Thelma Kihlman är sexton år gammal och trött på alkoholhets. Under veckodagarna planerar hon och vännerna helgen men på hemmafesterna är det alltid någon som kräks och blir utnämnd till den jobbiga kompisen.
Vi stod nyss ute med tunna nylonstrumpbyxor och darrade. Fingrarna är fortfarande röda och läpparna frasiga av kylan. Det är december. I vardagsrummet står Ronja med en spritflaska, smaken är synonymt med handsprit. Hon får inte vika sig, hon är yngre än de andra så hon måste visa att hon kan klunka. Våra vänner har gett henne ett förbud på hemmafesterna – hon får inte vara nykter. Alla hetsar och det är lite kul, men efter tolvslaget blir Ronja kallad “ jobbig kompis” eftersom hon är för full. Ett sånt drägg man helst bara dumpar någonstans på vägen. Och efter helgen pratas det om henne i skolan. Det är ju faktiskt hennes fel att hon inte kan sätta den där gränsen och säga ifrån. Men nästa helg kommer hon göra om det igen.
I staden där jag bor måste du göra ett val i sökandet efter en identitet; antingen börjar du på en sport, agerar duktigt genom att gå på träningar, jämför kroppar i omklädningsrum och tävlar om vem som har dyrast kläder. Eller så umgås du med de som redan gett upp. Barnen som går på resurs, hänger på stationen, och spenderar lördagskvällarna i onyktert tillstånd. Jag tillhör den senare kategorin.
I min ålder kretsar mycket av vårt sociala umgänge runt fester och att vara full. Här är alkohol synonymt med att ha roligt. Alla kommer dit någon gång. Och den främsta anledningen till att en sextonåring väljer att avstå från alkohol kommer inte vara i rädsla av att fastna i missbruk. När jag hör ordet missbruk föreställer jag mig Micke som samlar flaskor bakom Ica, eller Eva som ligger och halvsover med trasiga kläder på tuben. Hur ska det vara relaterbart?
”Flera gånger har jag tänkt att vi dricker för att vi försöker känna en samhörighet, och för att vi är sexton år och vill sluta vara likgiltiga till allt.”
Thelma Kihlman
Samtidigt är hetsen som vi skapat kring att vara full ibland obegriplig, trots att jag hamnat mitt i den. Jag behöver ingen förklaring när jag vill bli full. Men vill jag vara nykter måste jag ha en ursäkt till varför och förklara mig, inte för en, utan för alla som frågar. På helgerna när våra kompisar samlas är akoholen ett måste som inte ifrågasätts, det är mer en självklarhet. “Kom igen, det är charmigt. Minnen för livet”, säger en i gruppen så fort någon tvekar. Flaskan skickas runt ett varv och alla dricker en klunk var. Grisiga spyor på en främlings toalett. Ett minne för livet på hur uppspydd tacos ser ut.
Flera gånger har jag tänkt att vi dricker för att vi försöker känna en samhörighet, och för att vi är sexton år och vill sluta vara likgiltiga till allt. Vi dricker för att vi blir bjudna, dricker för att inte vara tråkiga, dricker för att inte ha tråkigt, dricker för att våra vänner gör det, dricker för att vi lovade veckan innan, dricker för att vi är unga, dricker för att våga ta initiativ, dricker för att våga ta plats, dricker för att killen ska tycka om en lite extra.
Jag vill inte sluta kröka, men jag undrar ofta om det verkligen finns något charmigt i att spendera lördagskvällarna med att skicka runt flaskor som smakar handsprit.
Swisha till:
Den här dikten låter sig inte skrivas Kanske för att det är jag som skriver den Kanske för att det inte är du som skriver den Kanske för att stumheten är för stor Och det inte går att skriva sig ut ur den Kanske för att min son hoppar på mitt huvud och det är […]
Den palestinsk-franska författaren Karim Kattan skulle nyligen hålla en presentation på en konferens. Han ombads att inte nämna Palestina. I den här essän reflekterar han över vad uppmaningen egentligen betyder.
Poeten Judith Kiros såg, en nu raderad, tweet av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och skrev denna dikt.