Berättelsen om den svenska sommaren med blomsterängar, röda stugor och vita knutar i en Bullerby återspeglas i dagens influencers flöden som poserar i Madicken-klänningar vid grusvägar och vallmofält. Men varför denna strikt återvunna bild av vad som är Sverige om sommaren? Kontext bjuder därför istället på sommarlovsbrev från platser och barndomar bortom nationalromantiken. Denna veckas brev skriver författaren Nioosha Shams.
Tayebeh jaan,
Jag sitter på mitt rum. Jag har precis gått på arbetsintervju. Jag håller din koran i handen. Jag höll den i handen under hela arbetsintervjun, och innan den lyssnade jag på Avicii. Och jag fick jobbet. Imorgon ska jag åka till Österlen för att fira midsommar, det är en svensk tradition, du vet när man dansar kring… det är en påle med blommor på. Det är inte som när vi dansar med varandra, det är annorlunda.
Jag har tänkt mycket på dig den senaste tiden. På hur du brukade prata med mina kusiner, om böcker och politik och sånt som mitt ordförråd inte räckte till. Jag har tänkt på hur jag alltid väntade på att bli stor. Och så har jag tänkt mycket på din lägenhet i Ekbatan. På hur den såg ut. Kan du beskriva den för mig? Kanske kan jag hitta den i Google Maps.
Ibland undrar jag hur min barndom hade sett ut om jag var ett av de där barnen som blev kvar. Eller hur min barndom hade sett ut om jag växte upp under revolutionen. Om jag hade haft en jeansjacka där det stod punk is not ded som Marjane Satrapi. Om jag hade haft ärr från tortyren i fängelset. Om jag hade varit en av dom som flydde, eller en av dom som stannade kvar.
Nu går jag på din gata i Google Maps. Det ser ut att vara vår. Träden har den nya, ljusgröna färgen som mamma tycker så mycket om. Jag kan fortfarande inte åka till Iran i verkligheten. Du hade kanske trott att det skulle gå nu, det har gått så många år. Jag hade nog också trott att det skulle gå nu. Men istället går jag mot din lägenhet i Google Maps. Det finns en busshållplats. Två gula bilar är parkerade bakom varann, det står taxi på dom, med latinska bokstäver. Jag berättar ofta anekdoten om taxichauffören som kom på din begravning trots att ni bara hade åkt med varann en gång.
Jag skulle vilja fråga dig om dofterna i Ekbatan. Jag skulle vilja höra hur du skulle beskriva dom. När jag var liten väntade jag på att bli stor, så jag kunde sitta och prata med dig så som mina kusiner gjorde. Jag väntade på att lära mig saker om dig. Jag ville att du skulle lära känna mig som vuxen. Jag ville att vi skulle sjunga sozom soza på mitt bröllop. Jag ville att vi skulle gå på din gata tillsammans. Bara du och jag.
Nu står jag utanför din lägenhet i Google Maps. Det är nog snarare sommar än vår. Prunkande träd. Jag undrar om du ofta stod och tittade på dom när du kom ut från porten? Om du stannade upp innan du gick mot bageriet? Jag minns att du hade läst Borta med vinden en gång, och att du tyckte mycket om den. Du återberättade hela boken för mina kusiner. Jag tror att jag förstod, men nu minns jag inte längre.
Tayebeh, jag undrar
om du dansar barfota på stenplattorna i Huddinge nu?
om du sjunger sozom soza på ett bröllop?
om du läser Borta med vinden i Wien?
om du ber i din chador?
om du ser ut som ett spöke när du har den på dig?
om du handlar bröd på bageriet i Ekbatan?
om du åker taxi med chauffören som sedan kommer på din begravning?
om du dör?
om du är död?
om du dansar barfota i min dröm?
om du sjunger sozom soza?
om du fortfarande är kortare än jag?
om du också ville att vi skulle kunna gå på din gata tillsammans?
om du fortfarande ber för mig?
om du ber för att jag ska kunna åka hem?
Jag har skrivit många frågor till dig. Kanske kan du skriva några till mig i ditt svar. Jag skriver också mycket dikter nu, jag har till och med skrivit en bok. Och jag tänker på dig, dig och din gata, varje dag.
Nio pussar (fyra på varje kind och en på munnen),
Nioosha
Nioosha Shams är författare och folkhögskolelärare. Sommaren 2020 debuterade hon med romanen Om det regnar i Ahvaz.
Swisha till:
Den här dikten låter sig inte skrivas Kanske för att det är jag som skriver den Kanske för att det inte är du som skriver den Kanske för att stumheten är för stor Och det inte går att skriva sig ut ur den Kanske för att min son hoppar på mitt huvud och det är […]
Den palestinsk-franska författaren Karim Kattan skulle nyligen hålla en presentation på en konferens. Han ombads att inte nämna Palestina. I den här essän reflekterar han över vad uppmaningen egentligen betyder.
Poeten Judith Kiros såg, en nu raderad, tweet av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och skrev denna dikt.