Politik

Det våras för fängelsefeminismen

När kulturprofilen dömdes firade stora delar av den feministiska rörelsen. Rättvisa hade skipats. Men vad är det egentligen som händer när progressiva röster börjar ropa efter mer statligt våld?

Illustration: Channa Bianca
Illustration: Channa Bianca

December 2018. Svea hovrätts dom faller mot den kallade kulturprofilen. Folk hurrar. Han har inte bara återigen dömts - han har dömts ännu hårdare än i tingsrätten.Veckorna innan och efter Svea hovrätts dom var det intressant att betrakta såväl de offentliga samtalen såväl som de semioffentliga på sociala medier. Plötsligt sågs personer, som annars hävdar sig stå för värden och ideologier som vänder sig emot statligt våld, glädjas åt repression. Den gemensamma nämnaren var att våldtäktsmän är ett avskum för vilka inget straff kan vara för lågt.

Sedan #metoo briserade i Sverige under hösten 2017 har mycket hänt. Och samtidigt ingenting. Flera personer har fått lämna sina uppdrag och på många arbetsplatser har sexuella övergrepp och osunda företagskulturer diskuterats för första gången. Den person som i svensk kontext främst har fått symbolisera förövarna i #metoo är den så kallade kulturprofilen.

Som helhet består dock ordningen, och flera av de mest namnkunniga rösterna inom #metoo-rörelsen har också drabbats av backlash. Exempelvis har feministen och medieprofilen Cissi Wallin polisanmälts för förtal av journalisten  Fredrik Virtanen, som hon på sociala medier påstod hade våldtagit henne. Åtal väntas snart.

Metoorörelsen har inte ägt rum i ett vakuum. Den har sammanfallit med att aktörer från annars vitt skilda politiska spektra har enats om att det behövs kriminalisering av fler handlingar, och högre straff för de sexualbrott som redan finns. Allt från organisationen Unizon som samlar 130 kvinno- och tjejjourer som har krävt högre straff för sexualbrott, Fatta-rörelsen som engagerat sig för fler kriminaliseringar, samt Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) vill utöka statens rätt att straffa sexualförbrytare.

Samtidigt kräver exempelvis Moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström, KD:s rättspolitiske talesperson Andreas Carlson och SD:s riksdagsledamot Kent Ekeroth kraftigt höjda straff för sexualbrott.

Det ger Metoorörelsen och den bredare debatten om sexualbrott i offentligheten en underström av det som på engelska kallas carceral feminism, ett begrepp som på svenska närmast kan översättas med repressionsfeminism.

I vår tid vinner lag-och-ordning-politiken snabbt mark. Begreppet lag och ordning, från det engelska ”law and order”, sattes i politiskt spel i västvärlden av den amerikanske presidenten Richard Nixon, som satt på USA:s högsta ämbete under de politiskt turbulenta åren 1969-1974. Då var det framförallt ett sätt att demonisera den amerikanska svarta medborgarrättsrörelsen, anti-Vietnamkrigsrörelsen och hbtq-kampen, och också i viss mån kvinnorörelsen. I praktiken bestod demoniseringen av att utmåla rörelserna som ordningsstörningar eller social oro, som hotade de amerikaner i medelklassen som nyligen hade fått det lite bättre ställt.

Sedan Nixons tid har det gått troll i begreppet lag och ordning. Numera är det inte bara konservativa partier och debattörer som driver politik under den flaggen, även den svenska socialdemokratin använder sig av såväl begreppet som dess historiska betydelse - hårdare tag. Många år efter sin död är Nixon, trots att han är den enda amerikanska president som hittills avsatts under sitt ämbete, därför fortfarande en av västvärldens mest inflytelserika politiker.

Lag- och ordning-politiken har alltså sitt ursprung i konservativa idéer som velat motverka jämlikhetsrörelser. Att framställa kampen för ett mer jämlikt samhälle som ett ordningsproblem, och sen lösa det med fler poliser, hårdare straff och större fängelser, är ett effektivt sätt att döda politiska krav på en mer solidarisk politik, avskaffandet av patriarkala strukturer, och jämnare fördelade resurser.

Frågan om sexuellt våld har genom historien varit en av de mest effektiva verktygen för att förmå de relativt privilegierade att alliera sig med makten istället för med de som befinner sig några pinnhål under dem, och för att avväpna legitima krav på rättvisa. Det beror naturligtvis på att frågan är komplex och laddad - att utsättas för sexuellt våld är ofta traumatiserande, och att kritisera personer eller rörelser som kämpar för motverka övergrepp är sällan politiskt gångbart. På grund av det har frågan ofta kidnappats. Att påstå att svarta män utsatt vita kvinnor för våldtäkter var exempelvis ett vanligt vapen som riktades mot den rörelse som arbetade för att avskaffa slaveriet i USA. Det är därför ingen slump att liberala feministiska rörelser som vill utöka statens kriminalisering av vissa handlingar, och se högre straff, når framgångar i en tid där såväl nätet som etablerade medier svämmar över av rasistiska föreställningar om att sexuellt våld uppstod i vårt land på grund av invandring. Ett tydligt exempel fick vi i mitten på februari, när det polska konservativa magasinet wSieci (Nätverket) hade ett omslag där Europa framställdes som en vit kvinna som fick sina kläder, den europeiska flaggan, avslitna av bruna manshänder under rubriken “Den islamiska våldtäkten på Europa.” En svensk motsvarighet kom från Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. I en debattartikel inför årets 8 mars, med rubriken “Nog med menskonst - en ny feminism krävs”, skrev hon att många kvinnor känner sig otrygga ute på stan, och att den rädslan  “beror i hög grad på trakasserier från kringströvande grupper av unga män, ofta nyanlända från delar av världen där kvinnor inte förväntas röra sig fritt.”

Ett tydligt exempel fick vi i mitten på februari, när det polska konservativa magasinet wSieci (Nätverket) hade ett omslag där Europa framställdes som en vit kvinna som fick sina kläder, den europeiska flaggan, avslitna av bruna manshänder under rubriken “Den islamiska våldtäkten på Europa.”

Kraven på högre straff för sexualbrott har därför kommit att bli inte bara slagord från en feministisk rörelse utan även ett sätt att kanalisera rasistiska strömningar, och utmåla svarta och bruna män som de som kom hit med det sexuella våldet. Något som i sin tur legitimerar den svenska repressiva migrationspolitiken.

Professorn i processrätt Christian Diesen visade dessutom redan 2005, i sin bok Likhet inför lagen, att svarta och bruna personer i Sverige grips oftare, häktas oftare, döms oftare och får högre straff, än vita personer som ägnat sig åt samma sak.

Att begära mer kriminaliseringar och högre straff, innebär att man ser sexuellt våld som en fråga som ska lösas genom att straffa enskilda förövare med dåliga värderingar, snarare än ett uttryck för ett större strukturellt problem som behöver mer komplexa lösningar. Andra lösningar som presenterats har exempelvis varit  jämställda löner, för att undvika att människor hamnar i beroendeställning till sina förövare. Andra förslag har varit att garantera kvinno- och transjourerna statlig finansiering så att personer har någonstans att vända sig, höja skadestånden till den som utsatts för övergrepp, eller bygga fler kollektivhus och billiga bostäder, så att personer inte isoleras i små lägenheter eller kan byta bostad när det behövs.

Kraven på högre straff riskerar, förutom att ha liten effekt på det sexuella våldet, att i feminismens namn spä på rasistiska föreställningar om exempelvis asylsökande och muslimer. Fler poliser och högre straff drabbar också, som Christian Diesens forskning visat, generellt sett svarta och bruna personer hårdare. Att lag- och ordning-politiken inte bara drabbar icke-vita män utan också kvinnor visar dessutom det färska exemplet där ordningsvakter gjorde ett våldsamt ingripande mot en höggravid kvinna, som hennes dotter fick bevittna, på grund av att de inte snabbt nog visade giltig biljett på tunnelbanan i Stockholm.

Att vissa av dagens feministiska rörelser, ett halvt århundrade efter att begreppet ”lag och ordning” lanserades som ett sätt att döda det antirasistiska, queera och feministiska motståndet mot makten, själva övertagit politiken och till och med firar repressionen, är därför inget annat än ett konservativt tecken i tiden. Och bör kanske då även benämnas för vad det är.


Fortsätt läsa

Arbetskritik i augusti

Vad innebär det att frågan om arbetstidsförkortning reduceras från ett gemensamt politiskt projekt till den övre medelklassens självförverkligande? Skribenten Karl Gauffin läser…

Læs mere
Journalister rapporterar om häktningen av ASAP Rocky. Foto: Silas Aliki.

Fem häktningar som borde uppmärksammas mer än A$AP Rockys

FN har kritiserat Sverige för tortyrliknande förhållande på sina häkten. Kritiken handlar bland annat om att Sverige inte har någon övre gräns för hur länge någon får sitta häktad…

Læs mere

Fyra anledningar till att nakenbilder censureras på sociala medier 📵

Læs mere