Politik

Judith Kiros: Den svenska fascismens maskerad och förljugna rädsla

När valresultatet rullar ut nämner ingen politiker vilka som är förlorarna. Istället blir det tydligt hur de själva lyckats presentera sig själva som utsatta. Litteraturvetaren och poeten Judith Kiros följer valrörelsen parallellt med uppdateringar om kriget i Tigray och ser hur rasisternas spelade svaghet döljer deras styrka.

En fläta doppas i något mörkt
Bild: Hanna Stenman

I Tigray firar man i slutet av augusti ashendafestivalen. Kvinnor och flickor flätar håret – en process som tar flera timmar – klär upp sig och dansar fram längs gatorna. De sjunger och trummar och samlar in pengar. De sminkar sig runt ögonen.

Igår var det inte ashenda, utan etiopiskt nyår. 2015. Jag kommer på mig själv med att fantisera om det 2015 jag upplevde i Sverige, det som redan ligger i dimma: jag var en annan kvinna då. Jag kommer på mig själv med att förakta henne, hon som trodde att hon visste vad sorg var, som tänkte sig att det var ett mörker som kom utifrån snarare än ett vitt ljus inifrån.

2015 och fortfarande krig i Tigray. Fortfarande övergrepp, massakrer, utbredd svält. Fortfarande en halv miljon döda.

Igår var det också valdag. Innan jag lade mig flätade jag håret slarvigt, distraherad av valresultatet. Jag tänkte mig att den ensamma flätan – den korta, fula flätan – var ett rep ner i en svart brunn, eller ut i en svart rymd, eller in i en annan, och mer intressant, natt. 

Man vågar knappt köpa en pizza längre. Svensken – och framförallt den svenske mannen – är svag, skör, och i stort behov av statens rediga ingripande. 

Idag läser jag om Johannes Anyurus essä ”Birgit Friggebo och multikulturalismens ängel”, som jag fortfarande anser vara den bästa texten som skrivits om sverigedemokraternas egentliga förhållande till svaghet och styrka. Jag har tänkt på essän de senaste veckorna, men inte kunnat hitta boken den finns i – ”Strömavbrottets barn” – så delar av den har dykt upp, förvrängda, i minnet.

Om vargar. Om änglar. Även flätor förekommer, tycker jag mig minnas, även om jag inte minns var de leder.

Jag har tänkt på essän eftersom jag har försökt resonera kring någonting jag på twitter kallade för ”offerkoftsrasism”. Istället för att betona svenskens styrka och överlägsenhet gentemot andra folk och kulturer, framhäver man istället utsatthet och rädsla, och utnyttjar ”cancelkulturen” man annars hånar. Jimmie Åkesson, storögt: ”Kallar du mig för nazist?” 

Nuförtiden kan man inte gå in i en mataffär (i synnerhet inte om man är Kajsa Dovstad) utan att känna akut skräck. Man vågar knappt köpa en pizza längre. Att åka kollektivtrafik är en omöjlighet, eftersom fjortonåringar kanske hånar en, och att promenera hem på kvällen är uteslutet om man inte vill utsättas för åtminstone två förnedringsrån. Svensken – och framförallt den svenske mannen – är svag, skör, och i stort behov av statens rediga ingripande. 

”Utvisa dem!” grinar vuxna män om (framförallt) barn. ”Lås in dem för all framtid! Det här är ett krig!”

Min reaktion har, som många andras, varit cynisk. Det här är en taktik, bland många andra. I ”Ur-fascism” skriver Umberto Eco, som växte upp i Mussolinis Italien: ”Genom att skifta retorisk fokus är fienden samtidigt för stark och för svag.” Man är alltid hotad, alltid på alerten, alltid trygg i sig själv.

Men när jag äntligen läser om Anyuru påminns jag om hans slutsats: att svagheten är det styrkan är till för att dölja, att nazismen och fascismens uppblåsta maskulinitetsideal egentligen är masken bakom vilken en genuin rädsla kikar fram. En rädsla över att förlora det man inte visste att man hade – det självklara i att höra hemma, att höra hemma mer än de andra. I Sverige, i samhället, i sig själv. Att känna igen sig själv, sitt ansikte, när man går till mataffären, när man köper pizza.

Som tonåring, skriver Anyuru, fick han sitt hår flätat av en senegalesisk tjej. Jag läser det och ler, känner på min fläta, ner och ner, ner, jag ler.

*

Nu, i 2015, har det varit ungefär tre veckor sedan vapenvilan i Tigray upphörde. Det var inte mycket av en vapenvila till att börja med – hur kan det vara det, när svälten fortgår, och hjälp blockeras? – men ändå känner jag det pulsera i bröstkorgen. Ljuset inifrån. Ett dagis har bombats. En kvinna i åttioårsåldern, några dagar senare, hon ligger på sidan, hennes gråa hår är flätat.

2016 tog mina ashendaflätor sex timmar att slutföra. Inte för att de var särskilt avancerade, utan för att regelbundna pauser togs i takt med att nya avsnitt av en populär turkisk dramaserie sändes. Den var dubbad till amhariska, som jag inte förstår, men skådespeleriet var tydligt nog för att jag skulle få inblick i kärlekstriangeln medan vi satt och drack te. Ibland översatte kvinnorna slött till tigrinya, men oftast inte. Jag tänkte på någonting annat.

Överlevde den kvinnan, hon på sidan, det gråa håret flätat. Det finns ju inga sjukhus kvar.

När vi startade Rummet anklagades vi ofta för att gnälla, dra på oss offerkoftor. Vi fördömdes i DN av ledarskribenter, på Facebook av liberala politiker, anklagades för att vara ”de riktiga” rasisterna.

Strax innan valet pratade jag med Mireya om den där svagheten, som hon menade är spelad, eftersom rädslan egentligen handlar om någonting annat än barn i Adidas. Om att förlora sin ställning. Och visst, det är en riktig rädsla under en fejkad rädsla, men den är ändå fejkad, den där de visar. ”Men tycker de inte att det är pinsamt?” invände jag.

Efteråt, medan jag sitter på sängkanten och flätar mig, inser jag att de faktiskt inte gör det. När jag, Camila, Mireya och Valerie startade Rummet anklagades vi ofta för att gnälla, dra på oss offerkoftor. Vi fördömdes i DN av ledarskribenter, på Facebook av liberala politiker, anklagades för att vara ”de riktiga” rasisterna. Vi tog det aldrig på allvar, eftersom vi redan från början hade bestämt oss för att det var kontraproduktivt att utgå från personliga sår och skador när vi diskuterade rasism på strukturell nivå – vi ville inte lägga fram scenarion, där en vit publik fick bedöma om det vi utsättes för var rasism eller inte, var sorgligt nog eller inte, utan ville höja nivån. Koppla den svenska rasismen inte bara till sverigedemokraterna, eller enstaka rasistiska hatbrott, utan till klasspolitik, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden.

”Om rasism bara var att någon kallade en n-ordet då och då,” minns jag att Valerie sade någon gång, ”ja, då skulle det ju vara okej.”

Men det är inte så rasismen ser ut. Rasismen är sådan: vi försökte säga någonting om det svenska klassamhället och kallades för domedagsprofeter. Rasismen är sådan: en nazist mördade nyss en kvinna i Almedalen, the Guardian rapporterar om att sverigedemokraterna är det största partiet i världen med nazistiska rötter, och Ivar Arpi skriver att: ”Ingen ute i Europa är orolig.”

Rasismen är sådan: bara någon som är stark kan visa sig svag, och tas på allvar, i ett samhälle som känner en sådan tydlig avsmak för offer att till och med MeToo – en rörelse om att stoppa sexuella övergrepp mot kvinnor på arbetsplatsen – ansågs ha gått för långt. (Och hur gestaltades det? Män som anklagades för övergrepp fick sitta i SVT och prata om hur hemskt det var för dem. Små, sköra, isolerade och i tv. Offerkoftssexismen.)

Att visa sig svag kan alltså också vara att visa sig stark. Men det beror på vem man är. En stark man gråter, en kvinna gråter, en kvinna som ser bilder från ett bombat dagis gråter, och bara en av dem anses uttrycka någonting politiskt relevant.

Fjärilen på dagisets vägg, den där brutna vingen. På riktigt, men ingenting svenska partiledare kan acceptera som riktigt, eftersom de då skulle vara tvungna att ta sina uppdrag på allvar.

En hand drar i en fläta
Bild: Hanna Stenman

En tigriyansk förening har bjudit in till ett panelsamtal mellan de olika partierna i Folkets Husby, och representanter från S, M, L och V närvarar, samt en politiskt obunden riksdagsledamot.

Vid ett tillfälle nämner jag, som modererar, ashenda, och pekar ut två kvinnor i publiken, som fortfarande bär flätorna från festen.

Efteråt kommer en man fram till mig och säger att han vill prata med politikerna, som alla är väldigt oroade över situationen i Tigray, och tar den på stort allvar. Han säger att hans asylansökan har avslagits, eftersom Migrationsverket anser att han kan återvända till huvudstaden Addis Abeba eftersom Tigray inte är säkert. ”Vad ska jag göra där?” frågar han, men utan att förvänta sig svar. ”De burar in tigriyaner där.”

Det är sant: de kallas oss cancer, hyenor. Enligt den etiopiska regeringen är vi så svaga, så väldigt starka, harmlösa och dödliga.

Jag tänker på träffen i Folkets Husby idag, tänker på L och M, och på SD, och på återvandringen. Hur ser de på den här mannen, han som hellre vill dö än utvisas, på människor i hans position? Vad är de villiga att ge av sig själva för att han ska överleva?

Jag tänker på S idag, på överenskommelsen med Turkiet, på de kurdiska politiska flyktingarna, på Znar och på NATO. På att vi antas gå med på att offra folk som Znar, för vår egen bekvämlighets skull, när vi vet att han är en kamrat, ett syskon.

Jag tänker på flyktingbåten i närheten av Malta, den som ingen räddar, den på vilken tre barn ska ha dött. Den som inte ens kom upp i partiledardebatterna, eftersom svensk media någonstans har kommit överens om att den sortens offer, de riktigt utsatta, bör skämmas. Att ta upp dem är – vad – politisk korrekthet?

Tänk att vi är här: att nämna döda barn är politisk korrekthet, eftersom de enda som bär ansvar är barnen själva, eller föräldrarna, som valde fel.

Men så är det givetvis inte. Det politiskt korrekta är att tassa kring sverigedemokraternas uppenbara rasism, att mörka att det här är partiet vars medlemmar brukade jaga folk ur min generation genom gångtunnlar, att samma män man nu ser i riksdagen brukade avvisas med basebollträn från skolgården.

Jag föreställer mig hur det skulle vara att bråka om de här sakerna, med politiker från varje parti. ”Man har faktiskt ett personligt ansvar,” säger kanske alla utom V. MP, som snyftar högt, kan inte låta bli att nicka. Jag argumenterar emot. De säger: ”Vet du vad, alla har det svårt just nu, och det passar sig inte att leka offer.”

Där är ni, tänker jag. Ni: stora, starka stackare.

Det är klart att folk i Sverige lider. Det är klart att de är utsatta, inte för att de är vita svenskar, utan för att de är arbetare.

Lidande ska inte jämföras med krig, det vet jag. Det vet alla som har föräldrar som levt genom ett eller flera krig, som fått höra att man inte alls är förkyld, att man inte är ledsen, att det inte är långt till skolan – ”jag gick fem mil till skolan när jag var liten!”

Men jag vill att det ska sjunka in, absurditeten i den jämförelsen, när vita svenskar pratar om ”inbördeskrig” på grund av allt från en stel interaktion på Burger King till ett enskilt rån – ur perspektivet från en som, vissa morgnar, inte vill öppna ögonen för att se vad som har inträffat i Tigray under natten. Som förlorade tjugotvå familjemedlemmar under en dag.

Det är klart att folk i Sverige lider. Det är klart att de är utsatta, inte för att de är vita svenskar, utan för att de är arbetare. För att partierna tydligt visar att det första de tänker offra – snarare än privatiseringarna – är invandrarna. Här kan ni påverka, om ni röstar på oss, men ingen annanstans, tycks de säga. Håvar in pengar från AcedeMedia. Säljer ut och säljer ut. Annie Lööf står emot, men bara för att hennes parti vill avskaffa arbetsrätten, och dumpa lönerna. (”Hon är så antirasistisk att hon vill ha en rasifierad slavklass,” säger en vän till mig på telefon, uppgiven.)

Det är vi som utsätts för cancelkultur, skriver landets ledande pennor, och ger ut böcker på ämnet.

Nyans vinster i förorterna hålls just nu upp som exempel på den rasifierade arbetarklassens brist på klassmedvetande – men jag undrar över de vita svenskarna, de som röstar borgerligt, och låter Sverige falla i företagens händer och lobbyisternas fickor. Tror de att det någonsin handlar om annat än pengar? Tror de att de kommer få behålla de där pengarna, bara invandrarna försvinner?

De som tar och tar av vårt arbete är inte de som kommer utifrån, det vet vi som kämpar för våra släktingars överlevnad, vi som överlevde på grund av någon annans kamp. Det är samma gamla överklass. Det visste man förut, innan man trodde att man hade mer gemensamt med en högerpolitiker än en arbetare i Husby. Men visst, dessa högerpolitiker har ju dragit på sig den starkes offerkofta – de kan bära upp den och ändå inte bli utskrattade – och därigenom skapar de sig ett sammanhang.

Det är vi som utsätts för cancelkultur, skriver landets ledande pennor, och ger ut böcker på ämnet.

Universiteten hjärntvättar ungdomarna, säger politiker som motsätter sig opassande konst, eller Marx.

Kallar du mig för nazist? utbrister mannen som gick med i ett parti startat av nynazister.

Minns Rummet som tjugotreåring, hur vi samlades och skrattade och skrev. ”Kan ni fatta att vi har en blogg och de skriver i landets största tidningar om att vi är problemet?” Skrattade, skrev, sådan är högerpolitiken.

Teckning av person som håller i vad ser ut att vara ett barn.
Bild: Hanna Stenman

Jag löser upp flätan, håret står åt alla håll. Jag har haft märkliga drömmar – om kriget, men nu i en fantastisk miljö, bland snötäckta berg och dalar. Det var jag, någon annan, en örn…

Igår blev jag gudmor till min bästa väns barn. Hon höll barnet i famnen medan hennes fru läste tacksamhetsbönen på franska, och jag log, och log, och kände tacksamheten, men framförallt kärleken. Inte en passiv kärlek, en sådan som tar in, utan en ursinnig sådan, en som leder rakt in i natten eller ner i brunnen.

En ruta ut mot rymden. Klar rektangel.

Min guddotter har min bästa väns ögon, exakt samma, och snurrar håret kring sitt finger på samma sätt. Bara för det skulle jag dö för henne. Det är självklart.

Men samtidigt är det krig, och jag tänker på de döda, på de familjemedlemmar jag aldrig kommer att få träffa nu. Som jag ändå älskar på samma sätt: ursinnigt, envist, rasande.

I grunden är väl problemet att en person som utsätts för någonting enskilt (”svenne!”) är ett offer – den kan ses som en individ, just för att det är enskilt. Då anses det vara avvikande att ta upp det, till och med modigt, trots att det är betydligt mer komplext att hantera någonting som kan kopplas till ett bredare förtryck. Till klasspolitik, arbetsmarknad, bostad. Så här sitter man med de döda, och sin fläta, och inser att varje försök att binda samman också måste vara att ta isär.

Kanske är de inte främst de framtida generationerna vi ska tänka på, när vi organiserar oss mot fascismen.

I ”Birgit Friggebo och multikulturalismens ängel” använder sig Johannes Anyuru av Walter Benjamins bild av historiens ängel – katastrofen framför den, i dess bestörta blick, och färden baklänges då stormen som blåser från paradiset tvingar den vidare. Jag passar på att läsa om Walter Benjamin med, hans ”On the Concept of History”, och känner dammet spira omkring mig, rött och gyllene. Han skriver: ”Den enda historikern med gåvan att tända det förflutnas hopp är den som är övertygad om detta: att inte ens de döda går trygga från fienden, om han skulle segra.”

En halv miljon döda.

Kanske är de inte främst de framtida generationerna vi ska tänka på, när vi organiserar oss mot fascismen, var den nu än visar sig. Kanske bär vi de döda om våra halsar eller på våra ryggar. Kanske handlar det inte om att hämnas dem, utan om att förverkliga deras drömmar, deras rastlösa drömmar, som möter oss i en svart brunn.

Som vi misstar för en spegelbild, en varg, en ängel.

Här: en svart rymd, både utifrån och inifrån.

De är döda, de är så jävla döda. Men när vi minns dem minns vi inte bara dem, utan också deras begär: efter ett samhälle i vilket de kunde ha överlevt. I vilket deras döda kunde ha överlevt. Hur ser det ut? Det jag ser, genom mina, är det solidariska, det antifascistiska, där Jimmie avslöjas som kapitalets medlöpare, av en klass som inser att den inte har någonting gemensamt med Barbara Bergström. Där vår tids fascism kan avslöjas som vad det är: överklassens opportunism och rasisternas sista tillflykt.

”Jag skulle ha stannat och slagits!” utropar twitterkrigarna, som precis stoltserat med att de inte skulle gå in i en kiosk om den ägdes av en tunisier.

*

Jag löser upp flätan på måndagen. Löser upp den på måndagen, ensam och inte ensam. Med de dödas armar flätade kring nacken, och jag lovar, rakt in i natten – det lovar jag. Det måste jag lova, för att kunna leva.

Nu. I 2015.

Gott nytt år.

Etiketter:


Fortsätt läsa