Ur Omsorg

FORMALITETER

Jag ger honom utvärderingsblanketten med tre stiliserade ansikten: Ett surmunnat, ett rakmunnat, ett leende. Några heldragna streck finns på plats under ansiktena, där man uppmanas att formulera egna kommentarer.

Detta är ett instrument så förenklat att även personer med stora kognitiva svårigheter ska ha möjlighet att fylla i det, kanske tillsammans med en anhörig, en boendestödjare eller om ingen annan är tillgänglig: tillsammans med behandlaren.

Blanketterna räknas men kommentarerna tar ingen till vara. Blanketternas antal är viktiga för mottagningens ersättningsnivåer. Men innehållet är ointressant. De är en formalitet.

Han ringar in det leende ansiktet och säger: Nu får ni bättre än ni är. Och jag antar att det svaret är just vad min illa ställda fråga, min formalitet, förtjänar.

ATT UTFÖRA OMSORGSARBETET:

Att hämta ett glas vatten och en halstablett. Att vara vänlig, intresserad och uppmuntrande. Att följa habiliteringsplanen. Att rita en bild på ett papper för att öppna alternativa kommunikationsvägar. Att skriva en vårdplan.

Att arbeta med en tidslinje för att försöka göra ett förlopp mindre abstrakt. Att peta bort matrester som fastnat mellan tänderna innan den första patienten efter lunch. Att föreslå både god man och kontaktperson. Att i meddelande till handläggare konstatera att patienten har fått en påtagligt försämrad livskvalité efter förändring i stödinsatserna.

Att upprätthålla ramarna. Att låta samtalet gå en kvart över den utsatta tiden utan att avbryta. Att skriva ut en blankett och hjälpa till att fylla i den. Att initiera ett möte med boendestödjare för att diskutera beteendeproblem och förhållningssätt.

Att uppdatera kontaktuppgifterna. Att skriva ut en busstidtabell. Att öppna ett fönster och låta rummet blåsas rent inför nästa timme. Att med så få ord och så korta meningar som möjligt förklara skillnaden mellan högfungerande autism och lindrig intellektuell funktionsnedsättning.

Att konstatera att stora brister i turtagning och spontan kommunikation föreligger. Att beskriva gränserna för innevarande mottagnings uppdrag. Att överräcka en näsduk. Att utvärdera vårdplanen utan patientens medverkan.

Att skriva en remiss och föreslå en utvidgad bedömning. Att försöka nå anhöriga med en inbjudan till mötet. Att dra ett djupt andetag efter att mötet avslutats. Att ställa en öppen fråga.

Att dokumentera att en suicidriskbedömning genomförts utifrån suicidtrappan. Att skriva en ny vårdplan. Att inhämta patientens tillåtelse att läsa journaler från barn- och ungdomspsykiatrin i annat län. Att ge konkreta svarsalternativ.

Att låta blick möta blick. Att låta en blick glida undan.

ARBETE OCH ANSIKTE

Jag släcker datorskärmen för dagen. Det är februari

och ute börjar redan natten. Det är inte ett annat land

som börjar där. Det är bara natten. Landet ligger kvar

när natten faller. I natten går det ingenstans. Jag arbetar

i omsorgen, med sorgen bara en stavelse

bort. Innan jag ska gå speglas mitt ansikte

i det mörka fönstret och ser in på mig från

natten. Där ute är ansiktet och här inne är arbetet.