Kultur

Svarthet i skräckfilm blottar rasismen

Tiden för skräckfilm är här, Kontexts medarbetare Jesper Forsberg Landin diskuterar skräckfilmens funktion i ett rasistiskt samhälle efter att ha sett dokumentären Horror Noire: A History of Black Horror.

Foto: Horror Noire

– Varför är det så få svarta i skräckfilmer?
– Därför att när den olycksbådande rösten säger “Get out!” gör vi det.

Så inleds Robin R. Means Colemans bok Horror Noire: Blacks in American Horror Films from 1890's to Present. Boken ligger till grund för regissören Xavier Neal-Burgins dokumentär Horror Noire: A History of Black Horror som tidigare i år släpptes på den amerikanska streamingtjänsten Shudder.

Means Coleman som är docent i kommunikation och afroamerikanska studier gör en uppdelning mellan det som hon kallar för “Black Horror” (Svart skräck) och “Blacks in horror” (Svarthet i skräck). Skillnaden är att filmerna i den första kategorin är gjorda av svarta, skildrar svarta och riktar sig till en svart publik. Den senare kategorin kan visserligen innehålla flera av dessa element men beskriver filmer med svarta karaktärer vilket kan skilja sig väldigt mycket, allt från stereotypa skildringar till progressiva representationer.

För några år sedan förändrade Jordan Peele filmindustrins syn på svart skräck med filmen Get Out. Filmen, som fick välförtjänta hyllningar, visade upp skräcken som uppstår för svarta personer i vita rum. I filmen finns ingen god vit karaktär, filmens monster är den liberala vita amerikanska övre medelklassen och Jordan Peele säger själv att filmen är specifikt gjord för en svart publik. “Faktumet att det bara finns en handfull filmer med svarta huvudkaraktärer, Get Out utgör den riktiga skräcken. Det är ingen slump att the sunken place* ser ut som en bioduk” säger han i en intervju i dokumentären. I Get Out är The Sunken Place en plats dit svarta personers medvetande hamnar när deras kroppar tas över av vita värdar. Det kan ses som en metafor för den hjälplöshet som följer på förtrycket som vita utsätter svarta för. Det är inspirationen till flera olika memes och har blivit en symbol för att omedvetet underkasta sig systemet.

"Vi har alltid älskat skräck, det är bara det att skräcken inte alltid älskar oss"

“Vi har alltid älskat skräck, det är bara det att skräcken inte alltid älskar oss” den meningen inleder dokumentären som enklast kan beskrivas som en kronologisk genomgång av svarta amerikaners relation till skräckfilm och hur den utvecklats från 20-talet fram till idag. Avslappnade intervjuer med filmskapare, skådespelare och akademiker blandas med klipp från filmhistorien. Många av intervjuerna sker mellan två människor som sitter och samtalar med varandra i en biosalong - en medveten blinkning till den stereotypa bilden som finns i USA, om svarta personer som alltid pratar högt under filmvisningar. På ett personligt sätt ger Horror Noir en kritisk blick på skräckfilmer men även inblickar i en pågående rörelse framåt.

Dokumentären tar avstamp i filmhistoriens begynnelse med D.W. Griffiths Nationens födelse (The Birth of a Nation) från 1918. Den filmen blir så ett exempel på något som är en av huvudteserna i dokumentären: black history is black horror, svart historia är svart skräck. Nationens födelse, som kan beskrivas som en reklamfilm för Ku Klux Klan, är en film som kom att forma den rasistiska propagandan i USA. Den bara sex år gamla medborgarrättsorganisationen NAACP (The National Association for the Advancement of Colored People ) försökte förhindra filmens spridning men D.W.  Griffith såg till att den visades för USAs dåvarande president Woodrow Wilson som gav filmen ett så gott omdöme att biljetterna kunde säljas till premiumpriser. Den definierade på så sätt hur svarta skulle skildras i film, inte minst skräck.

Till denna samling brukar det då och då finnas ännu en karaktär: The token minority. Det är oftast en stereotyp och symbolisk karaktär som saknar agens men ofta uppfyller ett av de vanligaste koncepten inom skräck; den svarta karaktären är den första att dö.

Att prata om skräck kan innebära att gå tillbaka och se om filmer som inte var menade att vara skräck när de gjordes. I andra filmer är det som var så fyllt av skräck för många år sedan inte längre obehagligt alls eller är det av helt andra anledningar. En film som Nationens födelse ville skapa rädsla inför den svarta mannen och som författaren Tananarive Due säger i dokumentären är det en skräckfilm, speciellt för en svart person. Monstren som dyker upp i film under 30-talet är idag inte så läskiga men en film som Ingagi från 1930 med vita människor i black face, är inte skrämmande för att vi tror att afrikanska kvinnor parar sig med apor, utan skräcken ligger idag i hur den typen av film speglar det rasistiska samhället. Den filmen gav dock upphov till ett sorts svar i filmen Son of Ingagi, den första skräckfilmen med bara svarta skådespelare i rollistan, eller vad Means Coleman skulle beskriva som “Black Horror”.

Skräckfilm har alltid varit ett sätt att kommentera religion, ras, sexualitet, makt, klass och kön. Ett effektivt verktyg att behandla känsliga ämnen på ett ofta respektlöst sätt och öppna upp för samtal för en större publik. För det som skrämmer oss är ofta speglingen av vad som pågår i samhället för stunden. Skräckfilmen kommenterar den sociala utvecklingen vi upplever och ofta kan det behövas några års distans för att vi ska inse vad som var så subversivt med en film när den kom ut. När skräckfilm är som bäst är det en dokumentation av våra kollektiva mardrömmar. Och däri ligger skräckens styrka, då den tillåter oss att bearbeta det fasansfulla från en trygg varm biostol.

Marginaliserade grupper och personer vars historia är fylld av våld och förföljelse har ett unikt perspektiv på vad skräck är och hur den upplevs.

Means Coleman beskriver hur hon såg George Romeros Night of the Living Dead på en drive-in i Pittsburgh när den kom 1968. I filmen finns en av skräckfilmhistoriens starkaste karaktärer - Ben - spelad av Duane Jones. En fantastisk hjälte som bryter mot hur svarta män traditionellt sätt har  framställts i film genom att porträtteras som rationell, modig och kompetent. Men filmens slut avslöjar det hot som för svarta amerikaner var värre än fiktionens hjärnätande zombies. Filmen kom ut samma år som Martin Luther King jr. mördats och bara någon månad efter att Tommie Smith och John Carlos höjt sina nävar under sommar-OS i Mexiko. Bens öde känns fortfarande skriande aktuellt.


Den populära skräckfilmen har troper som är en del av det vi behöver se för att kunna identifiera det som skräck. Inom slashergenren visar det sig tydligast i arketyperna bland karaktärerna och rollen de kommer spela: Den korkade blondinen, hennes manliga motsvarighet “the jock”, nörden, den vanliga killen samt hans flickvän - the final girl, ett uttryck skapat av Carol J Clover i boken Men Women and Chainsaws. Hon är oftast en brunhårig oskuld som helst inte röker gräs när det erbjuds och därför är den som överlever mördarens bärsärkargång.

Till denna samling brukar det då och då finnas ännu en karaktär: The token minority. Det är oftast en stereotyp och symbolisk karaktär som saknar agens men ofta uppfyller ett av de vanligaste koncepten inom skräck; den svarta karaktären är den första att dö. Tropen nyanseras något i dokumentären, under en tid när svarta knappt fick några roller i skräckfilm fick den svarta mannen ofta få bli ett offer för att visa hur stort hotet från monstret är.

Vita är de perfekta offren för en motorsågsmassaker. För vem går annars ner i den mörka källaren när de hör ett konstigt ljud?

Men under 90-talet hände någonting, troperna började anses trötta och förutsägbara, Wes Craven gjorde Scream och med den gjordes satir på sina egna och andras skräckfilmer. Det blev allt svårare att hålla sig till de klassiska uppläggen eftersom de blev för uppenbara. Och i uppföljaren, Scream 2, sitter Jada Pinkett-Smith och Omar Epps och tittar på filmen som bygger på händelserna i första Scream och gör narr av hur korkade karaktärerna är. “It’s some dumb-ass white movie about some dumb-ass white girls getting their white asses cut the fuck up” säger Jada och lever inte så länge efter det men då hade hon redan spelat den kanske första svarta Final Girl i filmen Demon Night från 1995.

Dokumentären sätter fingret på en viktig aspekt av för vilka skräckfilm riktar sig och vilka perspektiv som skildras. Marginaliserade grupper och personer vars historia är fylld av våld och förföljelse har ett unikt perspektiv på vad skräck är och hur den upplevs. Det handlar om mer än bara representation, det är en hel filmtradition som genren har gått miste om.

Skräckfilm har ofta visats sent på kvällen eller om natten, i urbana biografer. Platser för människor som inte kan umgås i offentligheten utan att misstänkliggöras eller stigmatiseras. Den mörka biosalongen är inte bara en fristad för ungdomar som inte kan hångla hemma hos sina föräldrar utan för alla som har en villkorad plats i offentliga rummet. Här kan man ta plats, skrika åt den korkade cheerleadern att “GET OUT!” och för grupper vars liv formas av ett verkligt hot om våld och terror är det av en helt annan betydelse när the Final girl till slut överlever det fasansfulla.

Det ligger något i skämtet som inleder Colemans bok. Vita är de perfekta offren för en motorsågsmassaker. För vem går annars ner i den mörka källaren när de hör ett konstigt ljud? Vem, om inte någon vars liv är skyddat av privilegier, får som Jada Pinkett-Smith frågar sig i Scream 2, inte för sig att ringa nummerupplysningen när man får ett läskigt telefonsamtal?


Fortsätt läsa

Ditt namn

Læs mere

Vilken kulturperson är du?

Vilka konstnärer man gillar och hur man uttrycker det har länge gett en olika status i kultursalongerna. Men det kan vara svårt att veta var man befinner sig i den osynliga hierarkin.…

Læs mere