpt på de två.

Hanin Shakrah

Vi satt ihopträngda i salen med fuktbubblor under de målade väggarna, och lärde oss recitera suror på ett språk jag kände igen men inte för mitt liv inte kunde förstå.

Jag bad mina fem obligatoriska böner, dag ut och dag in som ett urverk, men lärde mig konsten att bygga ett svennigt liv kring mitt muslimska, att skilja skarpt på de två. Knycklade ihop mina otympliga bönekläder för att inte väcka yttervärldens uppmärksamhet när jag hörde knackningar på dörren.

Redan då insåg jag att min religion var en anomali i det här samhället. Jag var medveten om att min förmåga att anpassa mig till det hängde på hur mycket av min identitet jag lät framträda i mötet med majoriteten och lärde mig snart det som krävdes för att göra sömmarna mellan de båda världarna osynliga. Muslim, men lagom muslim. Svensk, men lagom svensk. För att inte väcka anstöt hos någon blev jag ingetdera. Ett lappverk.

En månad efter att femtio liv utplånats på andra sidan jorden går det upp för mig att sömmarna aldrig varit osynliga. Min livslögn framstår som naiv - i bästa fall. Förljugen - i värsta.

Vi som är queer, religiösa, kvinnor, feminister, socialister och vi som drömmer om en annan värld på ett annat språk än nyliberalismens. Det finns inte någon nivå av självutplåning som räcker för att blidka de som vill att vi ska försvinna. Det är våra heligaste rum de vill åt, det är vår förtvivlan de vill åstadkomma. Därför är lösningen inte att vi ska sudda ut oss själva. Lösningen är lapptäckets revolt.


Nilofar Salimi
Foto: Privat

Nilofar Salimi, poet

Välkommen broder
Till värmen, till ljuset, till kärleken broder
Till platsen där vi gråter i floder
Skrattar i perioder
Välkommen min broder

I denna byggnad lär vi om liv
Så beskriv
Din sorg och se hur det lättar på din bröstkorg

Lägg ner din kniv broder
Ditt destruktiva motiv broder
Det finns ett annat alternativ broder
Välkommen till vårt perspektiv broder

I denna byggnad lär vi om frid
Om hur vi alltid
Prioriterar kärlek över hat
Varje individ är din kamrat
Så lyssna inte på islamofobens struntprat

Hör du böneutropet broder?
Var inte rädd broder
Den är ansedd till frälsning broder
En fridfull hälsning broder
Så välkommen min broder

I denna byggnad lär vi om enighet
Hur varje person i denna värld är älskvärd
Och lika värd i vår färd mot evig lycka
Så låt oss uttrycka vår uppskattning
Att du är här min broder
Lägg ner ditt svärd min broder

Vi är samlade för att visa tacksamhet
Släpper verkligheten för en stund
För att tillbe den Allsmäktige i samfund
Det är inte många som vet
För vi gör det diskret
Men det är vår frihet broder
Kom och se min broder

Se hur vi lär om vår heliga skrift
Vi har som uppgift
Att visa respekt till varje individ
Att föredra frid över strid
Och lägga ner vår tid på att finslipa vår karaktär
Så min broder, kliv på här
Ljusets hus har en annan atmosfär

Du hälsar på oss med ditt gevär
Och vi hälsar på dig med ett leende
Och ett Assalaamu aleikom
Tänk om
Frid var med oss alla


Fortsätt läsa

Arbetskritik i augusti

Vad innebär det att frågan om arbetstidsförkortning reduceras från ett gemensamt politiskt projekt till den övre medelklassens självförverkligande? Skribenten Karl Gauffin läser…

Læs mere
Journalister rapporterar om häktningen av ASAP Rocky. Foto: Silas Aliki.

Fem häktningar som borde uppmärksammas mer än A$AP Rockys

FN har kritiserat Sverige för tortyrliknande förhållande på sina häkten. Kritiken handlar bland annat om att Sverige inte har någon övre gräns för hur länge någon får sitta häktad…

Læs mere

Fyra anledningar till att nakenbilder censureras på sociala medier 📵

Læs mere