Pape Matar skulle hälsa på släktingar i Sverige. Vid inresan blev han förvarstagen. Det var början på en process som kommer att förfölja honom resten av hans liv.
– Resan till Sverige blev oförglömlig, det går inte en vecka utan att jag pratar om den.
Det är det första Pape Matar säger om hur det känns att vara tillbaka, knappt nio månader efter första resan hit. Matar och hans bror reste till Sverige i somras för att hälsa på släktingar i två veckor men visiten blev allt annat än kort. Vid gränskontrollen in till Sverige blev han och brodern stoppade varpå gränspolisen annullerade deras Schengenvisum som var utfärdat av Nederländska ambassaden i Dakar. Resten av händelsen är historia – riksmedia rapporterade under sensommaren om de två bröderna som förvarstogs i 9 veckor utan att få svar på varför och vad som skulle hända dem. I slutet av augusti deporterades de till Senegal i ett chartrat plan. Notan för svenska staten: 1,1 miljoner kronor. Jag undrar vem han var innan förvarstagningen, hur livet i Senegal ser ut, vad han gör, men händelsen i somras fick oanade konsekvenser.
“Jag kommer aldrig bli kvitt den här händelsen, jag bär med den hela livet.”
– Jag vill inte prata om mitt liv innan resan utan hur det blev efter. Det som hände var inte bara hemskt under tiden utan förföljer mig fortfarande. Ingen i Senegal tror att man kan bli fängslad utan att ha begått något brott, så därför spreds det mycket rykten om vad vi hade gjort för att bli fängslade i Sverige. Jag kommer aldrig bli kvitt den här händelsen, jag bär med den hela livet.
Förvarstagningen var en Kafkalik process då såväl polis, svenska myndigheter och juridiska ombud svek och undanhöll information för bröderna. Matar hade en känsla av att gränspolisen ville mörka det första misstaget; att annullera deras Schengenvisum. Ett misstag som kostade bröderna nio veckor och minnen som är svåra att bli av med. Tiden i förvaret satte sina spår, inte bara psykiskt utan även fysiskt. Matar visar spår på händerna efter sjukdomen han fick på förvaret och som han inte fick hjälp med. Dagen innan återresan till Sverige var nervös och Matar låg sömnlös. Hur vågar han då resa tillbaka när utgången skulle kunna bli ytterligare ett trauma?
– Jag vill ta reda på vad som hände, jag vill få förklaring och upprättelse och en ursäkt.
Processen för rättvisa har inletts; bröderna har via ett juridiskt ombud begärt statlig ersättning för förvarstagningen. I en skrivelse till Justitiekanslern tar ombudet upp att polisen och Migrationsverket bedömt att bröderna fått sina visum på ett ”bedrägligt sätt” – ett bedömning som står i stark kontrast till Nederländska ambassadens tydliga inställning kring viseringen.
“Matar hade en känsla av att gränspolisen ville mörka det första misstaget; att annullera deras Schengenvisum. Ett misstag som kostade bröderna nio veckor och minnen som är svåra att bli av med.”
– Vår inställning är att Migrationsverkets beslut var fel och att de har rätt till ersättning, säger ombudet Daniel Carnestedt till Nyhetsbyrån Siren.
Oavsett hur rättsprocessen går menar Matar att han lämnar Europa med en smärtsam, men viktigt lärdom.
– Jag hade läst om kolonialismen och om hur vita behandlade oss svarta men jag trodde det tillhörde historien. Sverige fick mig att förstå att den lever än idag – jag kunde fråntas alla mina rättigheter på grund av min hudfärg.
Swisha till:
Den här dikten låter sig inte skrivas Kanske för att det är jag som skriver den Kanske för att det inte är du som skriver den Kanske för att stumheten är för stor Och det inte går att skriva sig ut ur den Kanske för att min son hoppar på mitt huvud och det är […]
Den palestinsk-franska författaren Karim Kattan skulle nyligen hålla en presentation på en konferens. Han ombads att inte nämna Palestina. I den här essän reflekterar han över vad uppmaningen egentligen betyder.
Poeten Judith Kiros såg, en nu raderad, tweet av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och skrev denna dikt.