Krigets 100 dagar

I 100 dagar har det pågått ett vanvettigt krig mot en instängd befolkning långt härifrån och ett lika vanvettigt krig i den mediala och digitala värld vi alla är medskapare av. Omvärldens bortvända blick är inte ny, inte heller de dubbla måttstockarna, men sällan har dess konsekvenser varit så skoningslösa som nu.

Den som känner till situationen i Palestina är van vid att underdriva, för att en beskrivning av verkligheten låter överdriven i den oinvigdes öron. Så illa kan det inte vara, det är inte rimligt. För att tas på allvar får varje vittnesmål tonas ned, vilket bidragit starkt till att jag, som tillbringat närmare ett decennium i Palestina och varit engagerad i solidaritetsrörelsen ännu längre, har upplevt det som alltmer meningslöst att säga något alls. Allt är redan sagt, inte en gång utan många gånger om, och verkligheten förblir densamma. Den blir värre, rentav, och därmed än mer omöjlig att beskriva. 

Men för 100 dagar sedan uppstod ett akut behov av att säga allt en gång till. Varje dag sedan dess har jag kretsat runt orden på jakt efter ro att samla ihop dem till något som säger allt och ändrar allt. Det finns ingen ro så det blir bara fragment. Andras fragment fogas till mina och för en stund uppstår ett fragment av ro i att vi är många. Många som masskonsumerar omänskligt, ofattbart lidande, som bevittnar barnen som dör, de vuxna som gräver fram sina älskade ur rasmassor, de älskade som kvävs under husrester, hungern, skräcken, trauman som läggs ovanpå trauman. 

Smärtan sitter nu permanent som klor i bröstkorgen. Jag tror aldrig det går över. Det finns ingen trygg plats i Gaza och det finns ingen trygg plats för någon av oss i den värld som nu skapas.

100 dagar av dissonans i ett sinne som inte får ihop verkligheterna. Dagar som börjar i en mjuk säng med tre trygga barn nära medan andra mammor vaknar på ett golv, hukande över barn som skrev sina namn på armar och ben innan de somnade för att kunna identifieras om livet skulle ta slut under natten. De vaknar med gommar kletiga av törst, de delar toalett med 400 andra. Medan jag går till förskolan med min pojkes hand i min, knäböjer en pappa på marken, lägger örat mot krossad betong och ropar, “Selma, älskling, är du där? Saeed, hör du mig?” I bakgrunden ett konstant surr av drönare, inte ens luften är fri i Gaza. 

Smärtan sitter nu permanent som klor i bröstkorgen. Jag tror aldrig det går över. Det finns ingen trygg plats i Gaza och det finns ingen trygg plats för någon av oss i den värld som nu skapas. Någonting går sönder, i oss och mellan oss, det finns ingen väg tillbaka. 

100 dagar av att bevittna, som en besvärjelse – jag bevittnar – en desperat illusion om att agera, göra skillnad genom att maniskt dela vidare i sociala medier. 100 dagar av att samtidigt bevittna hur gräns efter gräns passeras i det offentliga samtalet. Gränsen för kunskapsnivån hos den som får föra debatt. Gränsen för utrymmet till reflektion, perspektiv eller kontext.

Fred, internationell rätt är det nya extrema. 

Det finns inga svartvita sanningar och nyanserna är krigets första offer, det vet vi. Men nu är det den som vill försvara människovärdet som sitter på den anklagades bänk. Den som dristar sig till att vidga synfältet är inte förbehållslös i sitt fördömande av terror. Fred, internationell rätt är det nya extrema. 

100 dagar av att mötas av en och samma fråga som inträdesbiljett till vidare samtal. Svar: Ja. Jag fördömer allt våld mot civila, utfört av väpnade grupper såväl som av statliga arméer. Jag fördömer också rasism i alla former, inklusive föreställningar om den ene som civiliserad och den andre som barbarisk. Jag fördömer den blick som ser en ockuperad befolkning som skyldig tills motsatsen bevisats och en ockuperande statsmakt som oskyldig trots att motsatsen bevisats. Jag fördömer det översitteri som avkräver den ene avståndstagande och ger den andre fria tyglar. En motfråga: Vad i min person eller min meritförteckning får dig att undra? Tar du avstånd från allt våld mot civila? Isåfall, var har du varit fram till nu?

Efter 100 dagar av fokusförskjutning och lika många dagar av upprapning i svenska nyhetssändningar av israeliska militärkommunikéer som fakta vill jag se en haverikommission utreda hur den tredje statsmakten klarat sin uppgift. Det ängsliga kappvändandet i takt med att verkligheten i Gaza blir allt groteskare, är ingen botgöring.

100 dagar av att betrakta Tidöpartiernas inbördes tävlan om att vara närmast vän till Israels mest högerextrema regering någonsin. Dag 1: Liberalerna kräver försäljning av “alla slags vapen” till Israel. Dag 3: Inga svenska skattemedel ska gå till utveckling av ett demokratiskt palestinskt civilsamhälle, meddelar regeringen. Dag 18: 1,7 miljarder svenska skattemedel ska gå till Israels största vapentillverkare, vars främsta konkurrensfördel är att vapnen stridstestas mot en ockuperad befolkning. Dag 21: Sverige lägger ned sin röst i FN:s generalförsamlings omröstning om omedelbart eldupphör.

Dag 25: Utbildningsminister Mats Persson kritiserar studenter som ordnar manifestationer för eldupphör. Att lärosäten ska ta ställning i internationella konflikter är feltänkt, menar samma utbildningsminister som inte haft några invändningar när universitet avbrutit samarbeten med Ryssland eller uttryckt solidaritet med den ukrainska befolkningen.

100 dagar av dagdrömmar om samtal jag skulle ha med maktens män, om jag fick tillfälle. Det första fantasisamtalet hålls med utrikesministern. Tema: proportionalitet. 

Dag 37: Mats Persson stödjer Chalmers plötsligt införda förbud mot “att människor samlas i grupp och uttrycker politiska åsikter på ett sätt som gör att förbipasserande människor kan uppfatta budskapet”, av partiernas studentförbund kallat ett hot mot demokratin och tillbakadraget fyra dagar senare. 

Dag 66: Sverige röstar för eldupphör i FN:s generalförsamling, efter att resolutionstexten ändrats. Ett krav på permanent eldupphör vore orättvist mot Israel, menar utrikesminister Tobias Billström. 

100 dagar av dagdrömmar om samtal jag skulle ha med maktens män, om jag fick tillfälle. Det första fantasisamtalet hålls med utrikesministern. Tema: proportionalitet. 

Jag väljer att bespara Tobias Billström videorna av kroppsdelarna som skymtar under raserade byggnader, de blodiga barnen som skakar i chock, operationerna som utförs utan bedövningsmedel. För det kan inte vara möjligt att han redan ser samma sak som jag ser?

Jag visar honom istället en kort video från Jenin på Västbanken, där jag har bott i just den byggnad som Tobias strax ska se. Den här videon är från i somras men det finns andra dagsaktuella, jag förklarar strax varför men Tobias, du får titta noga nu. Det är mörkt i lägenheten för att den israeliska armén har stängt av elen. 

Det är inget märkvärdigt med det här, det är vad jag vill att utrikesministern ska förstå. Det kallas att visa närvaro och som befolkning under ockupation, som statslösa rättslösa människor är det bara att finna sig.

Två små barn bor här med sina föräldrar, i ett flyktingläger som ligger så nära invånarnas hemorter att de på klara dagar kan anas från kullarna ovanför lägret. Flyktingarna lever här, i limbo sedan 1948, för att de förvägras rätten att återvända. Den armé som utrikesministern menar agerar proportionerligt i självförsvar gör såhär, som en rent rutinmässig åtgärd under en stormning: Tar över en familjs bostad för att läget är bra, slår upp hål i ytterväggarna för att det är praktiskt att skjuta på människor utanför genom väggarna, river en vägg mellan badrummet och grannens lägenhet för att ta över den också, välter möbler, drar fram kläder ur skåpen, skräpar ner i köket och tar inte reda på sin egen skit innan de ger sig av. 

Ser du barnens rum, Tobias, ser du de trasiga leksakerna på golvet? 

Det är inget märkvärdigt med det här, det är vad jag vill att utrikesministern ska förstå. Det kallas att visa närvaro och som befolkning under ockupation, som statslösa rättslösa människor är det bara att finna sig. Och städa upp. 

Kroppen minns. Den stickande lukten av tårgas, den reflexmässiga avståndsbedömningen av skottsalvor. Ljudet av tunga kängor över takterrassen, nedför trappan. Förbi vår lägenhet, nedför nästa trappa. Dörrar som sparkas in, skrik, dunsar av möbler som välts omkull. Morgonen när min treåring slutade tro på vuxnas lögner att det var kalas när det smällde under nätterna, hade arméns konvojer inte gett sig av i gryningen som de brukade. Tårgasen trängde in genom våra stängda fönster, soldater med order att skjuta först, trängda, adrenalinstinna, fingrar på avtryckare. De där dumma som skjuter, den där äckliga röken, sa hon, min flicka. 

I Jenins flyktingläger finns människor som har präglat mina barn och upplevelser som fyller deras allra första minnen. Sedan vi flyttade hem för sex år sedan har två av grannbarnen dödats av israeliska soldater, en dryg handfull vänner och kollegor från Frihetsteatern fängslats och lägret stormats otaliga gånger. Inget av detta skapar några rubriker och det har mina barn lärt sig att förhålla sig till. Men nu ser hela klassen på Lilla Aktuellt att tusentals barn i Gaza dör i ett krig som bara fortsätter, dag efter dag, utan att någon med makt gör något.

Och i 100 dagar har jag misslyckats med att leverera någon rimlig förklaring till det. Närhetsprincipen duger inte, det är lika långt från Sverige till Israel som till Palestina. Ukraina ligger ungefär hundra mil närmare oss än Palestina, inte är de hundra milen avgörande för vår förmåga att identifiera med ett folk och inte ett annat?

Dag 54: Ulf Kristersson står i en universitetsaula i Uppsala och berättar för studenter att det var relativt lugnt innan den 7 oktober. Fyra studenter som inte håller med förs ut ur salen och presenteras med anklagelsen om störande av allmän ordning. 

Gaphalsar, gatans parlament. Sitt ner och håll tyst när folkm… självförsvar pågår. 

I januari 2009 skrev jag, från Västbanken: 

Bombplanen dundrar över mitt hus på väg mot sina mål. Fönsterrutorna skallrar när de bryter ljudbarriären, och magen vänder sig vid tanken på hur det måste vara att sitta i ett utkylt hus i Gaza och höra planen komma. För där sprängs inte ljudvallar utan hem, skolor, moskéer och sjukhus. Varje dag ser jag blodiga människokroppar grävas fram ur resterna av sönderbombade byggnader, skadade barn bäras in på överfulla sjukhus, människor opereras utan narkos, på golvet. Alla tiotusentals hemlösa, alla hundratusentals traumatiserade. I Gaza! Där 80 procent av befolkningen redan förts till svältgränsen genom Israels blockad som strypt införseln av mat, bränsle, mediciner och andra livsförnödenheter. Läkare vittnar om skador de aldrig tidigare sett. Sår som fortsatt blöda och brännskador som fortsatt brinna i dagar. Benknotor som smulats sönder trots att det inte syns några skador på hud eller vävnad. Människorättsorganisationer konstaterar avsiktliga attacker mot civila mål, användande av mänskliga sköldar. Gazas gränser försågs med järnridå och sedan släppte Israel flygblad där invånarna uppmanades att bege sig till säkra platser. Var i detta omringade utomhusfängelse ska människor finna skydd undan en av världens starkaste arméer, som för krig mot dem från luften, marken och havet?

Det kriget var det första av fem som föregick det nu pågående. I det som sker i Gaza ekar inte bara det förflutna, också närtiden skriker åt oss att förstå vidden av den katastrof som omvärlden blundar för. 

Lugnt innan den 7 oktober, sa Kristersson. Lugnt var ordet, sa Billström. 

Under 2023, innan den 7 oktober, hade drygt 220 palestinier på Västbanken dödats av israelisk militär och bosättare, närmare fyrtio av dem var barn. Totalt under förra året dödades 121 barn på Västbanken och 880 barn greps, de flesta bortförda under natten, misshandlade, utpressade och ställda inför militärdomstol med 99% fällande domar. Israels regering och armé har skruvat upp förtrycket på Västbanken till nivåer som saknar motstycke och särskilt flyktingläger som Jenin har varit utsatta för systematiska våldskampanjer. 

Vad är omvärldens likgiltighet inför ett institutionaliserat vardagsförtryck jämfört med tystnaden över ett urskillningslöst tillintetgörande av bostadskvarter, släkter, barndomshem, familjeklenoder, kulturminnen, framtidsutsikter. 

Min vän A, som vakat många nätter i sin vardagsrumssoffa medan hans tonårsson kastat sten mot invaderande israeliska militärjeepar, som städat upp efter armén fler gånger än han minns och tillbringat fler dygn i förhör än han vill minnas. Han skriver, 

Johanna, om du såg soldaterna nu. Då skulle du känna i kroppen vilken slags order dessa soldater har, vilken tillåtelse de vet att de har, att göra med det palestinska folket vad de än vill göra.

Ändå bleknar det i jämförelse. Allt bleknar i jämförelse. Vad är konstanta räder i ett 0,42 kvadratkilometers flyktingläger med 17 000 invånare jämfört med 30 000 bomber över en 360 kvadratkilometers kustremsa med 2,3 miljoner invånare. Vad är omvärldens likgiltighet inför ett institutionaliserat vardagsförtryck jämfört med tystnaden över ett urskillningslöst tillintetgörande av bostadskvarter, släkter, barndomshem, familjeklenoder, kulturminnen, framtidsutsikter. 

100 dagar in i kriget är 23 000 människor döda, ej inräknat de oräknade, kvävda, lemlästade kropparna under rasmassorna. Drygt 300 av de räknade var vårdpersonal, 140 FN-anställda, 100 journalister som svenska nyhetsredaktioner inte känner till trots att de varje dag fram till sin död skildrat förödelsen och andras död, inte sällan sina familjemedlemmars, via de sociala medier vi alla – inräknat maktens män – har tillgång till. 1000 amputerade barn, 25 000 barn som förlorat en eller båda sina föräldrar. 58 000 skadade. 300 000 hem helt eller delvis förstörda. 1,9 miljoner människor fördrivna. Al Nakba, katastrofen som pågått sedan 1948, direktsänds numera i våra mobiler.

I Betlehem ställdes julen in. Prästen Munther Isaacs ord ekar ännu mellan kyrkväggarna. “Vårt folk livestreamar sin egen utplåning. Det är tortyr att bevittna omvärldens bortvända blick.” I krubban ligger Jesusbarnet stum bland spillror och förödelse. 

Medan Sverige gör sig till åtlöje genom att kräla inför en stat vars uppenbara förbrytelser till varje pris ska rentvås, tar Sydafrika rollen som humanitär stormakt.

100 dagar och nu dricker barnen grumligt vatten från marken. Svält och sjukdomar hotar att ta minst lika många liv som bomberna. Gaza är obeboeligt, meddelar FN:s humanitära chef. Redan 2012 varnade FN för precis detta, att det snart inte längre skulle vara möjligt att leva i Gaza. Alla visste, ingen gjorde någonting. Och här är vi nu. 

Jag vill inte längre prata med dig Tobias, inte med dig heller Ulf. Jag tar förbehållslöst avstånd från er passiva grymhet och er aktiva ynklighet. 

Medan Sverige gör sig till åtlöje genom att kräla inför en stat vars uppenbara förbrytelser till varje pris ska rentvås, tar Sydafrika rollen som humanitär stormakt. De jurister som dag 96 för palestiniernas talan i Internationella domstolen är allt det som västerländska ledare inte är. Det som avhandlas i domstolen handlar inte längre bara om Gaza, om det någonsin gjorde det. Inte bara om palestiniernas rätt till samma rättigheter som alla andra. Inte bara om en fred som knuffas ännu fler generationer framåt. Det som smulats sönder, urskillningslöst, de senaste 100 dagarna är de värden som ska vara universella, okränkbara och ovillkorliga.

Efter 100 dagar har det som började som spridda viskningar förvandlats till en framvällande, global våg av engagemang. Gaphalsarnas kör inkluderar människorättsorganisationer, biståndsaktörer, fackförbund, jurister, akademiker, vårdpersonal, kulturarbetare. Fler och fler för varje dag som i varandra ser solidariteten, medmänskligheten, anständigheten.

Fler och fler som eldar under sin vrede. 

________

Johanna Wallin är skribent, översättare och kommunikatör och har bott nio år i Palestina, främst i Jenins flyktingläger, och arbetat på Frihetsteatern. Aktuell med Ingen vanlig pappa som man bara har (Ordfront, 2023.)

Etiketter: Analys