Utopier i klimatångestens tid

Utopin har inte en särskilt stark ställning idag. Från höger till vänster är den misstrodd. 

Science fiction-författaren Fredrik Reinfeldt, mest känd för de dystopiska framtidsskildringarna Det sovande folket och Stenen i handen på den starke, förklarade själva visionen för farlig.

Att tänka sig att de kan finnas någon sorts bättre samhälle är första steget mot gaskammare, gulag och det stora språnget. Det enda alternativet är att ständigt sänka skatten lite mer för den som arbetar.

Högern uppfattar utopierna som totalitära. Ingen kan tala om för någon annan vad ett gott liv eller ett gott samhälle är. Istället för de totaliserande visionerna väljer de marknadens  individuella och konkurrensutsatta utopier. Med en minskad skattekvot kan den enskilde konsumenten välja om utopin är en strand på Koh Lanta eller ett Vedumskök i antikvitt. Skitdrömmar kallade litteraturvetaren, journalisten och samhällskritikern Nina Björk det, vilket fick hela högerns kommentariat att vråla av glädje när ett hemma hos-reportage avslöjade att hon bodde i ett fint hus istället för i ett socialistiskt samhälle.  

Marxismen utgår inte från en moralisk framtidsvision utan från de konkreta motsättningar inom kapitalismen som kan upphäva det rådande tillståndet.

Även den marxistiska vänstern är skeptisk till utopin som förknippas med den utopiska socialismen, antagligen beroende på namnet. Utopismen utgör ett steg på socialismens utvecklingsväg, präglat av ett fåtal intellektuella som efter eget huvud försöker tänka ut ett moraliskt samhällstillstånd. Med introduktionen av marxismen har detta steg kunnat övervinnas. Socialismen har gått från utopi till vetenskap. Marxismen utgår inte från en moralisk framtidsvision utan från de konkreta motsättningar inom kapitalismen som kan upphäva det rådande tillståndet. Utopier har därför i regel betraktats som ”recept för framtidens soppkök”, om inte farliga och totalitära så i alla fall onödiga.

Det finns naturligtvis en rent dramaturgisk anledning till att utopierna inte lockar i fiktionen. Det är svårare att skapa de konflikter och spänningar som håller kvar läsare och tittare i ett världsbygge som till sin definition befriat sig från många konfliktkällor. Star Trek lyckades, men generationer av manusförfattare har försökt frigöra sig från Star Trek-författaren Gene Roddenberrys regler om Federationen som ett i grunden gott samhälle där innevånarna faktiskt inte ägnar sig åt småaktiga bråk.

Därför är det ofta mer spännande att utforska samhällen vars utopiska yta döljer en skuggsida. Mest  koncentrerat gjordes det av Ursula K. Le Guin i novellen The Ones Who Walk Away from Omelas, där ett samhälles lycka är beroende av ett enda barns lidande.

Dystopier är på många sätt lättare. Vår tids genre är postapokalypsen. Det börjar nästan bli kliché att påpeka att vi har lättare att föreställa oss mänsklighetens totala undergång än något alternativ till kapitalismen. 

När temperaturerna i Rajasthan klättrar över 50-strecket och Arktis permafrost tinar 70 år snabbare än beräknat står det klart att denna civilisation inte har långt kvar.

Denna sommar, då flera av mina vänner lagt sig till med vanan att nervöst uppdatera grundvatten.nu och varje regndag kommer med en känsla av lättnad, är det lätt att förstå den dystopiska ådran i vår populärkultur. 

Mark Fisher skriver i For Now, Our Desire is Nameless att kommunismens fall inte enbart innebar nederlaget för en ideologi, utan för hela modernismens prometiska projekt att totalt omskapa samhället. Sedan tre årtionden har vi enbart detta: samma kapitalism – nya iPhonemodeller. 

När temperaturerna i Rajasthan klättrar över 50-strecket och Arktis permafrost tinar 70 år snabbare än beräknat står det klart att denna civilisation inte har långt kvar. Efter 30 år av ”There is no alternative förutom fler RUT-avdrag” berättar vi därför idag sagor om undergången. Postapokalypsen är kapitalistisk realism.

Men det var ur samma klimatångest som en ny utopisk impuls föddes. 

Begreppet solarpunk lanserades första gången i en tumblr-post från bloggaren missolivialouise som försökte beskriva en specifik estetik: Art Noveau möter grön teknik, målade glasfönster som fungerar som solceller, luftskepp (naturligtvis luftskepp).

Sedan Bruce Bethke myntade och William Gibson populariserade begreppet cyberpunk i början av 80-talet har fantastiken fått en mängd undergenrer med punk-suffix: steampunk, dieselpunk, clockpunk. 

När dessa punkgenrer är som bäst utgör de en undersökning av vad en viss teknologi, dragen till sin spets, gör med ett samhälle. När Nisi Shawl i den antikoloniala steampunkromanen Everfair skildrar hur gummit i cykelslangar både bidrar till europeiska kvinnors frigörelse och förslavandet av kongolesiska plantagearbetare svindlar perspektiven. Man frestas att citera Marx i Filosofins elände: ”Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.”

Solarpunk är alltså en konstnärlig och litterär rörelse som utforskar post-fossila samhällen baserade på solceller, förnyelsebar energi, cirkulär ekonomi, kollektivtrafik och så vidare. Den har hittills framförallt existerat som ett internetfenomen, som tumblr-inlägg och Pinterestsamlingar. Ett antal antologier har samlat bildkonst, poesi och noveller från rörelsen. Sunvault: Stories of Solarpunk and Eco-Speculation och Ecopunk! Speculative Tales of Radical Futures kom båda ut 2017.

Det börjar nästan bli kliché att påpeka att vi har lättare att föreställa oss mänsklighetens totala undergång än något alternativ till kapitalismen.

De samhällen som skildras är sällan utopier i den mening att de är några paradis (Tyler Youngs Last Chance  i Sunvault utgör ett intressant undantag och ställer frågan vad ett samhälle behöver göra för att inte förlora sin paradisiska tillvaro). Istället handlar det om att bärga och återuppbygga i en värld som fortfarande bär på såren från fossilkapitalismens härjningar. 

Inspirationen kommer från många olika håll. William Morris ekosocialistiska utopi News from Nowhere. Rebecca Solnits reportagebok om solidaritet och samarbete i katastrofsituationer,  A paradise built in hell. Naomi Kleins Chockdoktrinen om hur kapitalismen utnyttjar katastrofsituationer. Hayao Miyazakis filmer där vildgräset växer över ruinerna. 

Vattnet tycks ständigt närvarande, det stigande vattnet, kanalerna. Kim Stanley Robinson, som skrev eko-science fiction långt innan solarpunk existerade, skildrar i New York 2140 livet på Manhattan som ställts under vatten. I Nils Håkansons nattsvarta och roliga klimatdystopi Ödmården är allt lerigt, jävligt och fuktskadat. De grottlevande svenskarna tycks sitta fast i ett förflutet som blir allt mer obegripligt för dem. Hos Robinson och solarpunkförfattarna lär sig människorna istället att leva med vattnet. Kryddhandlares båtar med lanterna glider fram på nattbasarens kanaler. 

Detta är den verkligt utopiska impulsen i solarpunken. Att människor kan leva på andra sätt med varandra, med naturen och med teknologin. Solarpunkscenen hittar hopp i allt från Makerspaces och permakulturodlingar till Rojavas ekologiska revolution. Hopplösheten är kontrarevolutionär.

Eduardo Galeano jämförde utopin med horisonten. Om vi närmar oss två steg flyttar de sig två. Om vi rör oss tio steg närmare den flyttar den tio steg bort. Meningen med utopier är detta. Att få oss att fortsätta gå.