Varför beskrivs högern som punk?

Högern är de nya punkarna, sa den brittiska alt right-profilen Milo Yiannopoulos 2016. Om du vill göra uppror mot systemet, menade han, så ska du rösta på Donald Trump.

Den senaste månaden har motivet med de ”nya punkarna” även dykt upp i svensk media, för att förklara högerns stora framgångar i yngre väljargrupper – både i skolvalet samt bland förstagångsväljare. Moderaterna fick 27%, SD 21% och KD 9,3% i årets skolval, vilket är en ökning på 5,4% för respektive parti jämfört med valet 2018, enligt det preliminära resultatet. Och, bland väljare i åldern 18-21 röstade 58% på det blåbruna blocket, vilket innebär att stödet för det rödgröna blocket nästintill halverats bland förstagångsväljare sedan 2002.

Att påstå att dagens blåbruna block har blivit de ”de nya punkarna” – och att detta i sin tur lockar unga röstare – kastar ett romantiskt skimmer över skolvalets utgång.

“Så har högern blivit den nya punken för unga väljare” lyder rubriken på en debattartikel med samma tema, skriven av författaren Ludvig Köhler för Dagens nyheter. I Aftonbladet liknas skolvalets resultat vid “en blå upprorsvind som blåser fram”). Och, apropå Sverigedemokraternas framgångar specifikt, kommenterar serietecknaren Liv Strömquist i podden Stormens utveckling att det “ska väl inte vara så svårt att förstå” att det är härligt, speciellt för unga, att ingå i “underdog-gruppen”. 

Att påstå att dagens blåbruna block har blivit de ”de nya punkarna” – och att detta i sin tur lockar unga röstare – kastar ett romantiskt skimmer över skolvalets utgång. Det blandar också bort en avgörande detalj: punken var anti-auktoritär. 

Men låt oss blicka bort från punken som specifik rörelse och istället titta närmare på påståendet att högern skulle vara en subversiv rörelse – den nya subkulturen för unga som vill göra uppror mot sina föräldrar. Ligger det någonting i det?

De ungdomar som röstade i skolvalet har inte vuxit upp med en stark politisk vänster, de har vuxit upp i spillrorna av ett välfärdssamhälle efter årtionden av privatiseringar och nedskärningar. De har vuxit upp med att allt kan göras till en vara. Från ditt svåraste trauma till de mest banala vardagssysslor, från övergrepp till hudvårdsrutiner.

I boken Postcapitalist Desire argumenterar Mark Fisher för att “effekten av permanent strukturell instabilitet, ’avskaffandet av det långsiktiga’, alltid [är] stagnation och konservatism, inte innovation”. 

Instabiliteten kan förstås som ökningen av otrygga anställningsformer, en bostadspolitik som gör det nästintill omöjligt att flytta hemifrån i tjugoårs-åldern utan skyhöga kostnader i form av andrahandshyror och lån, utbredd stress och psykisk ohälsa, och en generellt osäker framtid. Allt detta, menar Mark Fisher, skapar en grogrund för konservativa ideal.

Tänk om skolvalets resultat inte är ett uppror mot det tillrättalagda och ordentliga, utan en konsekvens av aggressiva nyliberala reformer som högern drivit tillsammans med Socialdemokraterna och som har format dessa ungdomars liv, i större utsträckning än någon annan ideologi i Sverige? Kan det vara så att vi ser ett uppsving för konservativa värden på grund av en ”permanent strukturell instabilitet”, som Fisher skriver?

Utrymmet för motstånd mot högerns politik krymper i ett samhälle där allt kan kapitaliseras på. Det gör inte högern till varken punkare eller underdogs. Att benämna dem som det visar snarare på att man köpt fascisternas egen berättelse om sig själva.

Det visar ännu en gång hur den svenska offentligheten är oförmögen att tillskriva rasister makt, och hellre tilldelar dem olika folkliga epiteter som: SD är bäst på folkrörelser, högern är punk. Faktumet att dessa rörelser har både makt och pengar utelämnas. Och om det nu är så att man kallar allt som är “anti” eller “tvärtemot” för punk – borde inte, säg, kommunisterna vara de riktiga punkarna?

Skolvalet vittnar om en längtan efter mer extrem politik, absolut, men inte för att högern skulle vara vår tids punk, utan för att konservativa och fascistiska ideér åter fått luft under vingarna. I skolvalet, i Sverige och i resten av världen.

Etiketter: Krönika