Hur kommer det sig att liberala och konservativa ledarsidor luftat sin oro över könsbekräftande vård? Kontexts politiska redaktör Silas Aliki genomskådar en debatt som inte bryr sig om transpersoners välbefinnande.
I omedelbar anslutning till årets internationella kvinnodag, 8 mars, har flera liberala och konservativa tidningar, på ledarplats, luftat sin oro över frågan om unga transpersoners tillgång till könsbekräftande vård.
Fegast är Expressen, som har ovanan att lägga de grövsta påhoppen på minoriteter i osignerade ledare. En praktik som tvingar läsaren att dra slutsatsen att det är hela tidningens hållning.
I ledartexten lyser dock det perspektivet med sin frånvaro. Istället likställer texten statens tvångssteriliseringar av transpersoner, som upphörde först 2013, med själva handlingen att ge vård.
Silas Aliki
I ännu en sådan text, med rubriken Historiens dom över könskorrigeringar kan bli hård, framställer sig ledarredaktionen som förnuftets röst i frågan om just unga transpersoners rätt till sin egen kropp och könsidentitet. En rättighet som för övrigt är skyddad i Europakonventionen, och som, med införandet av Barnkonventionen som lag i Sverige nyligen, borde stärkts ytterligare för just minderåriga. I ledartexten lyser dock det perspektivet med sin frånvaro. Istället likställer texten statens tvångssteriliseringar av transpersoner, som upphörde först 2013, med själva handlingen att ge vård. Att tillåta ändring av juridiskt kön för barn, och i vissa fall ge tillgång till så kallade stopphormoner, framställs som ett övergrepp som historien kommer att döma lika hårt som de statligt sanktionerade steriliseringarna. Även DN valde, signerat Erik Helmerson, att på ledarplats hävda att “utsatta unga, särskilt flickor, utsätts för tryck av sin omgivning” att genomgå könsbekräftande behandling.
Det är bara det att sådant blir endast viktigt i ett samhälle som i grund och botten inte önskar att någon identifierade sig som transperson, och som önskar att transpersoner ska fortsätta att vara en så liten, osynlig och disciplinerad minoritet som möjligt.
Silas Aliki
Det största problemet med den stora ström av liknande texter som kommit den senaste tiden är dock inte alla faktafel som tynger ner dem, konspirationsteorierna de bygger på, eller frånvaron av de berördas röster. Det största problemet är det underliggande antagandet om att transpersoner i sig är ett problem. Ständigt diskuteras i dessa texter “explosionen” av antalet unga som söker vård som något dåligt, och att det är viktigt att leta efter orsakerna till att allt fler ungdomar inte identifierar sig med det tvåkönssystem som samhället tvingar på oss från den dagen vi föds. (Hur många får inte, som första fråga, “Vad blev det”? när de blir föräldrar?). Det är bara det att sådant blir endast viktigt i ett samhälle som i grund och botten inte önskar att någon identifierade sig som transperson, och som önskar att transpersoner ska fortsätta att vara en så liten, osynlig och disciplinerad minoritet som möjligt. Låt oss därför sluta “ta debatten” med alla dessa människor som inte alls bryr sig om unga transpersoners välmående, utan som bara önskar att ingen, någonsin, ska utmana det könsbinära samhällets problemformuleringsprivilegium.
Swisha till:
Varför verkar regeringen så obrydda inför att Turkiet fängslat Joakim Medin? Silas Aliki har svaret. Dessutom förklarar vår husadvokat den nya lagen om förolämpning mot tjänsteman. Mireya tänker tillbaka på Johan Pehrsons stormaktstid vid grillen och påminner om vems fel det var att Liberalerna fick fyra procent i senaste valet. Klippare är Joel Zettergren och […]
Det har gått ett halvt sekel sedan Vietnamkriget tog slut, ändå känns det som alldeles nyss. I en personlig essä skriver Jenny Nguyen om hur krigets trådar löper genom tiden.
Ett avsnitt om var du hamnar om du följer pengarna och vad som händer om du följer maten.