Politik

De påverkas när Möllan lyxrenoveras

Bostaden har gått från rättighet till vara på marknaden. Vilka påverkas när staden förvandlas till en arena för konsumenter? Jenny Nguyen har träffat boende på Möllevången i Malmö, vars hyresvärd vill lyxrenovera deras lägenheter och höja hyrorna. 

Illustration: Daria Bogdanska

Att bo i ett långvarigt hem är att ha tid att lära känna dess varje kvadratmeter. Du vet från vilket fönster du kan skymta solnedgången och vridningen du måste göra för att dörren ska gå i lås. Precis som du vet att mattan döljer fläckarna på köksgolvet, att duschen läcker och att sovrumsfönstret måste stängas med våld. 

Hemmet är till sin natur en plats som man förväntas ta hand om. Men ibland går det till överdrift. Redan för mer än tio år sedan dundrade Nina Björk mot renoveringshetsen i en omtalad krönika. Hon menade att konsumtionens förförelsekraft hade invaderat våra liv. Drömmen om lycka blev synonymt med parkettgolv, stylade sovrum och nymålade köksskåp. En besatthet av ständig förnyelse, trots en värld som brinner bland klimatkrisen och sinande resurser. “Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Det är bara att inse.”

“Innan sågs bostaden som en medborgerlig rättighet och det fanns en tydlig tanke om att alla ska ha rätt att bo. Idag betraktas bostaden istället som en vara på marknaden. Det innebär att ansvaret för att ha en bostad läggs på individen.”

Skitdrömmarna handlar såklart inte bara om renoveringar. Ur ett större perspektiv pratar forskare om de senaste decenniernas systemskifte i svensk bostadspolitik. Det är en förändring som till stora delar har passerat obemärkt, men som har djupgående konsekvenser. Innan sågs bostaden som en medborgerlig rättighet och det fanns en tydlig tanke om att alla ska ha rätt att bo. Idag betraktas bostaden istället som en vara på marknaden. Det innebär att ansvaret för att ha en bostad läggs på individen. Misslyckas du får du skylla dig själv. Statens bostadssociala roll har alltså minskat rejält medan hyresgästernas rättigheter har kontinuerligt försvagats sedan 1990-talet. Detta har kombinerats med en utförsäljning av allmännyttan och en lagändring som säger att de allmännyttiga fastighetsbolag som finns kvar ska drivas enligt “affärsmässiga principer”. 

Det är en del av en större utveckling, där det allmännas resurser omfördelas till det enskilda. I många fall innebär det även att den offentliga sektorn axlar riskerna, medan den privata sektorn håvar in förtjänsterna. Inte minst illustrerar bostadsbristen effekterna av detta. Enligt Boverket behöver det byggas 700 000 bostäder i Sverige inom de kommande tio åren. Det byggs på många ställen i landet, men det rör sig mest om dyra bostadsrätter, villor eller hyresrätter med hög hyra. För den som kan köpa eller betala är det inget problem. Istället är det de som allra minst har råd med bostadsbristen som drabbas hårdast: låginkomsttagare där ensamstående föräldrar, äldre, nyanlända och barnfamiljer är överrepresenterade. 

“Gentrifiering används nuförtiden som ett planeringsinstrument av makthavare. Den bakomliggande tanken är att processen bidrar till att höja stadens konkurrenskraft, vilket i sin tur ska locka till sig önskvärda grupper – som företag och entreprenörer.”

Idag handlar renoveringar sällan om försök att uppnå lycka. För hyresgäster i Sverige har renoveringar blivit ett uttryck för fastighetsbolagens ökande makt. Fastighetsägare har enligt lag en skyldighet att underhålla sina fastigheter utan att höja hyran. Men många väljer att vänta tills de kan göra allt på en gång. Detta innebär att man passar på att genomföra renoveringar tillsammans med standardhöjande åtgärder, vilket kan vara att kakla badrummet eller att sätta in en handdukstork. Standardhöjande åtgärder räknas inte som underhåll och ger därför en rätt att höja hyran – en höjning som ofta är oönskad och ohållbar för de hyresgäster som drabbas. De som inte har råd att bo kvar tvingas flytta från sina hem. Det kallas renovräkning och blir allt vanligare i Sverige. 

Många talar om renovräkning som en del av gentrifiering. Gentrifiering skildras i sin tur ofta som en förändringsprocess där rikare människor börjar flytta in i ett område där fattigare personer bor. Husen renoveras, vissa verksamheter lägger ner medan nya startar, gatubilden förändras och hyrorna höjs. Men processen innehåller även våldsamma aspekter: bortträngning är begreppet för hur hushåll med lägre inkomster tvingas bort när en stadsdel blir dyrare. Många av dem kommer att behöva flytta en eller flera gånger till, i takt med att hyreshöjningarna och ökade levnadskostnader sprider sig till fler områden. 

Gentrifiering används nuförtiden som ett planeringsinstrument av makthavare. Den bakomliggande tanken är att processen bidrar till att höja stadens konkurrenskraft, vilket i sin tur ska locka till sig önskvärda grupper – som företag och entreprenörer. Med andra ord används gentrifiering för att anpassa staden till den globala kapitalismens krav på ständig tillväxt. Men de som är positiva till gentrifiering talar sällan om den ökande segregationen och ojämlikheten som det för med sig. Sett ur det här perspektivet är det tydligt att vilka man planerar och bygger för handlar om klasspolitik.

“Många menar att politiken som förts i Malmö har varit en succé, och att stadens ökande ojämlikhet bara är en olycklig bieffekt.”

En fältstudie i gentrifiering 

Ett sätt att närmare förstå hur gentrifiering verkar i praktiken är genom att vända blicken mot en stadsdel som ofta sammankopplas med processen: Möllevången i Malmö.

Att studera ett område kräver att vi först betraktar staden den är en del av. Redan från avstånd är det tydligt att Malmö har förändrats kraftigt under de senaste decennierna. Omvandlingen från en industristad till en så kallad “kunskapsstad” illustreras bland annat av Malmö Universitet och det senaste symbolbygget Malmö Live. Förändringen har varit medveten och använts som en strategi för att höja stadens attraktion. Många menar att politiken som förts i Malmö har varit en succé, och att stadens ökande ojämlikhet bara är en olycklig bieffekt. Men fattigdomen och rikedomen är sammanlänkade: den politik som skapar överflöd i ett område är densamma som kastar skugga någon annanstans. 

Man kan säga att Möllevången har förändrats tillsammans med staden. Konturerna till området som vi känner det idag lades under sekelskiftets industrialisering, när många flyttade till staden för att jobba. Möllevången byggdes initialt för arbetarna som behövde någonstans att bo. Då som nu präglas området av politisk verksamhet, men av och till har det även kopplats till olika typer av sociala problem. Idag bor majoriteten av Möllevångens befolkningen i hyresrätter, vilket gör det möjligt för andra personer än de köpstarka att bo där. Under de senaste åren har dock området ökat i popularitet bland mer bemedlade barnfamiljer, unga vuxna och akademiker. Detta sker samtidigt som ombildningarna tar fart. Ökande fastighetsvärden gör att investerare, fastighetsmäklare och fastighetsbolag aktivt söker sig till Möllevången. 

Ett av de bolag som numera äger bostäder på Möllan är omtalade Victoria Park. Sedan tidigare har bolaget köpt upp delar av miljonprogrammen i Malmö och andra delar av Sverige. Kännetecknande för Victoria Park är deras renoveringsmodell. Denna består i att de inte renoverar en hel fastighet i taget, utan väntar tills en lägenhet blir tomställd innan de genomför hyreshöjande renoveringar. Enligt bolaget motverkar modellen segregation och dessutom tvingas ingen att flytta. Men på sikt leder dock strategin till kraftigt höjda hyror (en lågt beräknad snitthöjning efter renoveringar är 40 %), oro och omflyttning bland hyresgäster. 

Kritik mot Victoria Park har framförts från många håll, inte minst från hyresgästerna själva. Men hyresgästernas röster drunknar bland de tekniska och ekonomiska argument som annars dominerar samtalen om bostadspolitik. På så sätt uteblir viktig kunskap, eftersom det trots allt är hyresgästerna själva som är experter på sina hem och som även är de som primärt drabbas. Därför har jag intervjuat några Malmöbor som bor på Möllevången med omnejd, och som har just Victoria Park som hyresvärd. Vi talade om hur en hyreshöjning hade påverkat dem och om vad som håller på att hända med staden de bor i. 

“Innan jag flyttade hit hade jag en idé om att Sverige var tryggt, även när det gäller bostaden. Men det är en illusion.” – Jose, boende på Möllevången.

Namn: Anna 

Boende: En etta 

Inkomst: Ca 10 000 kr i månaden

Anna är redan nu nära gränsen för vad hon har råd att betala för sitt boende. Med en hyreshöjning på 40 % skulle hon vara tvungen att flytta från sitt hem. Hon är dock inte så orolig för sin egen del och refererar till faktorer som statistiskt sett ger henne en fördel på bostadsmarknaden, som att ha en borgenär och ett svenskklingande namn. Men hon sörjer vad den generella förändringen innebär. Flyttar hon ut så kommer Victoria Park se till att höja hyran för efterkommande. 

– Vem kommer att ha råd att bo där då? 

Vi pratar om hur kontakten med hennes fastighetsägare ser ut. Anna undviker att påpeka större saker som behöver fixas i lägenheten, hon är rädd att fastighetsägaren då ska hitta svepskäl för att genomföra hyreshöjande renoveringar. 

– Att jag ska hitta boende har tidigare ibland varit riktigt akut. Ett tag flyttade jag mellan korta andrahandskontrakt och det var så oerhört stressigt. Allt detta har ju en relation till de politiska problemen och bostadsbristen. Det är väl också därför man kan bli jätteupprörd över att hela området förändras och att folk tvingas flytta medan rikare personer flyttar in, samtidigt som jag som person också behöver någonstans att bo. 

Namn: Jose 

Boende: En tvåa 

Inkomst: ca 9000 i månaden

Jose har bott på Möllan i ungefär sex år och har betraktat förändringarna i området. Han refererar till ombildningarna och det ökade antalet bostadsrätter, men även till olika typer av alternativa verksamheter som har försvunnit för att de inte hade råd att betala en stigande lokalhyra. 

När vi pratar om hyreshöjningar berättar Jose om sin oro om att inte kunna bo kvar. Hemmet, att ha en trygg plats som man kan stanna på, är väldigt viktigt för honom. Han är rädd för hur lätt det kan tas från honom. 

– Innan jag flyttade hit hade jag en idé om att Sverige var tryggt, även när det gäller bostaden. Men det är en illusion. Ibland är det svårt att tänka på framtiden, för även om jag har ett förstahandskontrakt så känns det ändå inte som en garanti att jag kommer ha någonstans att bo.

Jose menar att om ingenting förändras framöver så kommer fastighetsägarnas makt att öka och hyrorna fortsätta höjas. Till slut kommer det kommer bara vara de rika som kommer att kunna bo på Möllan. 

– Det är så dystopiskt. Jag menar inte att folk inte kämpar, men vi borde ha kämpat hårdare när det fortfarande kändes möjligt.

“De får det att låta som om det är ett kap, men det handlar om att de vill få upp hyran.” – Klara, boende på Möllevången.

Namn: Sara

Boende: en etta 

Inkomst: Ca 10 000 i månaden

Sara var tidigare inneboende i en lägenhet ägd av Victoria Park. När hon därefter behövde hitta en egen lägenhet fick hon snabbt förtur hos Victoria Park, trots hundratals andra i kön. Hon fick aldrig veta vad kösystemet baserades på. I kombination med att vara den enda vita personen med ett svenskklingande namn i sin trappuppgång berättar Sara att hon får en olustig känsla av att Victoria Park vill ha in en annan typ av hyresgäster. 

Hon berättar att hon har svårt att slappna av i sitt eget hem. Hantverkare kommer och går hela tiden på grund av det ständigt pågående renoveringsarbetet, men mest av allt är hon orolig över att bli tvungen att flytta. Med en hyreshöjning på 40 % hade det varit omöjligt för Sara att ha råd att bo kvar.

– Man kan inte bygga upp ett hem när man inte känner sig trygg. Jag är rädd att jag till exempel måste välja mellan att ha det kallt, eller att få en högre hyra.

Fastigheten beskrivs nämligen av Sara som undermåligt underhållen, och det har länge varit väldigt kallt på vintrarna. Många av hyresgästerna har påpekat problemet, både individuellt och tillsammans. Trots att fastighetsägaren har lovat åtgärder har ingen förbättring skett.

– Taktiken verkar vara att få folk att tröttna så att man inte orkar mer. Jag har till exempel en granne, en kvinna som bor själv med sina barn, som säger att hon har gett upp.

Namn: Klara 

Boende: en trea 

Inkomst: ca 40 000 i månaden 

Klara är inte orolig för sin egen del eftersom hon hade haft råd med en hyreshöjning på egen hand, men också för att hushållet har ytterligare en inkomst. Men hon hade ändå valt att flytta eftersom en sådan förändring känns oacceptabel.

– Jag förstår att de självklart tjänar pengar på att renovera lägenheter och de är ju ett vinstdrivande företag. Men jag vill rent principiellt inte lägga pengarna i deras ficka.

Vi pratar vidare om hur hon upplever sin boendesituation. Klara beskriver den bristande insynen i vad som sker med fastigheten, exempelvis när det gäller hur och när renoveringsarbete sker. Även Klara påpekar att Victoria Park inte verkar vilja bedriva kontinuerligt underhåll av fastigheten. Snarare verkar de vänta på att förfallet ska bli så omfattande att de ska kunna gå in och totalrenovera. 

Hyresgästerna har även fått flera utskick från Victoria Park i brevlådan, där de erbjuder sig att magasinera möblemanget i hyresgästernas lägenhet under fyra veckor medan lägenheten totalrenoveras. 

– De får det att låta som om det är ett kap, men det handlar om att de vill få upp hyran. Det är inte för de som bor där. Det är bara för vinsten.

Namn: Andres

Boende: en trea 

Inkomst: ca 10 000 i månaden

Om en hyreshöjning skulle ske säger Andres att han hade flyttat, oavsett hur hans personliga ekonomi hade påverkats. Andres har redan nu en känsla av att Victoria Park gör det svårt för de nuvarande hyresgästerna att vilja bo kvar. Samtidigt som lägenheterna totalrenoveras så är gemensamma ytor som trappuppgången, hissarna och tvättstugan undermåligt skötta. Det är smutsigt och eftersatt. Det ständiga renoveringsarbetet är också påfrestande och pågick ett tag dagligen, också på helgerna. Ett tag upplevdes det som outhärdligt för Andres att orka bo i fastigheten. 

Andres blickar tillbaka på hur det var när han flyttade till Malmö och möjligheterna som fanns då. Förut fanns ett annat sätt att vistas i staden. Man kunde sitta på gatorna och ta över stora delar av till exempel Möllevångstorget genom att bara vara där – utan att behöva rättfärdiga sin närvaro genom konsumtion i form av en öl på en uteservering eller en kaffe på ett fik.

– Det är nog denna del av gentrifiering som känns mest aktuell för mig. Det handlar inte bara om hur jag bor, utan också om hur staden förändras. Jag är orolig för att staden inte ska fortsätta kännas som vår.

Rätten till (bo)staden

Rösterna som hörs ovan bär på en röd tråd sinsemellan: att delta på dagens bostadsmarknad tvingar oss till att acceptera mer än vad vi vill. Det som skildras är inte unikt för Malmö. Oron och erfarenheterna som lyfts fram i intervjuerna delas av hyresgäster runt hela landet, även om deras perspektiv sällan hörs i den allmänna debatten. 

I Göteborg finns omfattande planer på hur staden framöver ska växa och förändras, vilket bland annat innebär hyreshöjande renoveringar. Ett inspirerande exempel på hyresgäster som gick samman för att protestera mot en sådan utveckling, och som dessutom lyckades få igenom en önskvärd överenskommelse, kan vi finna i Nätverket Pennygångens framtid

Den stad som många menar är bostadskrisens centrum är Stockholm. Under de senaste åren har förorterna drabbats hårdast. Där har det skett en stor mängd ombildningar från hyresrätter till bostadsrätter, i kombination med utförsäljning av allmännyttan. De som bor i de berörda områdena har under samma period mobiliserat sig för rätten att bo. Ett av de senaste initiativen är href=’http://xn--127tillhross-cjb.se/’ target=’_blank’>127 tillhör oss, som består av grannar från Bredäng, Sätra, Skärholmen och Vårberg.  

Hur kommer Möllevången att se ut om tio år? I fastigheten på Ängelholmsgatan som Victoria Park äger har Neuroförbundet, vars verksamhet kämpar för att tillgodose rättigheterna hos människor med neurologiska diagnoser, tvingats bort på grund av höjd hyra. Tvärs över gatan har spelbolaget Massive Entertainment köpt upp ett helt kvarter och gör sig redo att flytta in sina 600 anställda i lokaler på runt 1600 kvadratmeter. Företag som kan köpa upp ett helt kvarter kommer inte att påverkas av höjda hyror. Men vad kommer att hända med personer som Anna, Jose, Klara, Andres och Juan?  

Ibland krävs viss distans för att vi ska kunna greppa vad vi har framför oss. Backar vi lite kan vi se att kampen för en värdig bostadspolitik är sammanvävd med den bredare, och brinnande, frågan om rätten till staden. Men vems är staden? Är den invånarnas, eller fastighetsägarnas? 


Fortsätt läsa

Kultur: Palestina, mars 2024

Writing poems in the genocide Some will mutter This is not your genocide To write poems about – Omar Sakr Palestina, mars 2024 Under folkmordet  sätter vi vitlökar i landetkrattar körsbärsträdetsgula löv täcker odlingsbädden under folkmordet minns duhur overkligt röttlyste benvedets bladinnan de föll under folkmordet las colas de zorro blekta av höstenoktober  under folkmordet […]

Läs mer

Politik: Kontexts samtal om fred på Kulturhuset inställt

Idag, den 8 mars, skulle Kontext ha hållit i ett samtal om fred och feminism på Kulturhuset i Stockholm. Nu är samtalet inställt.

Läs mer

Dagbok 2022-2026: Jag ser barnen i Rafah och tänker att vi är skyldiga dem något

I helgen talade Kontexts Elina Pahnke på en Palestinademonstration. Här publicerar vi talet.

Läs mer