Livet

Platsen där drömmarna slocknade

Vid Abborrtjärn utanför Gällivare upptäcker Jari Söyrinki att någon har dött. Vad gick fel?

En skog bakom en flod

I helgen var jag till Abborrtjärn med barnen. Det är en liten sjö utanför Gällivare och vi skulle grilla någon korv. Vädret var grått, blåsigt och regnigt – vi skulle inte stanna länge, bara ta oss ut. Sommaren i Norrbottens inland är över sedan någon vecka.

***

Vi kliver ur bilen tidigt på förmiddagen och går mot grillplatsen. På en strand en bit bort ligger en massa skräp under en stor björk och det ser konstigt ut, som om det brinner där. Ett fladdrande ljus. Några ballonger ligger i vattenbrynet och guppar i vågorna.

Efter en stund går vi dit och tittar. Det är inget skräp. Det står tända gravljus under trädet. Röda, rosa och vita rosor i knippen. Meddelanden i svart tusch. På en lykta har någon skrivit ”Hoppas du är på en bättre plats” med ett hjärta och yvig stil. Ett inramat foto av en ung man: han bär hörselkåpor och ler stort mot kameran. Han står i något som liknar ett dagbrott.

Hur lever unga i Malmfälten? Det känns som att drömmarna slocknat, som att själva livet för många blivit en drömlös sömn.

Jag frågar runt i ett par mess till bekanta som bor i Gällivare. Ringer ett par samtal. Hittar inget i tidningarna men får veta att det var drogrelaterat: ”överdos”, säger man, som om det vore helt naturligt.

Blommorna har vännerna lagt dit under en minnesstund. De samlades vid sjön som säkert kan vara både vacker och fiskrik, men som just den här dagen bara är en mörk och olycklig tjärn.

***

Hur lever unga i Malmfälten? Det känns som att drömmarna slocknat, som att själva livet för många blivit en drömlös sömn. Som att våra torftiga vuxenliv inte räcker. Som att festen är det enda de har att se fram emot.

Så var det väl delvis när jag gick i skolan också: avfolkningsbygd, självmordsepidemi och fest. Det var våld och kärlek och spänning och mörker. Men jag vet inte, fanns det inte hopp också? Var det verkligen så här kallt?

Jag stödjer all idrotts- och kulturverksamhet bland unga, jag tror att det kan skapa en gemenskap som bygger självkänslan och låser upp medvetandet. Föreningslivet är väl en skola i att förstå andra människor. Kanske även i att förstå sig själv.

Men inför de stora samhällsfrågorna är dessa verksamheter ändå rätt passiva – och vi lever alla i samhället, det formar oss och allt vi gör. Det måste väl unga känna? Självklart förstår de. Att sportande inte räddar planeten, att musiklektioner knappast hejdar förfallet. Att det kanske inte räcker.

Det är politikens sak att se mot horisonten och ge riktning men alla bara förvaltar, upprätthåller, lappar och lagar eller skär ner i bitar.

Dessutom: var ska de utöva sin idrott när Gällivare snart står utan sporthall, när de provisoriska replokalerna finns i en möglig skola? Frågorna kommer på retur till till dem som har makt och övergripande ansvar. Ska alla flytta söderut till universitet och karriär? Det går ju inte. Vilka ska bära samhället då? Individuella lösningar är en exit för det lilla fåtalet, lösningar som inget löser.

***

Det finns mer än bara ”det här”. Vi bär alla på så mycket potential. Vi kanske inte får förverkliga den nu – vi kanske förvägras den i våra yrkesliv, i det utarmade skolväsendet och i den passiva rollen som simpla medborgare – men vi kan aldrig fråntas den. Vi kan finna sätt att leva som inte är enfaldiga och isolerade. Där det finns mer än jobb och pengar och hemmet och status och grejer och supa.

Det är politikens sak att se mot horisonten och ge riktning men alla bara förvaltar, upprätthåller, lappar och lagar eller skär ner i bitar. Man har en svältbudget som man ger ifrån med ena handen; med den andra så tar man från någon annan. Ingen tror ju på en ljusare framtid tillsammans. Allra minst våra folkvalda. Hur ska vi då få unga att göra det?

”Hoppas du är på en bättre plats”. Det är så fruktansvärt förödande att läsa denna sista hälsning till en vän, skriven av en människa i början av livet. Döden kan inte vara alternativet. Accepterar vi det så är vi alla redan förlorade.

Vad ger vi till våra unga? Vill vi ingenting, tror vi på ingenting – då ger vi ingenting. Det duger inte att blunda eller fly. Det räcker inte att bygga fästningar av föreningar och familjer som rämnar under trycket utifrån. Det håller inte.

Det är vår sak att göra samhället till en bättre plats. Det är vår skyldighet att skapa hopp. Här och nu. Inte vid uppstigandet till himlen, inte i underjordiska salar, utan här och nu.

Etiketter:


Fortsätt läsa