Unpopular opinion: Avengers Endgame

Slutet på april. Var jag än vänder mig är det någon som propsar på att man inte ska spoila Endgame. I flera forum jag är med i skriver folk att de är nöjda, att allt knöts ihop så bra, att de grät. Det här är dock samma personer som grät till Avengers: Infinity War, så min naturliga reaktion blir att vilja skrika argt rakt in i en kudde. För jag såg också Infinity War på bio, och misslyckades med att bry mig om någonting annat än en snyggt koreograferad slagsmålssekvens och Captain Americas skägg. Thanos, den lila utomjordingen vars mål var att förinta hälften av allt liv i universum, var så ointressant att jag ville gå i ide. När folk grinade i slutet över hjältar som upplöses i stoft  – fastän omkring fem Marvelfilmer till redan har släppdatum på IMDb – så tänkte jag att jag också skulle börja gråta. Av lättnad. Jag står fan inte ut längre. De här ensamble-filmerna är ett jävla skämt. 

Men det är som att vara fast i någon typ av kollektivt medberoende. Vi har alla, trots allt, investerat elva år i ett gäng hittepå-människor, vi nickar fortfarande när någon säger att ingen annan kan spela Iron Man som Robert Downey Jr. Vi gör detta fastän vi är inne på vår tredje Spiderman-storyline och har upplevt omkring sju Batman på tjugofem år. (Och vad är inte Tony Stark annat än en betydligt mindre traumatiserad Bruce Wayne?) Så jag fortsätter att titta, är underhållen och frustrerad om vartannat, ibland till och med lite, lite imponerad. Allt oftare växlar jag mellan hyfsat nöjd och jävligt tveksam. Men någonstans längs vägen, antagligen redan mellan den pyrande sophögen till film som var Iron Man 2 och katastrofmanuset till Age of Ultron, så tänker jag: Vad fan är det här för skit? Vad håller jag på med?

Men det är som att vara fast i någon typ av kollektivt medberoende.

Fast skam den som ger sig. Jag fortsätter kasta mina pengar i det slukhål som är Disneys Marvel Cinematic Universe. Jag ser Captain America slåss för möjligheten att få krama Bucky igen (honestly), Thor uppmuntra en revolt och slutligen lämna sitt krigssargade hem, och tänker: You still got me, Marvel. Jag är fortfarande ombord. Och det är jag verkligen, fastän jag inte står ut med att Peter Quill tror att han är rolig, eller att Tony Stark tror att han är charmig, eller att Antman & Wasp-filmen tror att den funkar. Eller att man ska tro att Killmonger är skurken i Black Panther, fastän han har typ hundra procent rätt i allt han säger, och att filmskaparna då måste skriva in en scen där han plötsligt mördar sin flickvän bara för att tittaren ska fatta att han är ond. (Varför löser förresten världens mest högteknologiska land sin tronföljd genom envig?! Abdikera för fan, T’Challa, och inför demokratiska val.)

Så ja, jag är fast, ger MCU chans efter chans. Jag ser trailern till Endgame, och någonstans mellan sorgsna superhjälteögon och alla ”Whatever it takes” så börjar jag hoppas. Går och ser Ms Marvel eftersom jag har väntat på henne i snart fem år. Tycker filmen är rätt bra, börjar hoppas lite mer.

Men vad hoppas jag egentligen på? Någonting annat än det jag får? I slutet av april sitter jag ändå i biosalongen och ser på Endgame. Som är hopplös på alla vis. Jag följer Hawkeyes tour-du-massmord, då han genom fullskalig slakt sörjer förlusten av kartongfamiljen vi har bekantat oss med i hela två sekunder. (Andra Avengers är så äcklade av vad han gör att de inte vill se honom igen, men ångrar sig för handlingens skull tio minuter efter att Black Widow har hämtat hem honom.) Tony Stark tillbringar en kväll i labbet och lyckas lösa tidsresor på samma sätt som han för många år sedan upptäckte ett nytt grundämne: genom uruselt manusarbete. 

Elva år, ett par tusenlappar och otaliga timmar senare känner jag att jag förtjänar mer än goop

Thor har glömt vem han var i Ragnarok, rolig och awkward, och är istället snubben som hotfullt flexar yxan för att se om han kan skrämma kvinnor han aldrig träffat. Därefter går han in i en djup depression och omvandlas till Jeff Bridges. Medan vi ska skratta åt hans extrakilon och Fortnite-spelande (ja, Big Lebowski är kul, jag fattar), så blir Carol Danvers utskälld av Rocket för att hon byter frisyr efter fem år. Men kvinnors utseende är ju ändå alltid en viktig aspekt av Marvelfilmerna. Jag antar att det är därför Peggy Carter inte ens har bytt frisyr och läppstiftsnyans på trettio år medan Howard Stark har åldrats till en annan skådis. 

I ett försök att låta alla vara med så riktar man som vanligt rampljuset på fel personer hela tiden. Det är krystat och stelt, och når sin höjdpunkt i en underlig scen där alla kvinnliga hjältar samlas på slagfältet under den sista striden. Vem är denna scen för? Unga tjejer? De förtjänar mer. Hängivna gamla Marvelfans som efterfrågat kvinnlig representation? De förtjänar också mer än att se femton kvinnor dela fokus i trettio sekunder i en sekvens som endast väcker frågan: Varför har de alla absolut ingenting för sig exakt samtidigt under ett fullskaligt krig? Och varför är det Gwyneth Paltrow som leder dem? Elva år, ett par tusenlappar och otaliga timmar senare känner jag att jag förtjänar mer än goop . Och mer än en film där Black Widow (barnlös, steril) offrar sig så att seriemördaren Clint kanske ska få träffa sina skitungar igen. Black Widow får för övrigt inte ens en begravning i Endgame. Däremot samlas varje kärnfamilj i MCUs historia för Tony Starks begravning, en tillställning helt fri från ögonkontakt, normala kondoleanser och mänsklig reaktioner. Peak manusförfattande, det där. 

En underlig stämning råder när filmen är slut. Folk verkar lite rörda, lite tagna, lite upprymda. Det är över, det var medelmåtta, och jag kan gå hem med vetskapen att Tony Stark ligger i jorden och att jag verkligen inte kommer sakna honom.