Livet

Debatten om fulhet döljer kvinnornas makt

Just nu pågår det en debatt om åldrande på kultursidorna, där flera skribenter berättar att de inte längre känner sig vackra. Men sorgesången om att bli ful är också ett sätt för mäktiga kvinnor att framställa sig själva som mer sårbara, skriver Paula Mulinari.

bild på Paula Mulinari
Paula Mulinari. Foto: privat.

Jag läser om åldrande och fulhet på kultursidorna. Själv har jag mer ångest för att dö än för att jag ska bli ful. De kan bero på att jag kanske aldrig uppfattats som så snygg, att femininiteten inte riktigt gjorde mig begärd eller snygg, så förlusten blir mindre. Kanske behöver man vara superblond och supersnygg för att kunna säga i offentligheten att man blivit ful, eftersom att man liksom inte alltid varit det. Men sedan finns ju alla de som aldrig varit snygga i maktens rum, de vars kroppar av en eller annan anledning uppfattas som för mycket, för lite, för svart, för stor, för smal, för sliten. 

Det skaver för att så fort en person som Heberlein, som tidigare uttryckt sig rasistiskt, skriver om sin kvinnlighet så ska vi vara förstående och liksom glömma allt.

Det är inte som att inte jag också kan tänka: “oh, men gud, jag var ju så mycket snyggare innan!” Det är inte heller det att jag inte kan se att åldrandet är könat. Men det skaver. Det skaver för att så fort en person som Heberlein, som tidigare uttryckt sig rasistiskt, skriver om sin kvinnlighet så ska vi vara förstående och liksom glömma allt.

Sårbarheten blir ett sätt att dölja det reaktionära. Att ge det legitimitet. “Okej, jag skrev tusen grejer om att invandrare var det största hotet mot landet, men kolla, jag är osäker också!”. Ja, men då så, då ska vi liksom alla ha förståelse för henne. Jag har gärna förståelse, ser gärna komplexiteten i människor, det motsägelsefulla. Men det behöver vara under premissen att den komplexiteten ska ges andra människor också. 

Ann Heberlein har ägnat de senaste åren åt att sprida propaganda – med en röst förunnad de som talar med hegemonins röst men samtidigt lajvar att de är utsatta. Hon har sagt att “vi måste göra upp med islam”, skrivit för den rasistiska sajten Nyheter Idag och under ett besök på Malmöfestivalen hävdat att “människor som ser ut som jag var i minoritet”.

Men nu skriver hon, och även ett antal andra mäktiga kulturkvinnor (t ex här och här) som haft stort inflytande över den offentliga debatten, att de är känner sig fula. Och då är det liksom girlpower, ta plats i offentligheten, som om en åldrande kropp direkt innebär mer godhet, och mindre våld genom de gränser de vill upprätthålla.

Jag är mer rädd för fascismen än vad jag är för att bli ful. 

Jag skulle vilja skrika att “jag skiter i om du känner dig ful, för på allvar sitter vi snart med en Sverigedemokratisk Moderatregering, där fördrivning står på agendan, där arbetande kroppar ska bestraffas ännu mer för att de tillhör arbetarklassen. Det kommer vara jävligt jobbigt att åldras i de landet!”

Jag är mer rädd för fascismen än vad jag är för att bli ful. Jag är mer rädd för att de kroppar jag älskar ska uppfattas som att de inte tillhör nationen och därmed utsätts för våld, flykt eller allmän rasism. Jag är rädd för det nyliberala klassamhällets misär. Jag är mer rädd för fascismen, oavsett om den kommer i en ny, sårbar förpackning, än för att bli ful.


Fortsätt läsa

Politik: Fear and loathing på Tidö slott

Sveriges riksdag har ändrat i två grundlagar som rör yttrandefriheten, ändringar som bla riskerar att inskränka i den fria journalistiken. Har du inte hört så mycket om det? Mireya pratar oss igenom vad det rör sig om och vad det kan innebära. Hanna pratar om bilders kommunikation i krig och protester och vilka utmaningar som […]

Läs mer

Dagbok 2022-2026: Hédi Fried är död och tusentals ormar döljs under statsministerns Instagrampost

Hur agerade partiledarna i den fascistiska regeringen när Hédi Fried hade gått bort? Mireya Echeverría Quezada scrollade sociala medier igår och har sett hur hycklare gör.

Läs mer

Politik: Team runsten

I veckans avsnitt av kontextpodden pratar Hanna om representation utifrån en jättetråkig bok hon läst. Elina är supertrött på kapitalismen och kravet på att ständigt konsumera. Och Lizette har skrivit en dikt till kulturministern.

Läs mer