Livet

Svarta personer är inte biktbås

Under de senaste veckornas protester har svarta personer tvingats stå redo att besvara frågor från sina icke-svarta vänner. De vill veta vad som är okej att göra och inte. Kanske borde den allra första frågan de ställer vara kring hur vi mår, skriver Hanna Böhm.

Illustration: Hanna Böhm

Det har varit svårt att navigera sociala medier som svart de senaste veckorna. Är det inte dödsrunor på andra svarta människor så är det dokumenterat övervåld på gränsen till snuff-film. Tårgas och gummikulor, knuffar och batongslag, spruckna skallar mot betong.

Att rikta blicken åt ett annat håll är en lyx som är få förunnad. Tanken om ett sociala medie-uppehåll känns lika delar lockande som oansvarigt. I svallvågorna av att ännu en svart person berövats livet kommer andra berättelser upp till ytan. Fall som avslutats i brist på bevis, som inte fått mediautrymme, som sker världen över och även här i Sverige.

Å ena sidan vill man hålla frågan vid liv och inte låta den kollektiva blicken flyttas från ett problem som för många alltid varit aktuellt. Å andra sidan vill man få sörja — svartas lidande, sina syskons lidande, sitt eget lidande. Sörja ett kollektivt trauma som aldrig ges tiden att läka utan fläks upp gång på gång för att analyseras, provpratas och motbevisas.

Vad gör vi avkall på för att orka att ta debatten, vara pedagogiska, hålla god ton, förstå, förlåta?

Hanna Böhm

Varför måste svarta ständigt stå redo att kallas in som opponenter i ett ämne som värker? Vad kräver det av oss att ställa oss neutrala och objektiva till ett förtryck vi känt av sedan barnsben? Vad gör vi avkall på för att orka att ta debatten, vara pedagogiska, hålla god ton, förstå, förlåta?

Här skulle man kunna tro att det bara är brunhögerns sändebund som står redo i raka led för att gräva i såret, men inte då. Den vita vänstern står näst på tur, med välviljan och den goda avsikten som skyddsutrustning. Här ska dock det inte debatteras utan istället undervisas, med den gode allierade i skolbänken och den svarta i rollen som den fromma pedagogen.

Några dagar efter mordet på George Floyd kommer en debattext från Cissi Wallin i Expressen. Den berör ämnet identitetspolitik, dreadlocks på icke-svarta och tolkningsföreträde, och inleds med en anekdot om Wallins svarta kompis vars mejlkorg ständigt står knökfull med frågor om antirasistiskt agerande, signerat “ängsliga vita brudar”.

Wallin ser mejlbombarderingen av sin svarta vän och drar slutsatsen att icke-frågor som kulturell appropriering tar fokus från den breda antirasistiska rörelsen. Jag drar slutsatsen att Wallins svarta kompis, som många andra svarta kompisar på sistone, sätts i en position där den förväntas vara icke-svarta antirasisters biktbås, rådgivare, encyklopedi och Oprah Winfrey i ett.

Det ägnas väldigt lite reflektion över att de icke-svarta vittnenas tystnad faktiskt säger allt man behöver veta om deras egen vilja att agera antirasistiskt.

Hanna Böhm

Man skulle kunna gå in på andra felslut i Wallins text — till exempel påståendet att kulturminister Amanda Linds dreadlocks tagit större utrymme i svensk, antirasistisk debatt än vad strukturell rasism gör, iallafall enligt vad Wallin själv har sett. Kanske säger det mer om hennes egna kretsar och flöden än vad det gör om den breda antirasistiska rörelsen i Sverige. Men nog om det.

Anekdoten känns symptomatisk för de strömningar som kunnat ses på sociala medier på sistone. Namninsamlingar och listor med tips delas friskt i stories, tillsammans med uppmaningar om hur en bäst bör bete sig som antirasist. Personen bakom listorna är nästan alltid svart, och den som ber om tips är nästan alltid en ängslig,  icke-svart allierad. Kanske vill dom få tipspå artiklar att läsa, filmer att se, konton att följa och sen skicka samma frågor till. Detta trots att kunskapen absolut kan hittas utan att svarta främlingar på internet ska tvingas vara någons personliga antirasistiska konsult på obekväm övertid.

Detta är absolut inget nytt. Ända sedan antirasism blev på modet anno 2014 har svarta behövt stå som rådgivare i de mest grundläggande av frågor. Vad ska jag göra när en släkting säger n-ordet? Ska jag säga ifrån till min rasistiska kollega även fast jag inte har tolkningsföreträde? Hur är jag en schysst vit person, alltså, inte som andra vita, liksom?
Om inte detta så förväntas svarta kommentera vittnesmål om rasistiska händelser som  icke-svarta stått som tyst vittne till; från föräldrar, partners, chefer eller nåt fyllo på stan. Det ägnas väldigt lite reflektion över att de icke-svarta vittnenas tystnad faktiskt säger allt man behöver veta om deras egen vilja att agera antirasistiskt.

Att framstå i god antirasistisk dager blir viktigare än hur man behandlar de svarta personer man har i sin närhet. Om man nu ens har några.

Hanna Böhm

Det som dessa sorters rapporter, utfrågningar och bikter gör är att centrera den allierade och dennes känslor i en diskussion som alltid varit större än dem. Det antirasistiska utvecklingsarbetet görs till en fråga om att lindra just denna persons ängslighet och skuldkänslor, snarare än en vilja att göra något i dennes egna kretsar. Inte heller ägnas en tanke åt mottagarens egen situation eller framför allt relation till frågan; I fallet Floyd och polisbrutalitet har svarta kunnat följa dokumenterade övergrepp i realtid de senaste veckorna. Övergrepp där offren alltid sett ut som dem. Kanske borde den allra första frågan man ställer till svarta dessa dagar vara: Hur mår du?

Och där har vi den välvilliga allieringens största miss. Mitt i ansträngningen för att vara en bra medkämpe mot rasism glömmer man bort det mest basala: att prata till någon som en medmänniska, istället för en inbillad talesperson för en hel grupp, eller “någon med tolkningsföreträde i frågan”. Det verkar inte spela någon roll hur  vi svarta mår; det  vi förväntas bidra med är lösningar och råd och tips i oändlighet. Och kanske framför allt: en försäkring om att den allierade minsann är en god allierad. Att framstå i god antirasistisk dager blir viktigare än hur man behandlar de svarta personer man har i sin närhet. Om man nu ens har några.

Min egen lista med meddelandeförfrågningar har sett likadan ut i några dagar nu. Oavsett hur det blir med min tänkta sociala medie-paus följer jag denna rörelse och hoppas att den fortsätter även när hashtaggarna slutar trenda. Men frågorna förblir obesvarade till jag har orken att sätta mig i Oprah-fåtöljen.


Hanna Böhm är skribent, kommunikatör och illustratör


Fortsätt läsa

Missommar med Judith Kiros

Hur blev Judith Kiros "den enda svarta tjejen som kollade på engelsk folkdans med en cider i handen och ett saligt leende på läpparna"? I dagens missommar-prat berättar Kontexts litteraturredaktör…

Læs mere

Sommarlovsbrev från barndomens adoptionsträffar

På sommarträffarna med "Kina-gruppen" fördes Linnea samman med andra adopterade barn. Vad innebar träffarna – då och nu? Brevet med hennes minnen ingår i Kontexts serie om platser,…

Læs mere

Missommar med My Palm

"Trista dejter, hemska one-night-stands och ohälsosamma kk-relationer." Om det skriver serietecknaren My Palm i självbiografiska Festens charmigaste tjej från 2018. Nu pratar hon…

Læs mere