Dagbok: När Corona kom till hemsktjänsten

Onsdag. 

Morgonmöte.

Sverige har fått sina första bekräftade fall av corona-viruset och en kollega undrar vad Vardaga har för plan. 

Vardaga är vår nuvarande ägare. Innan dess var det Aleris. Aleris i sin tur köpte upp Södermalms Hemtjänst som var det företag som bildades när tre enhetschefer för kommunala hemtjänst-enheter på Södermalm i Stockholm erbjöds att köpa “sina” enheter och bedriva dem i privat regi i en så kallad “avknoppning”. Enligt ett rykte bland personalen lär en av cheferna ha byggt ett hus utomlands efter försäljningen. I bolagsstyrelsen för Aleris satt Filippa Reinfeldt, som strax dessförinnan, i egenskap av sjukvårdslandstingsråd, låtit “knoppa av” och privatisera stora delar av av stockholmarnas gemensamt ägda sjukvård. Aleris blev snabbt en av vård- och omsorgsmarknadens största aktörer. Vardaga i sin tur bytte namn från Carema när det varumärket blivit alltför förknippat med löpsedlar om vanvård och underbemannade äldreboenden. När Vardaga köpte Aleris hemtjänstverksamhet blev de visst Nordens största omsorgsbolag fick vi veta. Eller om det var Skandinaviens? Det är oklart vad som stämmer de skryter om det ena eller andra, vi som jobbar bryr oss inte. Vi vårdbiträden fick arbetskläder med en annan färg än tidigare, men mycket mer än så innebar det inte för oss. 

Vid det här laget var våra arbetsdagar redan så fullkomligt överbelastade med ärenden, alltså insatser hemma hos våra vårdtagare, att det inte längre knappt finns utrymme för några försämringar av våra arbetsvillkor.

“Vi är ju arbetsmarknadens kanonmat” säger vi till varandra.

Dennis Björnberg-Larsson

På morgonmötet säger enhetschefen att det säkert kommer en policy kring corona snart, men just nu jobbar vi på som vanligt. “Vi kan ju inte sjukskriva oss för minsta småförkylning” säger hon. De flesta av oss tycker att det låter vettigt. Småförkylda är vi ju titt som tätt och när många är sjukskrivna blir arbetsbelastningen orimligt hög för de som kommer till jobbet. Vi nöjer oss med det och går ut och jobbar. “Vi är ju arbetsmarknadens kanonmat” säger vi till varandra.

Mitt första ärende för dagen är P. Han har afasi efter en stroke, men han övar dagligen med både tal och skrift och är för det mesta tydlig och lättbegriplig. Det är han kanske idag också, i alla fall för den som behärskar franska. P är tvåspråkig och idag pratar han en bubblande ordrik franska. Min skolfranska är inte bara knagglig, den är i princip obefintlig. Så jag är inte säker, men jag tror att han försöker beställa skaldjursplatå till frukost. Jag ignorerar beställningen och häller istället upp hans vanliga yoghurt och müsli i en skål. P pladdrar på och låter upprörd. ”Merde!” återkommer då och då i hans svada. 

Då och då säger jag omväxlande: ”Jag förstår inte franska, tala svenska” och ”Je ne comprands pas, parlez suedois, sil vous plait”. P fortsätter pladdra på franska. Han låter mycket mer lös och ledig när han pratar franska. Mycket mer avslappnad än när han talar svenska. Hans svenska är staccato-artad och stel. Hans franska är mjuk och böljande. Även när han som nu är påtagligt upprörd. 

Plötsligt säger han, nu på sin lite hackiga svenska: ”Jag tror jag har corona.”

Dennis Björnberg-Larsson

Jag har 45 minuter hos P för hans morgonbesök. På den tiden ska jag hjälpa honom med uppstigning, morgonhygien och servera honom frukost. I teorin är det en helt rimlig tid för dessa uppgifter. I verkligheten vill jag dock inte lämna honom utan att han gått tillbaka och lagt sig i sin säng. För om jag lämnar honom vid köksbordet är risken mycket stor att han ramlar när han själv ska ta sig tillbaka till sängen. Efter P har jag en dubbelbemanning. Då ska jag och en arbetskamrat hjälpa en rullstolsburen man från sängen till fåtöljen. Blir jag sen dit blir också min arbetskamrat sen och så blir resten av vår arbetsdag en förtvivlad kamp för att hinna med alla ärenden på våra scheman. I värsta fall blir vi utan lunchrast. I bästa fall tackar någon av dagens cirka 15 vårdtagare nej. Kanske har någon blivit inlagd på sjukhus över natten eller har besök av barn eller barnbarn. Det sistnämnda är ju inte särskilt troligt nu dock.

P tystnar och äter sin yoghurt. Jag sitter mitt emot, med en pappersnäsduk i ena handen, beredd att fånga den stora, klara droppe som då och då bildas på P:s nästipp. Det har blivit som ett spel för mig: att fånga näsdroppen innan den släpper taget om P:s nästipp och landar i hans yoghurt. Jag räknar dropparna. Om en droppe landar i yoghurten är det game over. Mitt highscore är 18. 

Under tiden jag fångar näsdroppar tuggar P långsamt på müslin och stirrar intensivt på Dagens Nyheters förstasida. Det gör han vid varje måltid. Han öppnar aldrig tidningen, men läser förstasidan om och om igen. Plötsligt säger han, nu på sin lite hackiga svenska:

”Jag tror jag har corona.”

Jag lägger handleden mot hans panna. ”Du verkar inte ha feber. Och jag har inte hört dig hosta. Så det finns nog ingen anledning att oroa sig för det” 

”Men jag är ju jämt snuvig?” säger han och ser genuint orolig ut. 

”Det är helt vanlig gubbsnuva. Det har du haft så länge jag känt dig” säger jag i en avfärdade ton som jag hoppas ska få P att släppa ämnet. Min tid hos P är nämligen ute och jag har fem minuter på mig att gå till nästa. 

”Vill du gå tillbaka till sängen nu?” frågar jag hoppfullt. 

P stirrar på mig med skeptisk blick. 

”Vad har jag sa du? Gubbsnuva? Det har jag aldrig hört talas om. Är det farligt?” 

”Nej, det är bara att man kan få lite rinnig näsa på gamla dagar. Det är mycket vanligt.” säger jag och dukar bort hans yoghurtskål, rullar ut den hjulförsedda köksstol som P sitter på så att han hamnar framför rollatorn, tar hans händer och placerar dom på rollatorns handtag. 

”Nu går vi tillbaka till sängen” säger jag hurtigt och P reser sig lydigt upp. Jag håller i honom med bägge händerna om hans axlar tills hans långa smala kropp slutar svaja. Han lättar på rollatorns handlås och börjar gå genom den långa smala korridor som förbinder köket med sovrummet. Han muttrar irriterat under tiden: ”Gubbsnuva, bah, det tror jag inte ett dugg på. Det känns som corona. Det borde väl jag själv veta bäst vad jag har.” 

När han ligger i sängen smörjer jag som alltid hans spruckna, knastertorra fötter med en fet salva. Jag berättar vilken tid jag kommer tillbaka, bäddar om honom och sätter på radion på P1. När jag är ute i hallen och tagit på mig alla ytterkläder samt loggat ut med arbetsmobilen ropar han på mig. Jag tänker att det var trist att jag hann logga ut, nu räknas ju inte längre tiden jag är här. 

Jag avskyr detta vårt övervakningssystem och när det infördes sattes den i blockad av den syndikalistiska driftsektion, alltså lokala fackförening, jag är med i. Det vill säga, vi vägrade använda den.

Dennis Björnberg-Larsson

I våra arbetsmobiler har vi nämligen en app som listar vilka vårdtagare vi ska gå till den aktuella dagen. När vi kommer till en vårdtagare klickar vi på dennes namn i appen och håller upp mobilen mot en rund, vit klisterlapp som sitter någonstans i vårdtagarens hall. Då läser mobilen av en tagg i klisterlappen och taxametern börjar ticka. När mobilen läser av taggen spelar den en glad liten melodi.

Jag avskyr detta vårt övervakningssystem och när det infördes sattes det i blockad av den syndikalistiska driftsektion, alltså lokala fackförening, jag är med i. Det vill säga, vi vägrade använda appen. Aleris svarade med att lockouta oss. Vi var lockoutade i tre månader och under den tiden skrev vi debattartiklar, ordnade demonstrationer och stödfester på kulturhuset Cyklopen. Sedan sinade vår strejkkassa och vi gav upp blockaden och fick vår lockout hävd. Fem år senare visslar eller trallar jag oftast med i den glada melodi som spelas upp när jag loggar in hos en pensionär. Det är ju vår signaturmelodi, vare sig vi vill eller inte.

Jag tar på mig de blåa skoskydd jag nyss tagit av och går tillbaka till P:s sovrum. ”You rang sir?” 

”Men vad exakt är gubbsnuva egentligen” frågar han. 

”Jag vet inte P, det bara är nåt man får på äldre dar”.

“Men läs i din telefon då, allt står ju i den!” kräver han.

P har mycket varmt i sin lägenhet och jag svettas i mina ytterkläder. Jag skulle ha varit hos nästa vårdtagare för 15 minuter sen.

“Nästa gång P jag lovar. Påminn mig” säger jag och skyndar ut genom ytterdörren innan han hinner ropa på mig igen.

När jag kommer tillbaka för att laga hans lunch har han glömt allt vad corona och gubbsnuva heter. Han har hört ett radioprogram om Max von Sydow och det är honom vi pratar om när han äter sin lax och potatis. Jag sitter mitt emot med en pappersnäsduk och fångar näsdroppar.

“Det bästa med dig är att du läser mellan raderna” säger han.

“Hur menar du?” frågar jag samtidigt som jag fångar en stor, klar droppe som precis är på väg att lämna hans nästipp.

“Det där! Att du torkar min näsa när det behövs utan att jag måste be om det” säger han med ett stort leende.

Vi var lockoutade i tre månader och under den tiden skrev vi debattartiklar, ordnade demonstrationer och stödfester på kulturhuset Cyklopen. Sedan sinade vår strejkkassa och vi gav upp blockaden och fick vår lockout hävd.

Dennis Björnberg-Larsson

Torsdag.

Ledig.

Fredag. 

Morgonmöte.

Enhetschefen och den ena samordnaren är inte där. De jobbar kanske hemifrån? På anslagstavlan sitter ett brev från Vardagas VD där vi uppmanas att stanna hemma vid minsta sjukdomssymptom. Jag går ut och jobbar. 

När jag kommer till D är hon, som hon oftast är, på mycket dåligt humör. Jag hinner bara precis kliva in genom dörren och ropa “God morgon!” innan hon vrålar: “Jag är fly förbannad!”

“Låt mig gissa, du är arg på hemsktjänsten?” frågar jag.

“JAAAAAA” skriker hon.

Medan jag brygger kaffe, kokar ägg och brer smörgåsar som jag klipper i små bitar berättar hon varför. Hon vill att hemtjänsten hämtar hennes mediciner på apoteket. Men när hon ringde samordnaren med denna enkla lilla begäran så hade han mage att säga att det är hemsjukvårdens uppgift! 

“Men vad spelar det för roll om du ändå får dina mediciner?” undrar jag.

“Jag törs väl inte släppa in nån från vårdcentralen nu fattar du väl! De träffar ju corona-smittade hela dagen!” 

”Men oss törs du träffa? Vi i hemtjänsten?” undrar jag. 

”Ja, vad fan har jag för val?” säger hon. 

Lika lite val som de andra 12 vårdtagare jag ska gå till idag tänker jag för mig själv.

Normalt sett har vi fri tillgång till i stort sett obegränsat med handsprit, men nu vet vi inte hur det kommer att bli med leveranserna framöver, så det ställs bara fram vad någon på kontoret bedömt vara tillräckligt dag för dag.

Dennis Björnberg-Larsson

Lördag.

På helgerna har vi inget morgonmöte. Kontoret är obemannat. Vi är också betydligt färre vårdbiträden som jobbar jämfört med vardagarna. Jag jobbar varannan helg och oftast med ungefär samma personer. Ali, som också är med i den syndikalistiska driftsektionen, jobbar varje helg. Bara helger, men varje helg. Tillsammans med Dilshad är han helgansvarig. Det innebär att de lyssnar av telefonsvarare och kollar faxar från nattpatrullen. Är någon vårdtagare inlagd så meddelar de det till den som skulle gått dit. “Du skulle gått till M, men hon är på SÖS, hon åkte in med feber och andningsbesvär i natt” säger de. “Men du kanske kan hjälpa Oksana istället, hon har det riktigt körigt idag.” Det känns tryggt när Ali och Dilshad är helgansvariga. De har full koll på allas scheman och känner nästan alla vårdtagare. 

På våra scheman har vi ännu fler ärenden än till vardags. Det ska vi hinna med eftersom vi inte handlar och städar på helgerna. Men vi har också ofta kortare tid att utföra andra arbetsuppgifter. P:s frukost ska nu gå på 35 minuter till exempel. 

På ett bord står ett tiotal flaskor med handsprit med en handskriven lapp: “TILL HELGEN”. Normalt sett har vi fri tillgång till i stort sett obegränsat med handsprit, men nu vet vi inte hur det kommer att bli med leveranserna framöver, så det ställs bara fram vad någon på kontoret bedömt vara tillräckligt dag för dag. Än så länge är det ingen fara. De flesta av oss har redan en flaska i väskan och det står flaskor med handsprit hos våra vårdtagare.

Vi skämtar om N, vårdtagaren som groggar på handsprit och äppeljuice. “Det är som en lördagkväll hos N” säger någon och pekar på helgens förråd av handsprit. Vi skrattar, men kan inte låta bli att omedelbart följa upp med att beklaga oss över att N behandlar sig själv så illa. “Det är en fin gubbe”, är vi överens om. “I alla fall när han är nykter”.

Någon påpekar att det skulle kunna bli en smärre skandal i kvällspressen om de bara hörde oss prata om våra vårdtagare ibland. “Vårdbiträden i hemtjänsten hånar pensionärer” i krigsrubriker typ. “Men så är det ju inte” protesterar en arbetskamrat, “Vi kommer dom ju så nära inpå livet, vi måste ju få prata med varandra om dom. Ventilera. Det är ju med kärlek!”.

“Oftast i alla fall” säger jag. “Alltid!” säger arbetskamraten, men ändrar sig snart, “Okej, oftast.”

“DET ÄR SÅ TREVLIGT ATT FÅ KOMMA HIT” skriker jag och inser att jag menar det.

Dennis Björnberg-Larsson

Min kollega tittar på mitt helgschema och säger glatt: “Du ska gå till min gumma: V. Då blir hon glad, hon tycker du är så trevlig! Och snygg, hon säger jämt att du är så snygg!”

V är 99 år och nästan helt blind. Förutom att det förklarar hennes smak när det gäller män innebär det också att hon inte läser några tidningar. Hennes hörsel är dessutom så nedsatt att hon inte lyssnar på radio. Hon kan vara den enda människa jag träffar den här veckan som är fullkomligt ovetandes om corona-viruset. Hon sitter i en fåtölj, insvept i en filt och stirrar framför sig med tom blick när jag kommer.

Jag försöker annonsera min ankomst: “Hallå V! God morgon!” ropar jag, gång på gång när jag närmar mig. Hon reagerar inte förrän jag lägger en hand på hennes axel. Då hoppar hon till och säger: “Är det nån här? Jag tyckte väl att jag hörde nån komma!”. Hon undrar vem det är och när jag för femte gången mer eller mindre skrikit DENNIS i hennes öra säger hon: “Benny! Vad trevligt! Det är så sällan jag har en karl i huset!”

Jag serverar henne frukost och sätter mig mitt emot henne. Hon undrar var jag bor. “RÅGSVED” skriker jag. “Dalsed? Då är du långt hemifrån” säger hon och undrar hur gammal jag är. “FEMTIO” skriker jag. “Inte mer? Då går du väl fortfarande i skolan på vardagarna?”

Så fortskrider vår konversation. Då och då säger hon: “Det är så trevligt när du kommer hit”.

“DET ÄR SÅ TREVLIGT ATT FÅ KOMMA HIT” skriker jag och inser att jag menar det.

K visar stolt upp en flaska med handsprit. Den har han fått i ett paket tillsammans med en chokladkaka och en handskriven lapp som lyder: “Jag saknar dig morfar”.

Dennis Björnberg-Larsson

Söndag.

K visar stolt upp en flaska med handsprit. Den har han fått i ett paket tillsammans med en chokladkaka och en handskriven lapp som lyder: “Jag saknar dig morfar”.

“Den är från mitt barnbarn” förklarar han och undrar om jag vet hur den ska användas.

“Ska den späs ut? Det verkar vara ett koncentrat? 85 procent står det på den!” 

“Nej, du tar bara några droppar såhär” säger jag och demonstrerar. I hans hall står sedan länge ett par flaskor handsprit, som vi i hemtjänsten tagit dit. De har han aldrig visat något intresse för. Men såklart det är skillnad nu när hans barnbarn skickat en flaska, det begriper även jag. Till lunch steker jag isterband och värmer en färdig potatisgratäng. Jag skär upp tomater och gurka och serverar som alltid med ett glas rött från boxen på köksbänken.

Normalt sett brukar han kasta sig över maten, men nu kan han inte sluta titta på flaskan med handsprit. “De här är visst svåra att få tag på nu” säger han. “Ja, det där är hårdvaluta nu” säger jag. “Tur att man har barnbarn som bryr sig om en” säger han lyckligt.

När jag kommer dit är hon orolig. “Finns det nån mat att köpa nu?”. Hon har sett på TV att butikshyllorna gapar tomma.

Dennis Björnberg-Larsson

Måndag.

Morgonmöte.

Chefen är på plats och berättar om Vardagas nya krafttag för att hindra smittspridningen. Vi ska alla genomföra en utbildning i “basal handhygien”. Det är ett enkelt webbformulär och när vi fyllt i det får vi ett diplom. Det är viktigt att alla gör det. Webbadressen kommer att skickas ut som sms. Någon undrar när det är tänkt att vi ska göra provet? Inte på vår fritid väl?

“När ni får lite tid över” säger chefen och ett sorl av fnitter och skrockanden fyller lokalen. Tid över? I hemtjänsten?

Jag ska handla åt I. Som vanligt ringer jag först och berättar att jag är på väg. “Ta med en kärra, det blir mycket idag” säger hon. Jag har redan en kärra i handen, hon handlar alltid mycket.

När jag kommer dit är hon orolig. “Finns det nån mat att köpa nu?”. Hon har sett på TV att butikshyllorna gapar tomma. Jag försäkrar henne om att det inte verkar vara brist på nånting i den närmsta ICA-butiken, som hon vill att jag handlar hos.

“Jag går och handlar åt vårdtagare varje dag, ingen har blivit utan nåt de vill ha den senaste veckan”. Hon ser skeptisk ut. “Jag tänker i alla fall bunkra lite” säger hon. Så ska vi skriva inköpslistan tillsammans. “Kolla hur många rågrut jag har” ber hon. Jag tittar i skåpet ovanför kylskåpet. Jag räknar till åtta oöppnade och ett påbörjat paket Falu rågrut. “Då tar jag två. Nej tre.” säger hon. “Tre rågrut” skriver jag på listan.

“Eller kommer de att ta slut tror du? Borde jag köpa fler?” frågar hon med påtaglig oro i rösten. “Tre räcker nog” säger jag. I handlar alltid stora mängder av samma varor. Jag brukar skämta om att om det blir krig eller nåt så kommer jag hem till henne och äter. För mig handlar det mest om att försöka få ihop inköpslistan och hinna handla innan tiden är slut.

“Men jag lever ju på rågrut” säger hon. Det fortsätter i samma stil. “Har jag bara fyra gräddostar? Ta fyra till då, jag lever ju på gräddost”. Vi får ihop inköpslistan och jag går och handlar. När jag kommer tillbaka med alla varor hon beställt blir hon väldigt lättad. “Men vi har nog inte samma tur nästa vecka.” säger hon. “Då är nog alla varor slut”.

En annan vårdtagare har också åkt in och testat positivt för corona. Vårt första konstaterade fall bland vårdtagarna.

Dennis Björnberg-Larsson

Tisdag.

Ledig. Jag får ett sms från chefen som påminner om webbutbildningen i basal handhygien. Samtidigt skriver jag i messenger med en kollega som gjorde utbildningen på sin fritid. “Det är skitlångt” klagar hon, “det tog över en timme”. Jag tänker att jag får försöka leva utan ett diplom i att jag kan tvätta händerna och somnar om. Jag drömmer om stora, klara droppar som hänger från en nästipp. “Gotta catch ‘em all” ropar jag i drömmen. Imorgon ska jag jobba igen.

Onsdag.

På morgonmötet berättas att P åkt in på sjukhus med misstänkt corona. De hade kommit och hämtat honom i full skyddsmundering. Men väl på sjukhuset hade han testat negativt för corona. En annan vårdtagare har också åkt in och testat positivt för corona. Vårt första konstaterade fall bland vårdtagarna.

På min lunchrast kommer min samordnare och säger att vi har fått larm och behöver en stor stark karl. Jag ser mig om i lokalen och säger: “Och eftersom det inte finns någon sådan här så får det duga med mig?”

Det är B, hon har ramlat och ligger på golvet. Veronica är där, men behöver hjälp att få upp henne. Det är inget ovanligt. Då och då springer jag på larm hos B och hjälper en arbetskamrat att få upp henne från golvet. Jag har ätit min lunch och om jag rusar snabbt till B och hjälper henne upp så hinner jag kanske tillbaka till lokalen och kan sitta en liten stund innan min rast är över.

När jag kommer till B har Veronica lagt fram vad som finns av skyddsutrustning i hallen; vinylhandskar och förkläde av plast. Själv har hon munskydd. Hon undrar varför jag inte tagit med mig munskydd till mig själv?

“B har ju magsjuka, hörde du inte det på morgonmötet?”. Jo, det gjorde jag väl, men det gick inte in, jag trodde inte jag skulle träffa henne idag. När jag rusade från lokalen tänkte jag bara att jag skulle hinna få vila lite på min obetalda 45 minuter långa lunchrast. Vi brukar inte använda munskydd, jag är inte van att ha med mig det.

Jag har många ursäkter, men när vi tillsammans hjälper B upp från golvet ångrar jag min obetänksamhet djupt. Mitt ansikte hamnar alldeles intill B:s ansikte och hon hostar så att jag blir fuktig av hennes saliv. Strax innan jag kom har hon kaskadkräkts berättar Veronica. Jag hinner inte vila nåt mer på min rast.

Men några timmar senare ringer chefen och berättar att B är på sjukhus med bekräftad corona-smitta. Under dagen blir jag febrig och får torrhosta.

Dennis Björnberg-Larsson

Torsdag.

Jag vaknar innan klockan ringer av att jag är häftigt illamående. Jag ringer jobbet och sjukskriver mig. Antagligen magsjuka. Men några timmar senare ringer chefen och berättar att B är på sjukhus med bekräftad corona-smitta. Under dagen blir jag febrig och får torrhosta. Illamåendet håller i sig, men det är ingen magsjuka jag har. På Facebook har jag en diskussion om vilken kändis som har covid-19 som är coolast. Jag håller på Idris Elba, jag har Idris Elba Disease. Jag bäddar ner mig med en samlingsvolym av Oscar Wildes pjäser, sätter på David Bowies “Low” och övertalar min katt att lägga sig bredvid mig. Nu får historien om hur corona kom till hemtjänsten fortsätta utan mig ett tag.

Dennis Björnberg-Larsson är vårdbiträde, tvåbarnspappa, syndikalist och det kända universums största David Bowie-fan.