Livet

Överlevnad och strategi

Arbetslivet kan vara påfrestande och tufft på en massa olika sätt, inte minst för den som bryter mot normer och tvingas hitta egna metoder för att inte fastna i konflikter och uppläxningar. Kontext har pratat med skådespelaren Edwin Safari, journalisten Aleyna Kaya och medievetaren Wendy Francis, om hur det är att på olika sätt utsättas för jobbiga situationer och tvingas till att hitta överlevnadsstrategier på sin arbetsplats.

Edwin Safari: “Dom är inte värda dig”

Foto: Privat

När jag var tio eller tolv år så var jag med i en film med Alicia Wikander. Jag och tre andra blattar skulle mobba henne. På inspelningen överhörde jag hur personalen på inspelningen pratade om att de ville att det skulle vara så många olika bakgrunder som möjligt och hade därför slängt in en vit person också i vårt mobbargäng. Förmodligen tänkte folk också att jag var bög eftersom jag aldrig varit bra på att stay in the closet, men då var det en kille som tryckte ihop sina handflator och kom bakifrån och körde upp sina händer på mig bakifrån och kallade det för ”bögtest”. Det hände ju bara mig, men där och då förstod jag inte att det hade med min böghet eller mitt könsuttryck att göra.

Jag har många sådana erfarenheter, och alla dom har skapat ett hårt skinn. Idag är jag är noga med att validera mig själv men samtidigt märker jag ibland att jag kompromissar och försöker göra mig mindre icke-normativ i vissa sammanhang så jag slipper råka ut för olika saker.

Jag är mer i ett limbo. Det här är den jag är, men inte fullt ut. Jag kompromissar mellan min radikalitet för att behaga arbetsplatsen, men inte hela vägen."

Edwin Safari

En stark markör som jag brukar använda, särskilt när jag är i nya jobbsammanhang är att jag använder mig av ett mörkare röstläge, och släpper in en mer maskulin klang i min röst. När jag är ledig och privat är mina könsmarkörer mer flytande, men på jobb går jag inte i klänning eller sminkar mig. Däremot anpassar jag mig inte efter hela arbetsnormens syn på hur en bör vara klädd, så jag är mer i ett limbo. Det här är den jag är, men inte fullt ut. Jag kompromissar mellan min radikalitet för att behaga arbetsplatsen, men inte hela vägen.

Bilden jag skickat in här har trappat upp en konflikt för mig i samband med mitt nuvarande jobb. En tidning skulle skriva en artikel om mig och mitt arbete, och när de bad om en bild så tyckte jag att denna var kul och skickade in den. Då fick jag svar från tidningen om att bilden inte var tillräckligt neutral, för poserande och att en bild till artikeln skulle reflektera mig i min yrkesroll snarare än min privatperson. Jag svarade tillbaka med att ifrågasätta vad de anser är neutralitet, och pekade på att de utgår ifrån en vinklad föreställning om vad neutralitet är. Det hela eskalerade och redaktören på tidningen kontaktade min chef, och plötsligt befann jag mig i en situation med en väldig maktförskjutning. Jag kan inte gå i motstånd mot min arbetsgivare, för att jag är väldigt mån om mitt jobb och vill inte tjafsa eller trappa upp en konflikt. Det här ett exempel på en normaliseringsprocess i ett begränsande av könsuttryck och hur människor får presenteras, och hur andra bestämmer hur du får presentera dig.

Edwins tips till sitt yngre jag och alla andra:

Om jag fick prata med tolvårige Edwin så skulle jag tryckt ännu mer på att: använd dina olika identiteter. Min queera identitet och iranska identitet är delar av mig själv som jag arbetar väldigt mycket med idag och försöker använda de styrkor och hela mig själv fullt ut i varje moment. Och om någon motsätter sig det så är dom inte värda dig.

Jag har ju som tur är, tillgången att kunna säga nej och avfärda jobb, arbetsplatser och sammanhang som jag inte vill vara i. Alla har inte den möjligheten. Vi som behöver överlevnadsstrategier för att undvika att diskrimineras har alltid sett oss själva genom andras ögon. Men när det lossnar bit för bit, så hittar vi någon form av balans och får tillgången till att se oss själva genom oss själva.

Aleyna Kaya: “De har redan talat om mig och för mig”

Foto: Privat

Speciellt i början av min karriär och när jag var betydligt yngre ändrade jag på mitt sätt att vara för att undvika friktion i jobbsammanhang. Som en ung slöjbärande rasifierad kvinna var jag redan medveten om att jag skulle möta olika former av diskriminering. Många gånger innan en arbetsintervju har jag därför försökt sätta på den mest perfekta rikssvenskan. Som om det är någon mätare på hur bra jag är på mitt jobb eller som person.

För ett tag sedan var jag på ett event där de flesta var från 25 år och uppåt, förmodligen var jag den yngsta på plats. De flesta hade höga positioner inom mode och mediebranschen och vi hade många intressanta samtal. Men personerna jag fört komplexa diskussioner med ville helt plötsligt byta riktning så fort de fick reda på att jag var betydligt yngre. Jag fick säga mitt och sedan vara tyst, för att lyssna på de som ’’faktiskt har något att säga’’. Länge den kvällen vågade jag inte prata fritt då jag ständigt kände av den ifrågasättande tonen och misstroendet i blicken. Jag blir aldrig sedd som en kvinna med ambition, som är duktig på det jag gör och kompetent. Nej nej, jag är förtryckt eller har fått saker om bakfoten.

“Bara min blotta existens är en revolution i sig. Det sticker folk i ögonen. Något självklart är helt plötsligt banbrytande när miljön är så extremt homogen.”

Aleyna Kaya

Jag har många gånger blivit diskriminerad. Att jag är slöjbärande har varit en av anledningarna. Ett konkret exempel är att jag i skrivande stund inte kan bli nyhetsuppläsare på public service på grund av neutralitetspolicyn. Självklart får jag jobba i en redaktion, bakom kulisserna och kanske får några minuter framför kameran - men mer än så blir det inte. För de har redan bestämt sig för vad min hijab symboliserar och står för. De har redan talat om mig och för mig. Bara min blotta existens är en revolution i sig. Det sticker folk i ögonen. Något självklart är helt plötsligt banbrytande när miljön är så extremt homogen. Jag har aldrig ens tänkt tanken av att avsäga mig min muslimska identitet. När jag släppte idéen om att jag behövde vara på ett visst sätt för att lyckas i branschen, eller snarare överleva, kunde jag inte bry mig mindre om utseendet. So what om jag nu tar av mig slöjan? Det är inte som att rasismen och islamofobin kommer upphöra? Varför ska jag ge upp mig själv för att vara något jag inte är?

Aleynas tips till sitt yngre jag och alla andra:

Min kära syster, du som bär din hijab trots alla odds. Jag ser dig, jag hör dig och jag vet hur det känns. Som liten skrämdes jag av att känna mig otillräcklig, det gick till och med så långt att jag ett tag slutade skriva. Jag gav upp men började om på nytt igen. Vi är mer är än vad de säger att vi är. Att vi är unika är inte ett hinder, se det som en fördel. Varför ska vi låta någon eller något hindra oss från att köra vårt race? Du kommer möta motgångar och det kommer finnas tillfällen då allt känns hopplöst. Hur klyschigt det än låter så kommer det bli bättre. Ifrågasätter någon dig är det absolut inte din skyldighet att utbilda och förklara. Är du bekväm med det? Kör. Om inte, fuck it. Var den du är unapologetically och när det blir tufft, då ska du veta att det finns syskon som bakkar dig. We are all in this together.

Wendy Francis: “Jag exotifierar tillbaka”

Foto: Elif Obeyd

När jag var ny från skolan och kom ut i yrket så hade jag en idé om hur en medievetare skulle se ut. Jag tänkte att den typiska tjejen skulle vara vit, smal och blond - och jag är inte något av de sakerna. De flesta som jag studerade med såg ut så, men för mig är det ouppnåeligt. Jag vill inte kompromissa bort mig själv eller “vara mindre svart”, och vill få äga min kropp. Resultatet av det är att jag låter mitt hår ta plats i rummet, naturligt som det är. Även om jag inte alltid kan ta plats med min kropp eller låta högst, så kan mitt hår göra det.

Det är viktigt för mig att inte behöva vara kroppen som är “den andra personen”, den som representerar alla som inte ser ut som normen. När jag jobbade på PR-byrå handlade mycket om mandat, och om vems kunskap som togs på allvar. Det märktes genom att de förslagen jag lade fram inte togs upp och jag fick känslan av att de andra tänkte att jag var inkvoterad och bara skulle driva “mångfaldsfrågor”. Flera gånger blev jag inte kallad till möten och fick inte information som alla andra fått ta del av, som om jag inte var en självklar del. I det sammanhanget var jag den enda som inte var vit och tillhörde inte samma klass som mina kollegor.

“När jag jobbade på PR-byrå handlade mycket om mandat, och om vems kunskap som togs på allvar. Jag fick känslan av att de andra tänkte att jag var inkvoterad och bara skulle driva ´mångfaldsfrågor´“

Wendy Francis

Förutom det har jag haft otaliga incidenter med mat och lunch. Jag brukar nästan alltid ha med mig matlåda till jobbet och får så otroligt mycket frågor om min mat. Jag kan ha en vanlig, basic tonfisksallad och har fått frågor där kollegor undrar vad det är för exotisk salladsröra jag har med mig. ”Är det här från Afrika?” har jag fått höra.

En gång var det en kollega som petade sitt finger i min matlåda och undrade vad jag hade med mig. I den situationen var jag väldigt snabb med att markera och säga ifrån, men oftast försöker jag vara listig och driva med det hela. Det är en form av härskarteknik när jag vänder på situationen och ifrågasätter tillbaka. “Va? Vet du inte vad den här maträtten heter? Jag trodde du hade rest en massa”

Wendys tips till sitt yngre jag och till alla andra:

Om jag skulle ha ett samtal med mitt 20-åriga jag idag så skulle jag tipsat yngre Wendy att verkligen lyssna på sina egna upplevelser. Jag hade sagt att dina känslor spelar roll, och det är okej att återhämta sig, något som många glömmer bort. Speciellt för personer som diskrimineras och utsätts för rasism eller sexism - din återhämtning är värdefull. Om du ska orka jobba och leva så måste du också få tid att återhämta dig. Det finns ingen arbetsplats som kan garantera noll diskriminering. Men det du kan göra är att garantera dig själv self-care; vila emellan uppdragen och ranta med dina kompisar. I sammanhang där vithet är så närvarande behöver vi hitta forum där vi kan prata av oss om dessa saker.


Fortsätt läsa

Vilken Game of Thrones-kompis är du?

Karaktärerna i Westeros är kända för svek, lögner, backstabbing och för alla intriger som avlöser varandra utan stopp. I detta test får du svar på vilken av karaktärerna du…

Læs mere
Foto: Tove Dreiman (bilden har blivit censurerad)

Alla måste kröka

Thelma Kihlman är sexton år gammal och trött på alkoholhets. Under veckodagarna planerar hon och vännerna helgen men på hemmafesterna är det alltid någon som kräks och blir utnämnd…

Læs mere

Kontexts 8 mars-lista: Tre förbud feminismen tog bort

I samband med internationella kvinnodagen guidar Samuel Girma dig genom sin topp tre lista på förbud som den feministiska kampen tagit bort. Följ med på en liten pedagogisk resa…

Læs mere