Politik

Efter vår död kommer vi att fortsätta sälja annonser

Om femtio år kommer det finnas fler döda än levande på Facebook, enligt en forskningsstudie. Elina Pahnke ser en utvidgning av marknadsekonomin – där det går att tjäna pengar på människor också efter deras död. 

Illustration: Channa Bianca

Jag hade en vän som dog. Någon tog bort hans Facebook-profil. Jag kom på mig själv med att sakna honom där. Sådan är väl döden alltid. Obegriplig, omöjlig att materialisera. Och jag är inte troende. Jag försöker att begripliggöra hur någon inte längre kan existera, som vem som helst. Ändå undrar jag över innebörden i detta. Att sakna någons digitala tidslinje. Att tro att någon ska leva vidare på sociala medier, när någon ofrånkomligen är borta.

Genom åren har jag nåtts av nyheten att ytligt bekanta och vänners vänner dött genom att flödet fylls upp av kondoleanser. Kanske är det inte konstigare än att människor ändrar relationsstatus. Gifta. Gjort slut. Nya bilder på nya barn som aldrig valt att synas på Facebook.

Bredvid sorgetrådarna säljs tröjor och rakhyvlar. Facebook samlar in information och kränger annonser.

Ändå. Forskarna Carl Öhman och David Watson på Oxford Internet Institute har kommit fram till detta: om femtio år kommer det att finnas fler döda än levande på Facebook . Artificiellt intelligenta spöken som fortsätter att producera innehåll åt ett företag. Deras vänner skriver rest in peace. Kanske är de inne mer på Facebook än vanligt. Kanske vill de se vilka som skriver på den döda vännens tidslinje. Bredvid sorgetrådarna säljs tröjor och rakhyvlar. Facebook samlar in information och kränger annonser.

Enligt forskarna bakom rapporten kring Facebook som en framtida digital kyrkogård kan ackumulationen – uppsamlingen – av döda profiler också leda till en historieskrivning som är privatiserad av ett fåtal stora företag. Vår internetanvändning, och all information vi lagt upp om oss själva, kommer i framtiden fungera som en berättelse om det förflutna. Den berättelsen kommer att ägas av Facebook. De kan tillhandahålla information eller låta bli. De kan sälja den. De kan, och kommer förmodligen, hitta nya sätt att tjäna pengar på just döden. Om vi idag skriver på våra vänners tidslinjer att vi saknar dem, om företag redan nu kan fortsätta sin utsugning också efter vi lämnat detta jordeliv; vad förhindrar dem från att komma på mer avancerade tjänster där vi hedrar våra döda vänner på nätet?

Michael Perlitz fortsatte också att sälja annonser efter sin död. Han är känd som pappan i Telenors reklamfilmer och när han dog fortsatte han att synas i deras kampanjer. ”I samråd med Michaels anhöriga och efter deras önskemål har vi tillsammans tagit beslutet att återuppta vår reklamkampanj som nu innehåller en hyllning till Michaels minne. Det är vår gemensamma uppfattning att detta är vad Michael själv hade önskat”, sa företagets marknadschef Linda Wetterborg i ett uttalande. Nu är han visserligen varken först eller sist med att exploateras som död. Avlidna kroppar har alltid exploaterats. Se på alla döda kända och hur deras livsgärning ökar i värde efter att de dött. Någon kränger tröjor med Elvis. En annan säljer kalendrar med Marilyn Monroe. På festivalen Coachella spelade den döda artisten 2pac för några år sedan, i form av ett hologram.

Det nyare svaret på varför klyftorna ökar skulle kunna ses som ett ifrågasättande av detta: behöver vi ens vara levande för att någon annan ska kunna tjäna pengar på oss?

Det drabbar ingen fattig. Men ett spöke går samtidigt runt världen. Marknaden har expanderat. I Sverige är inkomstklyftorna rekordhöga. Hur kan de rika bli rikare? Svaret är gammalt och nytt. De som äger företagen, cheferna, arbetsköparna, tjänar samma pengar på arbete, tar ut profiten för andras jobb, de söker vinstmaximering. Jag menar, så har det sett ut och gör fortfarande. I den industriella kapitalismen slits våra kroppar ut, men de hålls ändå levande. För att kunna producera behövs någon miniminivå av hälsa, annars klappar vi ihop och klappar vi ihop kan vi inte längre bidra till vinsten som ägarna tar ut. Det nyare svaret på varför klyftorna ökar skulle kunna ses som ett ifrågasättande av detta: behöver vi ens vara levande för att någon annan ska kunna tjäna pengar på oss?

Nu kan överklassen, det ägande skiktet, eller låt oss bara kalla dem de allra rikaste, också tjäna pengar genom det fria skolvalet, privatskolorna, eller förflyttningen av resurser från allas vårt gemensamma. Nu är apoteket och sjukhuset och skolan och hemtjänsten också platser för spekulation. Här blir sjukdomen en inkomstkälla. Tro då inte att döden inte går att profitera på. Mest avgörande i denna dödstörstande ekonomi är förmågan att tjäna pengar på pengar. Kolla på prinsessan Madeleines man, han håller på med hedgefonder, representant för en svårgreppbar ekonomi. Det är ett vinstsökande som struntar i grundförutsättningen för arbete, alltså livet självt.

Man kan på ett enklare sätt förklara det som ett ekonomiskt system som hittat vägar bortom existensen, ett anatomiskt gränsöverskridande arbete.

Naturligtvis bygger också denna ekonomi i slutändan på någon annans arbete, men det är kroppar som befinner sig långt borta från Chris O’Neill när han spekulerar i vilka företag som är gynnsamma att investera i. Man kan lite krångligt kalla det en passiv kapitalackumulation, där marknaden avreglerats och med statlig hjälp tillåtit de allra rikaste att tjäna pengar på sin rikedom. Man kan på ett enklare sätt förklara det som ett ekonomiskt system som hittat vägar bortom existensen, ett anatomiskt gränsöverskridande arbete. Kapitalismen fungerar så, det är en ideologi som struntar i vem som utför arbetet, så länge arbetet leder till tillväxt.

Om livets slutstation är döden, är marknadsekonomins slutstation evig tillväxt. Det är ett system som går över lik. Det handlar varken om godhet eller ondska, utan bara om att greppa kapitalismens själva förutsättning.

Att kunna få avkastning på inaktiva arbetare är marknadsekonomins våta dröm. Döda arbetare kan inte säga ifrån, bara de levande kan organisera sig. Om livets slutstation är döden, är marknadsekonomins slutstation evig tillväxt. Det är ett system som går över lik. Det handlar varken om godhet eller ondska, utan bara om att greppa kapitalismens själva förutsättning.

Jag tänker: läxa. Var inte rädd för Facebooks spöken. Ifrågasätt istället dem som tjänar pengar på döda kroppar och levande. Det finns ett mål om tillväxt och det skiter i vad som produceras. Också efter att vi slutat vara lönsamma som arbetskraft kan vi vara lönsamma som digitala fotspår. Jag tänker: leta inte efter vän på Facebook. Där har han inte längre någonting att göra.

Illustration: Channa Bianca

Fortsätt läsa

Jag är där ändå

Just nu följer tusentals människor i exil massdemonstrationerna mot korruption och för värdiga liv i sina ursprungsländer. Skribenten och läraren Waqar Hashem kom som asylsökande till…

Læs mere

Att försämra asylrätten är att försämra det svenska samhället

Vad händer när människor på flykt avhumaniserars i medier och av politiker? Kontexts politiska redaktör Silas Aliki undersöker en hotad asylrätt, dess historia och varför medmänsklighet…

Læs mere