Kultur

Vem får kallas för flykting?

Vilka anses vara flyktingar och på vilka sätt bygger flyktingkonventionen på rasistiska föreställningar om vem som skyddsvärd? Juristen och skribenten Jenny Nguyen undersöker godtyckligheten i det svenska asylsystemet och frågar sig vad som inte uttals när flyktingstatus centrerar berättelsen om migration.

Illustration: Hanna Stenman

Det sägs ofta att migration är en av våra stora samhällsfrågor. Kanske är det just dess angelägenhet som har gett upphov till den stora mängd begrepp som området består av. Det är ett slagfält där ord som asylsökande, lyxflyktingar, alternativt skyddsbehövande, ensamkommande och skäggbarn slåss om samma utrymme. En del av begreppen har rättsliga konsekvenser, medan andra syftar till att misstänkliggöra migranter. Att vägra se språk som neutral mark är i förlängningen att fråga oss: i vems intresse förskjuts ett språk, i vems intresse förändras en berättelse?

Fascismens ideologiska agenda är tydlig varje gång den försöker att lansera ett nytt begrepp för att förklara världen. I kontrast till detta framstår juridikens definitioner som tacksamt neutrala. Vid första anblick kan det därför verka positivt att rikare länders försök att reglera människors flykt över nationsgränser präglas av ett växande inslag av juridik. I Sverige lades till exempel dåvarande överinstansen Utlänningsnämnden ned år 2006 för att ersättas av migrationsdomstolar. Förhoppningen var att införandet av ett domstolsförfarande skulle öka rättssäkerheten. För EU:s del var migration och asyl tidigare främst frågor som hanterades inom de enskilda staternas suveränitet, dvs. relativt informellt och mellanstatligt. Nu har frågorna snarare kommit att bli ett av EU:s kärnområden, vilket inte minst speglas i skapandet av ett gemensamt asylsystem (Common European Asylum System) och den ökade militariseringen av EU:s gränser.

Att vägra se språk som neutral mark är i förlängningen att fråga oss: i vems intresse förskjuts ett språk, i vems intresse förändras en berättelse?

Jenny Nguyen

Samtidigt varnar många om den godtycklighet som präglar asylsystemet, och som leder till förödande konsekvenser för människors liv. Godtyckligheten tar sig sig uttryck på många olika sätt, från de mycket kritiserade åldersbedömningarna, till domare som uttrycker att de “kan känna på sig” vem som faktiskt är en flykting. Men godtyckligheten är såklart även inneboende i migrationens kärna. Hur fri eller begränsad du är i din möjlighet att korsa gränser är oftast beroende av var i världen du är född. Funderingar kring vem som är flykting bör därför även handla om villkoren bakom en flyktingstatus.

Två centrala idéer i det här sammanhanget är nationalstaten och mänskliga rättigheter. En av nationalstatens egenskaper anses vara förmågan att kontrollera sina gränser och vem som får befinna sig på dess territorium. Det är ett system med dödliga konsekvenser, brutalt exemplifierat av ett genomsnitt på sex personer på flykt som dör varje dag på Medelhavet. I respons till detta utmålas asylrätten som en motvikt att klamra sig fast vid närhelst hotet mot flyktingar ökar. En grundbult för asylrätten är Flyktingkonventionen, som rättsligt begränsar en flykting till att vara en individ som har:

“flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk samhörighet, eller som befinner sig utanför det land vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller återvända till landet”.

Enligt den dominerande skildringen skapades Flyktingkonventionen som en följd av flyktbehovet som uppstod under och efter andra världskriget. Flyktingkonventionen anses vara en viktig del av idén om att mänskliga rättigheter är universella, inneboende i varje individ. Än idag är konventionen den primära grund på vilken asylsökande tvingas stödja sig på när de söker skydd. De som menar att Flyktingkonventionen är progressiv hänvisar ofta till att den expanderar rättigheter till att även omfatta människor som befinner sig på främmande staters territorium. I linje med detta anses eventuella problem bero på staters bristande tillämpning av mänskliga rättigheter. Således skulle ett verktyg för att bedriva progressiv förändring kunna vara att uppmärksamma hur stater misslyckas med att uppfylla sina juridiska skyldigheter.

Denna exkludering byggdes medvetet in i Flyktingkonventionens konstruktion, trots omfattande och enträget motstånd från representanter för tidigare koloniserade stater. Ur ett större perspektiv handlar detta om vilka kroppar och erfarenheter som är skyddsvärda.

Jenny Nguyen

Men Flyktingkonventionen var aldrig tänkt att vara universell och har från dess skapande varit medvetet avgränsad, vilket har påpekats av både aktivister och forskare. Bland annat applicerar sociologen Lucy Mayblin ett postkolonialt perspektiv på asylrätten. Mayblin kontextualiserar särskilt hur Flyktingkonventionens begränsade geografiska och tidsmässiga tillämplighet hindrade icke-européer från att anses vara flyktingar fram tills 1967, trots att majoriteten av de som var på flykt då som nu inte var européer. Denna exkludering byggdes medvetet in i Flyktingkonventionens konstruktion, trots omfattande och enträget motstånd från representanter för tidigare koloniserade stater. Ur ett större perspektiv handlar detta om vilka kroppar och erfarenheter som är skyddsvärda.

Mayblins analys kan med fördel kopplas samman med den kritik som riktas mot att främst använda ett neutraliserande juridiskt språk i migrationsfrågan. Risken med detta handlar framförallt om begränsningen av förmågan att föreställa oss världen på ett fundamentalt annorlunda sätt. Om en flykting anses vara skyddsvärd enligt konventionens mening, vad händer med de som aldrig kommer att fångas upp av det juridiska ramverket?

Men godtyckligheten är såklart även inneboende i migrationens kärna. Hur fri eller begränsad du är i din möjlighet att korsa gränser är oftast beroende av var i världen du är född.

Jenny Nguyen

Förmågan att migrera och att dessutom få ett godkännande av sin närvaro i ankomstlandet är idag en frihet som bara är inom räckhåll för en väldigt liten grupp människor. Därför kan uppehållstillstånd också vara livsavgörande för individen. Men att till största del fokusera på status är förenklande, och förvandlar frågan om människors rörlighet till någonting ahistoriskt samt apolitiskt.

När ett visst sätt att skildra verkligheten blir dominerande är det läge att försöka uppmärksamma vad som inte kommer till tals. Konsekvensen av vårt nuvarande sätt att skildra migration är att vi ignorerar de strukturer som sedan länge har varit invävda i migrationens mekanismer. För att kunna finna vägar förbi och bortom den nuvarande situationens ohållbarhet behöver vi kunna adressera helheten. Att centrera frågan om status är att ge upp perspektiven om makt och rättvisa till periferin. På så sätt framställs migranters massdöd och liv i spillror som en tragedi utan agens. Hur hade det sett ut om det dominerande narrativet istället försöker begripliggöra samspelet mellan migration och ekonomiska intressen, migration och klimaträttvisa, migration och rimliga alternativ bortom vårt nuvarande system?


Jenny Nguyen är jurist, skribent och medarbetare på Kontext.


Fortsätt läsa

Sossenationalen

Istället för Internationalen. Kontexts litteraturredaktör Judith Kiros uppdaterar kampsångernas kampsång – för 2020 års socialdemokrater.

Læs mere

Nördkulturens förfall och den fascistiska organiseringen på nätet

2014 påbörjades kampanjen #Gamergate med syfte att genomföra koordinerade attacker mot kvinnliga journalister och spelutvecklare för att underminera deras position inom spelvärlden. Kontexts…

Læs mere

I hennes händer

Læs mere